Plovdiv

Efter att ha upplevt Sofia som något av en besvikelse var jag redo att resa vidare. Jag hoppade in i en taxi och bad att bli körd till tågstationen. Den mycket språksamma taxichauffören frågade ut mig om mitt boende i Sofia, vad jag hade betalat, hur många nätter jag var varit där och så vidare. För att sedan konstatera att jag hade valt helt fel. Jag borde, inte helt förvånande givet hans yrke, ha valet ett billigare och lyxigare hotel utanför stadskärnan och åkt taxi in till centrum. Givet hur billig taxiresa visade sig vara hade han säkert rätt. Men även om jag var nöjd med priset så var jag mindre nöjd med varit han hade kört mig, vilket visade sig inte vara tågstationen utan busstationen. Jag fick en förklaring att åka buss till Plovdiv både var snabbare och billigare. Båda var sant, jag hade själv kollat upp både priser och restiden innan, men hade valt tåget pågrund av min förkärlek för just tåg. En preferens som jag tycks dela med få på balkan, då tåglinjerna nästan alltid tycks antigen vara nedlagda eller dåligt underhållna. Nu när jag väl var på busstationen kunde jag dock lika gärna ta bussen, jag fick dessutom detaljerade instruktioner om var jag skulle köpa biljetten och från vilken plattform bussen skulle avgå. När jag skulle köpa biljetten råkade jag ut för ett mindre missöde. Den äldre, mycket vänliga tanten i kassan ville ha 60 lev för biljetten. Ungefärligen motsvarande 300 svenska kronor. Jag minns att jag tyckte detta var lite i överkant, men det var trots allt en nästan fyra timmar lång resa så var det inte så farligt. När jag betalat fick jag kvittot noga ihopvikt så att plattformen och platsnummret var synligt men inte mycket mer, jag fick även en noga förklaring vilken siffra som var plattformen och vilken som var min plats. Något som var uppskattat då jag har problem med det kyrilliska alfabetet. När jag något senare vek ut kvittot blev det synligt att det faktiska biljettpriset inte var 60 lev utan 16 lev. Möjligen hade jag hört fel och den luriga kassörskan hade bara låtit bli att rätta mig, eller så var det här ett väl inövat lurendrejeri. Sättet hon vek kvittot på gav i alla fall intrycket av att det inte var första gången. Jag blev dock inte arg, det handlade trots allt inte om några stora pengar, utan fann det hela snarare underhållande. Jag var bars nöjd att min buss avgick i tid och var lätt att hitta. 

Väl på plats i Plovid möttes jag av fantastiskt charmig 1800-tals bebyggelse. Stadens äldre delar påminde mig i hög grad om Tblisi på andra sidan svarta havet. Både i stilen men framförallt i den glada blandningen av färgglada noggrant renoverade hus och fallfärdiga ruckel, ofta bredvid varandra. Det kändes som en stad där jag glatt kunde vandra runt i timtal. Inklämt mellan de små äldre husen fanns inte bara vackra ortodoxa kyrkor utom gott om antika ruiner att upptäcka. För den som kan sin antika historia så var Plovid eller Philippopolis som det då hette huvudstad i den romerska provinsen Thrakien. Det var en av de första städer som Alexander den stores far Filip II tog över när han la grunderna för det hellenististiska imperium som hans son sedan skulle kraftigt utvidga. Det var dock inte detta som hade lockat mig till Plovdiv. Utan den historiska händelse som hade initierat mitt intresse för Plovdiv var dess roll i Bulgariens enande 1885. Något som också uppmärksammas av ett storskaligt monument i modern stil i gamla Plovdivs utkant. 

Statskuppen i Östrumelien och Bulgariens enande kan lätt ses som en obskyr historisk händelse men är mycket spännande om man har ett intresse för 1800-tals stormaktspolitik. Innan jag går in på vad som hände i Plovdiv 1885 kan det vara hjälpsamt att måla upp den geopolitiska situationen på balkan på slutet av 1800-talet, det är även i detta kontext det hela blir intressant. Det Osmanska riket som under många hundra år hade kontrollerat regionen var år 1885 i långsamt förfall. Grekerna hade brutit sig fria cirka 60 år tidigare, men kontrollerade bara södra delen av vad som idag kallas Grekland, med de nordligaste delarna kring Makedonien och Thrakien fortfarande i turkiska händer. Serbien hade vunnit självstyre inom imperiet några år innan grekerna men hade bara varit fullt självständiga sedan slutet på det Rysk-turkiska kriget sju år tidigare. Samma krig hade givit Bulgarien något snarlikt självständighet, där den främsta begränsningen bara tycks ha varit att deras nyligen importerade tyska monark bara fick titulera sig som prins. De hade dock inte kontroll över vad hela dagens Bulgarien, utan bara de norra delarna. Den södra delen, med Plovid som sin huvudstad, utgjorde istället den nyskapta staten Östrumelien. Ett halvt självständigt område under turkisk överhöghet. Att det inte hette Sydbulgarien, vilket hade tyckts mer naturligt, i alla fall enligt bulgarerna, var ett krav från Storbritannien. Ett land som såg sig som det svaga Osmanska rikets beskyddare. Inte av några altruistiska skäl utan för att de ville hålla ryssarna och deras slaviska allierade så långt borta från Istanbulsundet och Medelhavet som bara möjligt, en potentiellt svag punkt i deras havsburna imperium. 

Situationen var något förenklat följande, det fanns ett stort landområde på balkanhalvön under svagt turkiskt styre, omgivet av små, nyligen självständiga och mycket landhungriga länder. Ryssarna hade gjort återupprepade försök att frånta turkarna deras europeiska territorium, till fördel för sina slaviska grannar, men varje gång i olika grad blivit stoppade av de andra stormakterna med britterna i spetsen. När Bulgarien tillslut erövrade sin sydliga halva kom detta dock att ske utan hjälp från den ryska krigsmakten. Man skulle till och med kunna säga att det lyckades för att det skedde utan ryskt stöd. Metoden var storskaliga folkliga demonstrationer och lokala miliser som intog Plovdiv. Det hela skedde relativt smidigt då mycket av det östrumeliska självstyret redan var positiva till att bli en del av Bulgarien. Istället för att använda den småskaliga östrumeliska armen för att slå ner demonstrationerna, så skickades den istället till gränsen i förberedelse för en osmansk motreaktion. En motreaktion som aldrig kom. Det turkiska imperiet var vid det här laget så svagt att det var rädda för att dras in i ytterligare ett krig med de europeiska stormakterna, speciellt när de saknade stöd från sin traditionella beskyddare Storbritannien. Britterna som bara några år tidigare hade insisterade på en uppdelning av landet välkomnade nu Bulgariens enande. Förklaringen till deras helomvändning återfinns i ryssarna kanske lika oväntade reaktion. Då kuppen i Östrumelien hade skett utan rysk tillåtelse, var det en demonstration av bulgarisk självständighet från Ryssland. När ryssarna tidigare hade stöttat bulgarerna mot turkarna var det för att de ville ha en slavisk lydstat på balkan, och nu hade Bulgarien dubblera sitt territorium utan rysk inblandning. Ryssland svarade med att motsätta sig Bulgariens enande och kallade hem de ryska befäl som i praktiken styrde den bulgariska armen. Istället för att skada Bulgarien, vilket var målet, övertygade detta britterna att de kunde leva med ett mäktigt Bulgarien. Varken den Osmanska riket, Storbritannien eller Ryssland var villiga att gå till krig över Bulgariens annektering av Östrumelin. Oväntat kom istället krigsförklaringen från Serbien. Bulgarien och Serbien hade båda stora territoriala ambitioner på Balkan. Från ett realpolitiskt perspektiv så skulle ett mäktigt Bulgarien innebära ett rival för Serbien i deras ambition att ta över Makedonien och andra osmanska territorium, så lika bra att stoppa dem i ett tidigt skede. Det kortvariga Serbisk-bulgariska kriget gick dock inte speciellt bra för Serbien och och kriget avslutades utan att Bulgariens unnade stoppades. En något komplicerad historia men ett ytterst bra exempel på den typen av stormaktspolitiska konflikt och diplomatiska överväganden som gör 1800-tals historia så fascinerande och ett perfekt ämne att kontemplera omgiven av gamla Plovdiv. 

Hanoi

I Hanoi avnjöt jag min frukost, bestående av färsk frukt och ägg, från en takterrass med en makalös vy över Hanoi. Medans jag var upptagen med att försöka gröpa ur min passionsfrukt började det regna och jag kunde höra åskan bullrar över staden. I min fantasi såg jag väldiga formationer av B-52:or flyga in över den nordvietnamesiska huvudstaden. Jag var trött, det var mitt eget fel. Jag hade legat uppe hela natten och läst om de amerikanska bombningarna av Nordvietnam. De gick under många benämningar, Operation Rolling Thunder, Linebacker och den kanske mest förödande Linebacker II, mer känd som julbombningen av Hanoi.


Bombkampanjen mot Nordvietnam inleddes under president Johnsson och var först av en högst begränsad karaktär. Bombaktionerna under Johnsson, likt hans övriga Vietnampolitik, kan bäst beskrivas som orediga och ofta förbryllande. Johnsson var kanske den skickligaste senatorn i USA:s historia, en mästare på att manipulera det parlamentariska systemet. Som president kom han att ärva Vietnamkonflikten från sin företrädare, President Kennedy och såg den som bäst som en distraktion, som värst som ett hinder för den omfattande välfärdslagstiftning han hade för avsikt att valla genom kongressen. Hans “Great Society”, en sort fortsättning på President Roosevelts ”New Deal”, var en massiv och högst kontroversiell expansion av den federala staten, med ambitiösa mål så som att utrota fattigdom och diskriminering av svarta amerikaner. Utvecklingen i Vietnam var nära knuten till hans inhemska politiska program. Att lämna Vietnam var otänkbart, detta skulle kosta honom det politiska kapital som krävdes för att förverkliga hans ambitiösa inrikespolitik. Lik så att lägga de resurser som skulle krävas för att vinna i Vietnam var inte på fråga. Detta skulle ge “hökarna" i kongressen en ursäkt att skära i hans välfärdsprogram för att finansiera kriget. Istället följdes en mittenväg, tillräckliga resurser skulle gå till Vietnam för att hålla Sydvietnam vid liv men inte mer än så. En politik som ledarskapet inom den amerikanska militären motvilligt gick med på och som beskrivs väl i bland annat President Trumps kortvariga säkerhetspolitiska rådgivare H. R. McMasters doktorsavhandling Dereliction of Duty.


Bombattackerna mot Nordvietnam under Johnsson var en del av Johnsons av denna strategi. President såg i bombningen av Nordvietnam ett sätt att kommunicera med Ho Chi Minh. Om Ho trappade upp våldet i Sydvietnam, släppte Johnsson fler bomber över Nordvietnam. Om attackerna och terrorn i syd avtog, stoppades bombraiderna. Metoden var inte särskilt lyckad, framförallt då möjligheten för det amerikanska flygvapnet att påverka norrs möjlighet att bedriva krig var begränsad. Den utrustning som möjliggjorde Nordvietnames krig var inte producerad i Vietnam utan i Sovjetunionen och Kina, vietnameserna fyllde enbart rollen som världskommunismens fotsoldater. Så det fanns inte mycket krigsindustri att bomba. Det logiska steget hade varit att minera Haiphonghamnen utanför Hanoi, via vilken majoriteten av Nordvietnams krigsmateriel anlände. Men detta skulle riskera att sänka ryska och kinesiska fartyg och mer direkt dra in dessa i kriget. Amerikanerna var noga med att inte upprepa det misstaget de begått i Korea, då de provocerat fram ett kinesiskt inträde i kriget. Istället riktades bombraiderna mot den infrastruktur via vilket krigsmaterialet transporterades. Men även denna strategi var begränsad av en rädsla för att dra in Vietnams nordliga granne i kriget. Varje bombmål krävde godkännande från Washington och alla mål i närheten av den kinesiska gränsen exkluderades helt, likaså Hanoi och Haiphong, städer fyllda med kinesiska och ryska rådgivare. General LeMay, mannen ansvarig för att planera de brandbombningar som ödelade Japan under andra världskriget hävdade länge att han mycket snabbt hade kunnat vinna Vietnamkriget om han bara tilläts bomba Nordvietnam på samma vis som han bombat Japan. Hans råd avvisade av Johnsson och istället fick Lemay äran att planera för domedagen, ett fullskaligt kärnvapenkrig med Ryssland.


Försiktigheten i bombattackerna mor Nordvietnam skulle avta när Nixon tillträdde som president. Nixon lyckades genom skicklig diplomati dra nytta av splittringen mellan Kina och Ryssland för att få en mer eller mindre fri hand i Vietnam och kraftigt trappa upp bombanfallen mot norr. Efter Stalins död kom relationen mellan de två kommunistiska stormakterna, Sovjet och Kina att försämras. Delvis handlade det om en ideologisk dispyt över ryssarnas avsteg från stalinismen, men kanske främst om ett ifrågasättande från Kinas sida av Sovjetunionens ledarskap i den världsomspännande kommunistiska rörelsen. Detta uppmärksammades av amerikanerna, bland annat när ryssarna försiktigt frågade sig för hur USA skulle reagera ifall Sovjet bestämde sig för att använda kärnvapen för att disciplinera kineserna. Nixon nyttjade denna splittring för att 1972 för att förhandla fram vad som brukar benämnas som öppnandet av Kina, ett amerikanskt erkännande av kommunist Kina och bildandet av vad som i praktiken var en anti-sovjetisk allians mellan USA och Kina. Något som i sin tur gjorde ryssarna högst angelägna att locka bort amerikanerna från Kina, främst genom att erbjuda diverse vapenkontrollavtal. När risken för en konfrontation med Ryssland och speciellt Kina avtog kunde Nordvietnams hamnar fyllas med minor och bombningen av Nordvietnam utvidgas, utan att detta riskerade att leda till ett tredje världskrig. 


Bombanfallen nådde sin topp i med operation Linebacker II, den så kallade julbombningen av Hanoi 1972. Då det amerikanska flygvapnet i en två veckor lång operation genomförde det största bombanfallet sedan andra världskriget, närmare tvåtusen civila tros ha dött och de militära förlusterna för norr var enorma. Det var Linebacker II som tillslut tvingade Nordvietnam att sluta fred. I januari 1973, en månad efter operationen avslutades skrev Nordvietnam, Sydvietnam och USA på ett fredsavtal i Paris. Fredsavtal av dock något av en kompromiss, tillskillnad från den ovillkorliga kapitulation som bombningen av Japan hade tvingat fram 20 år tidigare. Nordvietnam gick med på att acceptera Sydvietnams existens och lova att enbart fredliga medel skulle användas för att återförena Vietnam. USA gick med på att ta hem sina soldater från Sydvietnam, men avtalet saknade krav på att alla de nordvietnamesiska soldater som infiltrerat syd skulle göra detsamma. I slutändan kom fredsavtalet bara att senarelägga Nordvietnams planer och två år senare inledde Nordvietnam en fullskalig invasion av Sydvietnam.


Fredsavtalet är kontroversiellt och inte bara för att Nordvietnam så snabbt bröt mot det. Nixons kritiker kom att hävda att det enbart var ett sätt för USA att dra sig ur Vietnam och skapa ett tillräckligt långt lagg mellan att amerikanerna åkte hem och deras allierade föll, så att USA inte kunde hållas direkt ansvarig. Det finns viss logik i detta resonemang, år 1973 när fredsavtalet skrevs på hade USA kostnader, både i liv och pengar, för kriget i Vietnam långt överskridit det strategiska värde territoriet kunde hävdas att ha. Amerikas fortsatte sitt krig i Vietnam, främst för att bevisa för sina allierade att deras militära åtaganden var trovärdiga. Vietnam var ett intyg på att USA:s beskydd gick att lita på och att en allians med Amerika var att föredra över eftergifter gentemot kommunisterna.


Till Nixons försvar så hade Sydvietnam i början av sjuttiotalet en hyfsad chans att överleva utan den amerikanska armen. I alla fall om inte den amerikanska kongressen i effekt bestämt sig för att helt överge Sydvietnam efter fredsavtalet skrevs under. Fredsrörelsen i USA vid det laget hade vuxit sig så stark att dess inflytande över det demokratiska partiet som kontrollerade kongressen var betydande.  Efter den amerikanska militären lämnade Vietnam röstade kongressen för att nästan helt skära av det militära bistånd landet gav Sydvietnam. Detta var tvärt emot vad ryssarna och kineserna gjorde, som nu såg möjligheten att öka sitt militära stöd till Nordvietnam och rusta dem för en konventionell invasion av syd, nu när detta inte längre hotade ländernas relation med USA. Ännu mer kritiskt så röstade kongressen för att helt frånta presidenten rätten att bedriva krig i Indokina, vilket fråntog den amerikanska presidenten möjligheten att använda flygvapnet för att stoppa en invasion av Sydvietnam. Så det är inte konstigt att nordvietnameserna bestämde sig för att riva upp fredsavtalet och invadera syd, denna gång inte med hjälp av gerillasoldater utan genom att helt enkelt skicka sin välutrustade reguljära arme över gränsen.


Nixon själv bär ett visst ansvar för Sydvietnams fall, genom det korrupta och kriminella beteende som avslöjades i och med Watergate försvagade han presidentens ställning gentemot kongressen. När Saigon väl föll hade han redan tvingats avgå och hans vicepresident Ford hade tagit över makten. Nixon hävdade till sin död att han aldrig skulle ha tillåtit Sydvietnam att falla, vilket möjligen kan vara sant men tack vara sitt maktmissbruk fick han aldrig chansen att bevisa detta.


Det är värt att fundera över hur Sydvietnam hade utvecklats om Vietnam aldrig hade återförenats. Möjligen hade Vietnams sydliga halva utvecklats på samma sätt som Sydkorea och Taiwan, som under amerikanskt beskydd valde att överge sitt auktoritära styre och istället utvecklas till välmående demokratier. Alternativt hade Sydvietnam fastnat i ett evigt inbördeskrig, där varken regimen eller guerillan var stark nog att besegra sin motståndare och generation efter generation av unga män var dömda till att dö i strid.

Efter att jag avslutat min frukost och suttit en timma och stirrat ut i Hanoi så gav jag mig ut i regnet för att besöka Hoa Lo fängelset, bättre känt som Hanoi Hilton. Att bomba Nordvietnam var inte riskfritt, ryssarna hade försett sina vietnamesiska allierade med det senaste inom luftvärnsförsvar och attackflyg. Fler än tusen amerikanska piloter sköts ner över Nordvietnam, många placerades i det fängelse de sarkastiskt döpte till Hanoi Hilton. Fängelset står kvar i centrala Hanoi, i alla fall delar av det. Ett höghus har byggts över delar av det gamla fångkomplexet, först byggt av fransmännen mot slutet av 1800-talet. Det mytomspunna fängelset är numera öppet för turister. Utställningen har två tydliga budskap, vietnamesiska fångar hade det fruktansvärt under den franska administrationen medans amerikanska krigsfångarna levde i lyx, de benämns inte ens som fångar utan som “special guests”. Det första påståendet är troligen sant, det senare är en uppenbar lögn. Den tortyr som de amerikanska piloterna utsattes för är väldokumenterad.


Utställningen är på många sätt en fortsättning av Hanois propaganda från Vietnamkriget. Då amerikanska krigsfångar under hot och framför nordvietnamesiska filmkameror tvingades berätta hur väl behandlade de var. Charaden förstördes dock när Jeremiah Denton, en tillfångatagen officerare i en intervju som sändes i amerikansk TV blinkade TORTYR i morsekod. Denton gick vidare till att bli Alabamas senator efter åtta år i fångenskap. Han är inte den enda kända fången från Hanoi Hilton. Pete Peterson gjorde politisk karriär efter sitt fångenskap och blev symboliskt utsedd som USA:s första ambassadör till det återförenade Vietnam. Men det största namnet måste vara senatorn och presidentkandidaten John McCain. Fängelseutställningen innehåller bilder på hur han med brutna armar och ben räddas från en sjö utanför Hanoi, samt hur han tas om hand om av vietnamesiska läkare. Utställningen är tyst om hur han två gånger försökte hänga sig själv men stoppades och bestraffades med tortyr. McCains flygdräkt och fallskärm är en del av utställningen, men han själv förnekade att det skulle vara hans, när han som en del av ett besök till Vietnam 2012 i rollen som senator besökte fängelset. Det är bemärkningsvärt hur många fångar från Hoa Lo fängelset som gick vidare till en politiska karriär och inte bara amerikaner. Stora delar av det Vietnamesiska ledarskapet spenderade tid i fängelset under det franska styret, vilket troligen är anledningen till att fängelset idag är öppet för allmänheten.

Hue

Hue är hem till Kejsarstaden, den förbjudna stad som likt sin kinesiska motsvarighet var hem till det vietnamesiska kejsaren. Jag hade enorm tur vid mitt besök i Hue och var nära den enda besökaren till det enorma palatskomplexet. Att helt ostört kunna vandra runt bland den förbjudna stadens tempel och palatsbyggnader var en nära magisk upplevelse. Kejsarstaden byggdes efter att Nguyen dynastin under tidigt 1800-tal enade Vietnam under dess styra. Dess läge sägs ha bestämts av kejsarens spåmän, men stadens strategiska läge mitt i landet måste ha haft betydelse. Att Kejsarstaden är byggd för att efterlikna sin kinesiska motsvarighet vittnar både om Nguyen-dynastins konfucianistiska läggning och om Kinas ideologiska dominans. I dagens värld, dominerad av västerländska värderingar är ett parliament och demokratiska val symboler som legitimiserar det politiska styret, både i sin egen befolkning omvärldens ögon. Dåtidens motsvarighet var en isolerad kejsare i en förbjuden stad. Vissa tecken på modernitet går dock att hitta, så som den tennisbana som en av de senare kejsarna lät bygga. 

På väggarna i palatskomplexet hänger en mängd gamla fotografier där den vietnamesiska kejsaren poserar tillsammans med franska ämnetsmän. En av de senare fotografierna visar hur kejsaren tillsammans med sina två favorit fruar dricker te med den franska kolonialministern. Frankrike var till en början en källa till stöd och vapen för den vietnamesiska kungafamiljen som lät dem förstärka sin position i landet. De kom senare att hamna i konflikt, officiellt över trakasserier av missionärer, i praktiken mer om handelsrättigheter och en fransk strävan efter ökad kontroll över Vietnam. Vietnameserna var förlorare i varje konfrontation med fransmännen som först tilldelades ett fotföste i södra Vietnam, en koloni med det exotiska namnet Cochinkina. De kom senare att svälja upp hela Vietnam, dock med kejsaren kvar på tronen som frontfigur. Den sista av de Vietnamesiska kejsarna, Bao Dai hade oturen att bli avsatt två gånger. Först av Ho Chi Minh under det allmänna kaoset som följde den japanska kapitulationen. För att sedan välkomnas tillbaka som kejsare i det nybildade Sydvietnam och kort därefter bli avsatt igen. Denna gång av Sydvietnams blivande president Diem, efter en riggade folkomröstning om monarkins framtid. Det ironiska var att Diem nästan säkert hade vunnit folkomröstningen utan att fuska, Bao Dais samröre med Frankrike och Japan hade alvarligt skadat kejsarens status. Men Diem som många andra diktatorer tycks ha föredragit den maktdemonstration som ett uppenbart riggat val utgör. 

När jag besökte Hue så var det 50 år sedan Tet-offensiven 1968. Efter att ha vunnit kontroll över stora delar av den sydvietnamesiska landsbygden var Viet Cong och den nordvietnamesiska armen redo att gå till fullskalig attack mot Sydvietnams städer, i vad man hoppades skulle bli dödsstöten för regimen i söder. Offensiven kom att skaka hela Vietnam men ingen stad var lika hårt drabbad som Hue, en stad med särskild betydelse som landets kulturella huvudstad. Kommunisterna slog till under Tet, det vietnamesiska nyårsfirandet, då den sydvietnamesiska armen var distraherad. De lyckades snabbt ockupera staden och kom att hålla Hue i nära en månad, under vilket de implementerade brutal och i detalj planerad utrotningskampanj. Order från norr var att utrota alla “tyranner och reaktionära element” och långa listor av namn hade förberetts. Alla som på något vis var kopplade till den sydvietnamesiska administrationen skulle avrättas, alla partimedlemmar och politiskt aktiva skulle avrättas, alla präster, missionärer och samtliga kristna skulle dö, alla som ansågs vara intellektuella var ett hot och var tvungna att dö, en gymnasieutbildning var ofta tillräckligt för förtjäna en dödsdom. Namn på de som vars avrättning var beslutad lästes kontinuerligt upp genom högtalarsystem, dag efter dag. Tusentals människor som på något vis ansågs utgöra ett hot mot ockupationen av Hue kom att klubbas ihjäl eller ofta halvt levande dumpas i väldiga massgravar. Under min tid i Hue läste jag Uwe Siemon-Nettos självbiografi, en västtysk krigsreporter som rapporterade från Hue under Tet-offensiven. Det mest fruktansvärda kapitlet beskriver hur en massgrav upptäcks när de ser välmanikerade kvinnofingrar sticka upp ur marken, där offren försökt gräva sig ut innan de kvävts. 

Skador från Tet-offensiven är fortfarande synliga i Hue, även inne i den förbjudna staden. När Hue befriades var stridigheterna inne kring kejsarpalatset intensiva, sydvietnamesiska styrkor kontrollerade delar av palatsområdet och Vietcong andra. Så som de gamla vakttornen där Vietcong stationerade sina luftvärnskanoner. Amerikanerna drog sig till en början för att använda tunga vapen i Hue för att inte skada dess historiska delar men efter att ha lidit betydande förluster övergavs den policyn och bomberna började falla även över Kejsarstaden. Området håller på att restaureras men tillsynes inte i någon vidare tackt. Den enda byggarbetare jag såg låg på en hög bräder och sov. De viktigaste delarna så som tronrummet är i fantastiskt skick men ett antal av den förbjudna stadens tempel ligger fortfarande i ruiner. 

Tet-offensiven var i slutändan misslyckad och Sydvietnams regering med hjälp av sina amerikanska allierade återtog kontroll över landets städer. De sydvietnamesiska och amerikanska styrkorna var militärt överlägsna, norr hade räknat med att offensiven skulle generera en allmän folklig resning mot regimen, när denna uteblev var offensiven dömd att misslyckas. Vietcong och den nordvietnamesiska militären hade genom att skifta från gerillakrig till reguljär krigsföring gett sina fiender övertaget. Amerikanerna kunde nu slå tillbaka och nära krossa det kommunistiska krigsmaskineriet i söder, som förlorade över hundratusen man under offensiven. USA var troligen aldrig så nära att vinna i Vietnam som efter Tet. Ledarskapet i den amerikanska armen efterfrågade utökade resurser för att dra nytta av segern och helt eliminera gerillan i söder. Det politiska ledarskapet i Washington drog den motsatta slutsatsen från Tet, nyhetsrapporteringen kring offensiven hade seriöst skadat stödet för kriget på hemmaplan och att sända fler soldater var inte populärt. Militärens förfrågan nekades medans Nordvietnam sände fler och fler värnpliktiga över gränsen för att gradvis kompensera för de massiva förluster de lidit under Tet. 

Det finns ingenstans i Hue något minnesmärke för alla de som mördades här under Vietcongs ockupation av staden, folkmordet är inte en del av landets officiella historieskrivning. Turistresor anordnas istället från Hue till My Lai, där amerikanska soldater mördade över trehundra civila. Som en del av de upprensningsaktutioner som följde Tet-offensiven, gick den amerikanska militären till attack mot ett flertal mindre byar som gick under benämningen My Lai, där Viet Cong krigare misstänktes ta skydd. Deras agerande i My Lai kan dock bättre beskrivas som massmord än krigsförig och både kvinnor och barn dödades. Både Hue och My Lai massakrerna var naturligtvis fruktansvärda, det är dock viktigt att ha i åtanke att de ansvariga för massakern i My Lai kom att ställas inför rätta och den amerikanska allmänheten var med god anledning förskräckt när händelsen blev offentlig. De ansvariga för massakern i Hue kom istället att belönas med höga politiska poster i det återförenade Vietnam. 

Hoi An

Jag vaknade upp sent, fortfarande något jettlaggad, på mitt hotell i Hoi An efter en sen ankomst kvällen innan. En blick på klockan gjorde det tydligt att jag redan missat frukosten med en dryg timme. När jag passerade förbi köket blev jag dock fångad av en äldre vietnamesisk tant, som utan säga att ord jag förstod gjorde det tydligt att jag inte fick gå därifrån med en tom mage. Istället visades jag till ett litet bord invid receptionen och snart hade jag ett fat med färsk frukt och en rykande skål med Pho framför mig. Mitt sena uppvaknande betydde också att jag perfekt tajmat in dagens propagandasändingar. Från sprakande högtalare uppsatta på pelare och husväggar längs gatan började det spelas högljudd patriotisk musik följt av en långdragen nyhetsuppläsning, som i alla fall i min fantasi rapporterade om årets lyckade risskörd och ökad industriproduktion. Det hela påminde mig om äldre sovjetiska radioapparater som kom med både radiokanal och ljudnivå förinställd och saknade avstängningsknapp. På många sätt representativt av den stalinistiska ideologi under vilket dem producerades. Där inga beslut fanns som inte bättre kunde fattas av en byrokratisk elit än av individen själv, för deras eget bästa såklart. Om man vill vara lite fräck skulle man kunna säga att Vietnam effektivt löste problemet med “fake news” redan på 70-talet när högtalarsystemen och de obligatoriska nyhetssändingarna infördes. Genom att filtrera alla nyheter genom propagandaministeriet och sen spela upp dem på maxvolym kunde det säkerhetställas att alla medborgare hade en komplett, korrekt och av kommitté sanningsstämplad bild av världen. 

Hoi An visade sig vara fantastiskt vacker gammal handelsstad och välkommet avslappnad jämfört med Saigons tempo och allmänna koas. Efter tusen år som handelhamn finner dess arkitektur inspiration i flertalet kulturer. Dess mest kända byggnadsverk är troligen den täckta japanska bron, vars namn mer eller mindre säger vad det är. En rikligt dekorerad träbro som stadens  japanska handelsmännen lät bygga på 1500-talet. Träbron fyller inte enbart sin traditionella funktion som bro, det vill säga att den låter människor passera över vatten, utan är även konstruerad med ett tak och ett stort sidorum med ett altare och fungerar även som ett tempel. Efter kineserna och såklart vietnameserna så var japanerna länge en av de stora etniska grupperna i Hoi An. I alla fall fram till att japanerna på 1600-talet valde att stänga av sig från resten av världen. När de på slutet av 1800-talet återvände hade Japan under den såkallade Meiji Restorationen helt ändrat attityd och istället gjort sitt bästa för att lära av sin omvärld, olyckligt främst av Preussen och det nybildade Tyskland, med sin måttlösa militarism. Så det var kanske inte var så konstigt att det dröjde mindre än femtio år innan den japanska militären följde handelsmännen. Kort efter att Frankrike nederlag mot Nazityskland gjorde Japan det tydligt att de ville ha Franska Indokina. Frankrike har ett dåligt rykte för att kapitulera i förtid, i många fall är detta oförtjänt, dock inte i kriget med Japan i Vietnam. Fransmännen gjorde inget motstånd värt namnet och japanerna var i Hanoi på ett fåtal dagar. Det japanska ledarskapet var så nöjda att de tillät fransmännen behålla den formella makten och fortsätta sköta administrationen av kolonin, medan Japan i praktiken ockuperade Indokina. I alla fall fram till 1945 då japanerna gjorde sig av med den franska administrationen och bytte ut dem mot en vietnamesisk marionettkejsare, i linje med hur de styrde i Machuriet. 

Japanerna ville ha kontroll över Vietnam och dess närområde av två anledningar, för att skära av norra Vietnam från Japans fiender i Kina samt att förse sin väldiga armé med ris. Det senare av dessa målsättningar kom att ha katastrofala följder för Vietnam när först en torka och sedan en översvämning ledde till två dåliga risskördar i rad 1944. När den japanska armen hade fått sin del av skörden var inte mycket kvar vietnameserna att leva på, vilket resulterade i masssvält. Svältkatastrofen kom i stora delar av Nordvietnam att leda till fler dödsoffer än krigen med Frankrike och USA sammantaget, uppskattningarna varierar men närmare två miljoner kan ha svultit till döds. Den naturliga lösningen, att transportera mat från den mindre drabbade södern till norr uteblev då transporter kopplade till kriget fick prioritet i den strikt centralplanerade krigsekonomin. Det hjälpte inte att de allierade bombade kritisk infrastruktur för att försvåra transporterna av japanskt krigsmateriel. Masssvälten kom att vända nordvietnamererna mot både japanerna och fransmännen (som fortfarande formellt styrde) och skifta deras lojalitet till Ho Chi Minh. Det är inte fel att säga att det var den massdöd som den japanska ockupationen skapade som gav liv till Viet Minh och kickade igång decennier av krig och lidande. 

Med dessa tankar i huvet så vandrade jag runt i de forna japanska kvarteren i Hoi An och kom att minnas när jag i Japan besökte den högst kontroversiella shintohelgedomen Yosukuni i Tokyo. Där alla de som dött i det japanska imperiets tjänst hedras, inklusive flertalet dömda krigsbrottslingar. Helgedomen har ett krigsmuseum kopplat till sig, där en del galenskaper påstås, så som att Våldtäkten av Ninking, andra världskrigets kanske mest gräsliga krigsbrott, aldrig ägt rum. En mindre del av utställningen handlade om hur det japanska imperiet var att tacka för Asiens självständighet. Då avskrev jag det hela som ännu ett bissart påstående från den japanska nationalist högern, men de kanske inte var helt fel ute. Den japanska imperialismen ska inte förhärligas, den saknade helt den humanism som tenderade att förmildrade den europeiska imperialismen och karaktäriserades av ren grymhet. Men dess framgångar vände upp och ner på de rashierarkier som legitimerar européernas styre och visade att fransmän, britter och holländare inte var övermäktiga. Efter ha sett det franska militärens totala oförmåga att stå emot den japanska militärmakten är det inte konstigt att deras styre ifrågasattes. 

De mesta av Hoi Ans gamla delar är dock inte japanska utan kinesiska. Den nationalitet som historiskt sett har dominerat handeln i Hoi An och mycket av Vietnam. Den kinesiska diasporan i Sydostasien fyllde länge en roll mycket lik den som judarna fyllde i Europa och var överrepresenterade i både handel och näringsliv. Jag spenderade mycket av min tid i Hoi An på att besöka olika gamla kinesiska samlingshus, som fungerade som någon typ av kombinerad handelskammare och tempel för olika kinesiska grupperingar i Hoi An. Vad de alla hade gemensamt var att de var fantastiskt vackra och vittnade om en enorm rikedom, fyllda med storslagna tavlor och med innergårdar med fantasifulla drakskulpturer som tagna direkt ur Disney's Mulan. Varje samlingshus var som ett försök att återskapa den Förbjudna staden i miniatyr. Ur ett marxistiskt perspektiv måste en sådan rikedom ha setts som bevis på utsugning av det vietnamesiska proletariatet. Så var kanske inte konstigt att bajonetterna riktades mot Vietnams kineserna efter landets återförening, både som en etniskminoritet och som klassfiender. Av de omkring två miljoner båtflyktingar som tvingades fly efter Sydvietnams fall var många just vietnameser med kinesiskt ursprung. Bestulna på allt de ägde gav de sig av på båtar som knappast kunde klassas som sjödugliga och hundratusentals drunknade.

Saigon (Ho Chi Minh-staden)

Som de flesta västerlänningar så är det mesta jag vet om Vietnam kopplat till Vietnamkriget. Vad som mötte mig när jag landade i Saigon (formellt Ho Chi Minh-staden) var dock ett blomstrade modernt metropolis, långt ifrån det Saigon som skildras i otaliga krigsfilmer och romaner. Vilket var något förvånande för mig, men borde inte ha varit det. Tre fjärdedelar av Vietnams befolkning är född efter Sagons fall och har inga minnen från konflikten. Det är också viktigt att ha i åtanke att Vietnamkriget eller det amerikanska kriget som det kallas här, bara är ett kort kapitel i landets historia. När det kommer till krig så var det ett av fem krig som vietnameserna utkämpade under 1900-talet. Innan Viet Minh vände sina vapen mot den amerikanska militären så hade de redan bedrivit två frihetskrig, mot både det japanska och det franska imperiet. Efter amerikanerna lämnade Vietnam i mitten av sjuttiotalet följde snart ett Vietnamesiskt erövingståg i Kambodja och en Kinesisk invasion av Vietnam. Om man tar ytterligare ett steg tillbaka så ter sig den amerikanska inblandigen i Vietnam som en kort episod i en tvåtusenårig konflikt mellan Vietnam och Kina om vem som ska ha överhuvudskap över Vietnam och dess närområde. En historia fylld med otaliga krig och upprepade ockupationer. När vietnamesiska skolbarn idag tränas i att bemöta en “imperialistisk invasion” så är det inte amerikanska marinsoldater de föreställer sig ska storma de vietnamesiska stränderna, utan en attack från deras kommunistiska bröder i norr. 

Men detta konstaterande ska inte ses som ett försök att förminska Vietnamkriget brutalitet och det lidande det frambringade. Uppskattningar att varierar kraftigt men så mycket som 10 procent av den vietnamesiska befolkning kan ha avlidit till följd av kriget och miljoner människor tvingades fly sina hem. Istället är det ett försök att förstå att dagens Vietnam inte är definierat av det krig som här utkämpade på 60- och 70-talet. Något som är speciellt viktigt för någon som mig som sedan gymnasietiden har varit en storkunsument av böcker och filmer om Vietnamkriget. 

Detta sagt så var det första jag gjorde i Saigon att ge mig ut för att leta upp historiskt viktiga platser från Vietnamkriget, platser som jag sett i dokumentärer och eller kände igen från nyhetsbilder. Så som den gamla amerikanska ambassaden i Sydvietnam. Jag hade föreställt mig att jag skulle kunna se den forna ambassadens tak och den upphöjda helikopterplatta som förevigats i den holländska photojournalisten Hugh van Es skildring av evakueringen av Saigon. I samband med sydvietnams fall, flög amerikanska militären ut drygt hundratusen flyktingar vars liv sågs som speciellt hotade. Flera tusen av dem evakuerades med helikoptrar från hustak i samband med Sagons fall, under benämningen Operation Frequent Wind. I en speciell rörande episod i krigets slutskede valde personalen ombord de hangarfartyg vars uppgift var att ta emot flyktingarna att välta både helikoptrar och flygplan överbord, för att göra plats på däck för så många människor som möjligt. De vietnameser som evakuerades av amerikanerna dock bara en bråkdel av de som behövde fly den nordvietnamesiska offensiven. Vietnams återförening kom att generera ytterligare två miljoner båtflyktingar som kom att fly på diverse mer eller mindre flytdugliga farkoster. Men det visade sig att den gamla ambassadens var riven. Inte av vietnameserna själva utan av amerikanska utrikesdepartementet. Ambassaden stod tom från Saigons fall till USA and Vietnam återställd normala diplomatiska relationer på 90-talet. Clinton administrationen valde att bygga sitt nya konsulat i Ho Chi Minh-staden över ruinerna av den gamla ambassaden, ett beslut med viss symbolik. Att riva den gamla byggnaden var mer eller mindre en nödvändighet, hur dåligt skick den var i blev tydligt när två vietnamesiska byggarbetare ramlade genom golvet och dog. Den nya byggnaden är betydligt mer diskret än sin föregångare, den är både bland den lägsta byggnaderna i området och inga amerikanska flaggor är synliga. Konsulatet vaktas inte av amerikansk personal utan av den vietnamesiska militären, beväpnade med de längsta batonger jag sett. Man skulle lätt kunna missta konsulatet för att vara någon typ av officiell vietnamesisk byggnad, speciellt med de röda kommunist stjärnor som är pryder vakthytterna. 

En sidnot om den forna ambassaden som är illustrativ av hur amerikanerna systematiskt underskattade de vietnamesiska kommunisternas järnvilja, är hur ambasadpersonalen förlitade sig på moderna dokumentförstörare istället för att bränna ambassadens hemliga dokument. Efter Sagons fall så åtog sig nordvietnameserna att pussla ihop alla de hundratusentals sidor som amerikanerna lämnat efter sig i miljoner av tunna papperstrimor. På detta vis kunde den vietnamesiska säkerhetstjänsten få tillgång till otaliga namn på kollaboratörer att förhöra och avrätta.  

Den gamla ambassaden var som sagt sedan länge borta men efter lite efterforskning visade det sig att de nära legendariska bilderna av helikopterevakueringen inte var tagna från ambassadens tak. Ett missförstånd troligen grundat i felaktig nyhetsrappotering. Bilderna på den dramatiska helikoperevakueringen är istället tagna från ett högt tak några hundra meter bort. CIA upprättade flertalet “extraction points” runt om i staden. Den mest välfotograferade av dessa ligger numera mitt emot en nybyggd H&M butik, något som för mig ter sig något ironiskt och reser en intressant fråga. Vilken sida kom i slutändan segrande ur vietnamkonflikten? Kriget var som välkänt mellan en auktoritär nationalistisk regim i söder som förutspråkade ett kapitalistiskt ekonomiskt system och en totalitär socialistisk regim i norr som förutspråkade en kommunistisk ekonomisk lösning. Det var den kommunistiska sidans pansarvagnar som rullade över södern, så norr ses normalt som segrare. Men det tog bara tio år innan det visade sig att kommunism, i alla fall på det ekonomiska planet, inte fungerade utan höll vietnameserna fastlåsta i fattigdom. Under 80-talet kom marknadsreformer gradvis att implementeras, efter första ha testats av vietnameserna i deras koloni i Kambodja. Staten släppte på sitt järngrepp om medborgarna och vad som idag är kvar är enbart ett kommunistiskt skal. I praktiken är dagens Vietnam i hög grad en kapitalistisk ekonomi och dess styre har mer gemensamt med den auktoritära nationalism som förutspråkades av Diem och hans efterföljare i Sydvietnam. I vilket fall det skulle kunna hävdas att konflikten faktiskt slutade i en fördröjd seger för syd. Självklart inte för dess ledarskap och förutspråkadere i Sydvietnam, de blev antingen dödade eller tvingades till landsflykt, men en seger för den politik de kämpade för. Vilket i så fall skulle betyda att Amerika och dess allierades inblandning i Vietnam i grunden var onödig, den kommunism som de hade förbundit sig att bekämpa i Sydostasien var dömd till att självdö.

Tillsammans med bilderna på helikopterevakueringen är de kanske kändaste bilderna från Saigons fall, de av den nordvietnamesiska pansarvagnen som krashar igenom staketet kring Sydvietnams presidentpalats. Palatset finns kvar idag och är till och med nyrenoverat, men har genomgått ett namnbyte till Återföreningspalatset. Det höga metallstaket som det nordvetnamesiska pansarfordonnet mejade ner är återupprättat, pansarvagnen eller mer troligt en replika står idag på andra sidan av staketet. Jag var i effekt utlåst, besökstiden hade redan passerat. Dagens Återföreningspalats är en ganska hemsk 60-tals byggnad som tycks utstråla förtryck och diktatur, men här stod tidigare en vackert franskt 1800-tals palats. Palatset, i sina olika iterationer, är intressant så det ganska bra sammanfattar landets historia de senaste hundrafemtio åren. Byggt av fransmännen som guvenörsbostad och administrativt center för den franska kolonin Cochinkina, en mindre besittning i södra Vietnam. I och med att det franska imperiet i Sydostasien under 1800-talet växte till sig, kom hela franska Indokina att styras härifrån. Det vill säga dagens Vietnam, Kambodja och Laos. När Indokina under Andra Världskriget föll till japanerna övergick palatset till att vara högkvarter för den japanska ockupationsmakten. Efter krigets slut var fransmännen närvaro kortvarig och byggnaden övergick till att att vara presidentbostad för den nybildade sydvietnamesiska republiken. Diem, landets första president bytte namn på byggnaden till Självständighetspalatset, i linje med hans nationalistiska ideologi. Det var också under Diem som den franska kolonialbyggnaden förstördes i ett misslyckat kuppförsök. Två piloter i det sydvietnamesiska flygvapnet avvek från en bombräd mot kommunistgerillan för att istället bombardera presidentbostaden, detta var i februari 1962. Presidenten överlevde men det sönderbombade palatset gick inte att rädda. Vad som var kvar revs och ersattes med den mindre tilltalande byggnad som står här idag. Sydvietnams krig mot inhemska kommunister och infiltratörer från Nordvietnam gick inte speciellt bra och fler och fler amerikanska soldater behövdes för att upprätthålla den sydvietnamesiska regimen. Amerikanerna stannade i Vietnam till 1973 då ett fredsavtal slöts med Nordvietnam och Amerika drog sig ur. Freden var dock kortvarig och två år senare rullade den nordvietnamesiska armen in över gränsen. Utan amerikanskt stöd föll regimen i syd snabbt och en nordvietnamesisk pansarvagn kom inrullandes i palatsets trädgård. Vietnam enades, byggnaden framför mig bytte namn och vi är mer eller mindre där vi är idag. Medan jag stod och stirrade på palatset och tänkte kom en äldre man körandes på motorcykel iklädd en gammal militärhjälm, ett kreativt sätt att slippa att införskaffa en ny motorcykelhjälm. Han ropade att palatset var stängt och erbjud mig skjuts. När jag inte svarade gick jag samma erbjudande på franska. Det var lite som att få Vietnams koloniala historia uppdelat för mig i bakvänd kronologisk ordning.

Det är nämnvärt att amerikanerna till skillnad från fransmännen och japanerna aldrig flyttade in i palatset. Centrala Saigon är fyllt med mäktiga efterlämningar från det franska imperiet men amerikanerna tycks inte ha lämnat någonting efter sig. Deras kritiker skulle troligen hävda att det enda de lämnade efter sig i Vietnam var förstörelse och död, och det finns säkerligen en viss sanning i det. Men deras motivation var i grunden annorlunda från fransmännen och japanerna som var mer traditionella imperiebyggare. Fransmännen byggde väldiga stenstrukturer för att de hade för ambition att stanna. Amerikanerna å andra sidan ville inget häldre än att lämna Vietnam så snabbt som möjligt. Det här kan vara ett bra tillfälle att sätta Vietnamkriget i sitt rätta historiska och strategiska kontext. 

Motivationen bakom USA:s inblandning i Vietnam handlade på många sätt mer om länder som Ryssland, Japan och Indonesien än om Vietnam i sig själv, ett land med tveksam strategisk betydelse. Ryssland har mer eller mindre sedan sitt grundande på 800-talet fört en expansiv erövringspolitik, där det försökt kompensera för sin utsatta geografiska position genom att svälja sina grannar. En politik som efter den ryska revolutionen, med landets nya totalitära ideologi antog en nära missionär karaktär. Andra världskrigets massslakt utgjorde både bevis på landets utsatthet, samtidigt som kriget lämnade efter sig en värld i spillror, redo för erövring. 

Denna ambition från Rysslands sida möttes av den fria världen med ett världsomspännande allianssystem med USA som kärna. Västvärldens mål var att omringa och grinda in den kommunistiska farsoten för att förhindra dess spridning. En värld i mitten av avkolonialisering och fylld med frihetsrörelser erbjöd dock ryssarna en möjlighet att försöka bryta upp dessa allianser, som omringade landet och dess östeuropeiska lydstater. Strategin var i grunden enkel, USA:s allierade var beroende av tredje världens naturresurser, om dessa kom under kommunistisk kontroll skulle den fria världens sammanhållning vara svår att bevara. Så ryska rådgivare, vapen och pengar kom att flöda in till alla världens konfliktområden. 

Ett typexempel på en sådant konfliktområde var Vietnam, med först sitt frihetskrig mot fransmännen och sedan sin tudelning och inbördeskrig. Vietnam i sig själv saknade nämnvärda naturresurser men utgjorde en naturlig språngbräda till Indonesiens oljefält. Oljefält som försörjde den japanska industrin och var näringen för japans återuppbyggnad. Japan, ett överbefolkat land med en nära total avsaknad av de naturresurser som möjliggör industriproduktion. Detta missförhållande var vad som hade motiverat Japans erövringståg under andra världskriget och slutligen kapitulation och amerikansk ockupation. 

Efter kriget hade Japan gjort en helomvändning och var nu Amerikas viktigast asiatiska allierade i dess kalla krig med Ryssland. Om kommunisterna skulle besitta makten att skära av den japanska industrins råvaroförsörjning skulle denna allians vara hotad och en eftergiftspolitik gentemot Ryssland skulle bli ett attraktivt alternativ för Tokyo. Ironiskt nog var det amerikanskt oljeembargo i protest mot Japans kolonialisering av Kina som hade fått Japan att attackera Pearl Harbor. Nu var det istället den amerikanska militären som garanterade Japans oljeförsörjning. 

Kortfattat var det i USA:s nationella intresse att förhindra att Sydvietnam föll till kommunisterna för att förhindra vidare förgiftning av regionen, vilket skulle hota den fri världens sammanhållning och riskera att splitra de allianser som förhindrade vidare rysk expansion. Sundheten i detta resonemang och om kostnaderna både i liv och materiella resuser var i proportion till det hot ett kommunistiskt Vietnam skulle utgöra kom att ifrågasättas desto längre kriget fortlöpte. Då strategiskt viktiga västvänliga regimer i närområdet gradvis fick ett fastare grepp om makten, speciellt i Indonesien, samtidgt som kostnaderna för Vietnamkriget accelererade i takt med USA ökade inblandning. 

Sapparo

Med det japanska inbördeskriget över, shogunen störtad och makten tillbaka i kejsarens händer, beslutades det mot slutet av 1800-talet att annektera Hokkaido. Den enda bosättningen av någon betydelse var vid det laget Hakodate, men med dess läge på Hokkaidos sydkust var hamnen illa placerad för att fylla funktionen som Hokkaidos huvudstad. Kolonialiseringen av Japans nya provins kom istället att koordineras från Sapparo. Vid det laget bara en liten handelsstation i mitt ute i vildmarken, etablerad för byteshandel med Ainufolket. Hokkaidos urbefolkning, ofta avbildade som män med enorma svarta skägg och kvinnor med blåmålade läppar. Ainufolket var till antal relativt få och blev snabbt en marginaliserad grupp när hundratusentals japaner uppmuntrades att flytta norrut efter Hokkaidos inkorporering i det nya japanska imperiet. Utanför Sapparos tågstation möttes jag av avbildning av dessa tidiga pionjärer, estetiskt tilltalande bronsstatyer som avsiktligt för tankarna till Eva och Adam i lustgården. Hokkaidos bördiga mark kan mycket väl ha upplevts som ett paradis av de bosättare som anlände från ett överbefolkat och bergigt Japan. Det Sapparo jag besökte hade en befolkning på två miljoner, ett fantastiskt antal med tanke på att staden för bara några generationer sedan var en avlägsen handelsstation.

Från tågstationen är det inte långt till en massiv nybarock tegelstensbyggnad från 1871, intryckt mellan nyare och betydlig högre bebyggelse. Med undantag för det gamla klocktornet ett kvarter bort måste detta vara Sapporos äldsta byggnad. Den fungerade länge som Hokkaidos administrativa högkvarter. Det var härifrån den som kolonialiseringen och bosättningen av Hokkaido samordnades, en i högsta grad byråkratisk affär. Detta var trotts allt byråkratins århundrade och japanerna efter att ha noga studerat det byråkratiska maskineriet i Preussen och Storbritannien, visade sig vara mästare på denna svartkonst. Bosättningsprojektets centralplanerade natur blev för mig som tydligast när jag med hjälp av en linbana åkte upp på berget Miowa i Sapparos utkant. Från denna höjd med utsikt över hela staden så gick det inte att missa hur Sapparos vägar, utan undantag, utgör ett perfekt rutnät. Detta skiljer Sapparo dramatiskt från äldre städer i Japan, som alla är ett virrvarr av gator och gränder till följd av deras oplanerade nära evolutionära framväxt.

När jag reste runt på Hokkaido höll jag avsiktligt utkik efter individer som skulle kunna tänkas tillhöra det inhemska Ainufolket, jag såg aldrig någon. Det vittnar om hur lyckad den ofta påtvingade assimileringen av Hokkaidos urbefolkning varit. Efter annekteringen av Hokkaido förbjöds Ainufolkets språk, likaså deras religon. Deras traditionella jakt och fiske förbjöds, istället uppmanades de att söka sysselsättning i det expanderande jordbruket på ön. Äktenskap mellan japaner och ainu uppmuntrades och samtliga ainu gavs nya japanska namn. Gruppen designernas som föredetta infödingar. Detta gav den japanske staten möjlighet att till så sent som 1997 hävda att Japan helt saknade etniska minoriteter. Denna position har dock mjukats upp på senare år och 2008 erkände Japan Ainufolket som en inhemsk minoritet av det japanske parlamentet. Något som säkerligen hjälpte Japans anseende internationellt, vilket alltid har hög prioritet. Samtidigt som följderna för den nationella sammanhållningen och harmonin, alltid av högsta prioritet, så här sent är nära obefintliga. Assimileringen är så gott som komplett och vad som idag finns kvar, med undantag för uppskattningsvis 300 individer på Hokkaidos östkust, är japaner som ett intressant anekdot kan nämna att de hade en farfar eller farmor som var Ainu.

Hakodate

Med boende bokat och klart för den kommande veckan ställde jag mig i kö på Tokyos enorma centralstation för att köpa en biljett på Shinkansen norrut. Min plan var att besöka Japans nordligaste ö, Hokkaido. Något som jag sett fram mot sedan mitt första besök i Japan sommaren innan. Storleksmässigt är Hokkaido den näst största av de japanska öarna men med en befolkning på bara fem miljoner, på långa vägar den minst tätbefolkade delen av Japan. Hokkaidos klimat kan liknas med det svenska, något som var högst välkommet då temperaturen i centrala japan i augusti närmar sig 40 grader. Att spendera dagarna täckt med svett och kollapsa på kvällarna med lättare solsting hade redan börjat kännas som det normala och jag såg fram mot något mer humana temperaturer. När jag tidigare rest med det japanska snabbtåget hade jag rest utan att boka en plats och aldrig haft några problem med att hitta en sittplats i tågets oreserverade sektion. Det visade sig dock att den norrgående Shinkansenlinjen efter Tokyo, enbart hade reserverade platser. Med min dåliga framförhållning var samtliga platser uppbokade på alla av dagens tåg. Vad som fanns att erbjuda var ståplats bredvid in och utgångar att samt utanför toaletterna. Då jag skulle färdas över 80 mil var detta ett mindre tilltalande erbjudande, men vad skulle jag göra? Hotellet var redan betalat och jag hade en stark längtan att ta mig norrut snarast möjligt, så jag tackade ja till en ståplatsbiljett och påminde mig själv om att detta trotts allt var ett av världens snabbaste tåg med en maxhastighet på 300 kilometer i timmen. Men med gott om stopp på vägen och långa bromssträckor så skulle det ändå ta närmare fem timmar innan jag var framme.

Det visade sig dessutom att stationen innanför spärrarna helt saknade sittplatser så jag åt min bento ståendes, samtidigt som jag underhöll mig själv med att försöka tyda alla skyltar på stationen med hjälp av dess ofta övertydligt illustrationer. Min favorit var en varningsskylt på japanska och engelska med rubriken "Stop selfie!". Skylten visade ett tackat par som till sin dotters stora förskräckelse lyckat haka fast sin selfie stick i elledningarna över spåret, en man vars telefon längst ut på sin fotopinnar krossas av ett förbipasserande tåg och en självcentrerad man som vid spårkanten backar in i en oförberedd kvinna. Väl på tåget blev jag inklämd mellan utgångarna tillsammans med två unga män och en ung kvinna, samt alla deras medtagna väskor och påsar. Det hela var inte så farligt tills en äldre man i sista sekund innan avgång klämde sig in bredvid mig. Att det var trångt verkligen inget större problem för mig, japanerna är vana vid trängsel och visar normalt all möjlig hänsyn. Mitt problem var att den sist påstigna mannen hade uppenbara hudproblem. Han fingernaglar var täckta med någon form av svamp och han hade otäcka svampliknande utslag på hals och armar. När han på det varma tåget sedan började klia på dessa så triggade detta en hypokondri hos mig som jag inte visste att jag hade och min egen kropp började klia. Jag satte på mig mina stora hörlurar, klickade på dess noise-cancelling funktion och försökte så gott det gick istället fokusera på ljudboksversionen av Yoshiki Tanakas klassiska 80-tals rymdopera, Legend of the Galactic Heroes. När den spetälska mannen fyra timmar senare vid Aomori äntligen lämnade tåget klämde jag mig fram till tågets toalett, tvålade in både händer och armar och gnuggade mig länge under kranen. Det var inte bara den pestsjuke mannen som klivit av vid Aomori utan flertalet sittplatser visade sig nu vara lediga. Jag klev ner i en av de ytterst bekväma tågstolarna och tittade ut genom fönstret. Vi närmade oss nämligen världens längsta undervattenstunnel. Den över fem mil långa Seikantunneln som nedgrävd djupt under havsbottnen passerar Tsugarsundet, från den japanska mittenön Honshu till landets nordliga ö, Hokkaido. Mindre förvånansvärt så var inte själva tunneln mycket att se, tunnlar sällan är, men med lite fantasi så var det fortfarande en upplevelse att vara flera hundra meter under vattenytan. När snabbtåget tillslut lämnade Seikantunnelns mörker kunde jag genom fönstret se storvuxna barrträd, en märkbar kontrast till de tätbevuxna tropiska trädhav jag vant mig vid i södra Japan. Det dröjde inte länge innan vi var framme i Hakodate. Efter en lång resdag var det underbart när jag på hotellet kunde knäcka upp en öl och krypa ner i mitt hotellrums småskaliga sittbadkar.

Jag hade velat besöka Hakodate för dess betydelsefulla roll i det så kallade Boshinkriget, det japanska inbördeskriget som mot slutet av 1800-talet ledde till shogonatets fall och grundandet av det japanska imperiet. När den reforminriktade unge kejsare Meiji med hjälp av södra Japans samuraiklaner tog den politiska makten i landet, så drevs shogunens anhängare på flykt. Likt hur den anti-bolsjevistiska vita armen under det ryska inbördeskriget retirerade österut till Sibiriens mest avlägsna delar, för att undfly de revolutionära styrkorna. Så retirerade shogunens anhängare norrut, till det japanska rikets mest avlägsna delar, deras motsvarighet den sibiriska fjärran östern, Hokkaido. Ön var ännu inte riktigt en del av Japan, utöver ett fåtal fiskebyar och handelsstationer fanns här enbart skog och primitiva vildar med väldiga skägg. På dess södra kust, här i Hakodate grundade shogunens anhängare den kortlivade republiken Ezo. Efter en redig frukost bestående av misosoppa, ris, fiskrom och rå lax uppfiskad tidigare samma morgon, så hoppade jag på en spårvagn till den gamla fästningen Goryokaku. Den stjärnformade fästningen var huvudbas för motståndarna till det japanska kejsardömet. Idag är fästningen något av ett turistmål och påminner mer om en park än någonting med militärt syfte. Även om de gamla murarna finns kvar och roddbåtar går att hyra för att ro runt den gamla vallgraven. Fästningen är annars övervuxen med vackra körsbärsträd, vilket gör detta till Hakodates främsta destination under Hanami, när körsbärsträden blommar. I mitten av fästningen finns dock en mer traditionella japanska träbyggnaden bevarad, som under Ezo republiken fungerade som en typ senat. Här inne utropades den nya president republiken, vars statsskick var nära modellerat på det amerikanska men vars värderingar var de av den Franska revolutionen. Troligen en följd av alla de franska legosoldater och militära rådgivare som backade upp utbrytarrepubliken. Val till politiska poster hölls, de första någonsin i Japans historia. Även om det är värt att nämna att rätten att rösta var begränsad till samurajer. Ezo republiken hann dock inte ens fylla ett, utan föll samma år som den grundades. Efter kejsarens arme vann slaget vid Hakodate, Boshinkrigets sista militära konfrontation, så omringades Goryokaku fästningen och shogunens forna anhängare gav upp.

Den gamla hamnen i Hakodate är mycket speciell då det här är fullt med europeiska trävillor från sekelskiftet, i diverse glada färger. Det hela känns högst paradoxalt, men vars förklaring går att finna i en liten park i området, Perry's park. Tillägnad och med en bronsstaty av ingen mindre än Kommendör Matthew C. Perry. Den amerikanska befälhavaren vars expedition till Japan, känd som "öppnandet av Japan", tvingade japanerna att bryta sin 200 åriga isolation från omvärlden och öppna två hamnar för handel med omvärlden. En av dessa två hamnar var Hakodate, vilket förklarar den västerländska arkitekturen i det gamla hamnområdet. Det är inte enbart amerikanskt kulturellt inflytande som här är märkbart utan även det av Ryssland. En mäktig rysk-ortodox kyrka ligger i de gamla hamnkvarteren och en bit bort letade jag upp det forna ryska konsulatet, som efter en period som skolbyggnad nu står öde. Japans problematiska relationen till Ryssland som är speciellt viktig för att förstå Hokkaidos historia. Efter det Japanska inbördeskrigets slut annekterades snart Hokkaido till det japanska imperiet och ett omfattande bosättarinitiativ inleddes för att pacificera ön. Det hela hände snabbt och med stor hast, då det gällde att få ett fast grepp om Hokaido innan ett ständigt expanderande Ryssland kunde inkräkta på Japans närområde. Efter Kommendör Perry öppnade upp Japans ögon för omvärlden, var det som skrämde det japanska ledarskapet mest Rysslands ostliga expansion. Den transsibiriska järnvägen var under konstruktion med sin planerade slutstation i Valdivostok, Rysslands öppning till det japanska havet. Det var tydligt för de reformföruspråkare som kom att dominera den unge kejsaren Meijis hov att Japan var tvunget att moderniseras och bygga upp en modern västerländsk arme om de skulle undvikas att slukas av det ryska tsardömet. Det är inte en slump att den japanska moderniseringens (den så kallade Meijirestaurationen) ständigt upprepade slagord var "berika landet, stärk militären". Då detta var en nödvändighet för att bevara Japans självständighet och hålla Ryssland ute.

De nordliga emiraten (Ajman, Umm al-Quwain och Ras al-Khaimah)

Jag lämnade mitt hotell tidigt på morgonen med målet att se mer av de små furstendömen som ligger längst ut på toppen av den halvö som utgör de förenade Arabemiraten. För detta ändamål behövde jag en buss som kunde ta mig i nordlig riktning. Vilket jag enligt min karta kunde hitta bara några hundra meter från de kvarter där jag bodde i Sharjah. Att ta sig någonstans till fots utanför Sharjahs mest centrala delar visade sig dock vara en nära omöjlighet. Kuststadens överbelastade trafikleder hade effekten att likt vallgravar låsa in fotgängare i stadens gamla kvarter. De stadsplanerare som ansvarat för den gamla hamnens påskyndade förvandling till en modern världsstad hade valt att blunda för fotgängare i sina ambitiösa planer. Det fanns i Sharjah ett ytterst begränsat antal övergångsställen och dessa var tillsynes enbart där som dekoration. I linje med arabvärldens totala avsaknad av trafikregler så var det inte en bilist som så mycket som saktade in inför dessa övergångar. Två kvinnliga gästarbetare kom att omedvetet demonstrerade för mig hur man här korsade ett övergångsställe. De stod i nära tio minuter vid övergångsstället medan bilarna svischade förbi, när de tillslut såg en öppning sprang de våghalsigt över gatan så fort de kunde. Jag lyckades med mycket tålamod korsa flertalet livshotande körbanor för att tillslut nå en punkt enbart ett tiotal meter från den busstation som var mitt mål. Här fick jag dock erkänna mig besegrad och vinka till mig en taxi. Då den övertrafikerade vägen jag hade framför mig visade vara ett oöverkomligt hinder. Det kändes löjligt att ta en taxi de sista meterna till busstationen men taxichauffören som plockade upp mig såg inget konstigt i detta. I det moderna Arabien går ingen till fots en meter längre än nödvändigt. Något som kan förklara att befolkningen i Arabemiraten, Saudiarabien, Kuwait och Bahrain alltid toppar listor på de fetaste länderna i världen. Enligt Världshälsoorganisationen är hela tre fjärdedelar av Arabemiratens befolkning är överviktig, med en tredjedel grovt överviktig. I dessa siffror döljer sig dock en mängd relativt hälsosamma sydasiater. Om man i statistiken kunde isolera gulfaraber skulle siffrorna säkerligen vara ännu mer hårresande.

Jag bytte från taxi till en buss som lovade att ta mig norrut via emiratet Ajman. Det lilla furstendömet ligger storleksmässigt någonstans mellan Liechtenstein och Andorra och utgör det hörn av öknen som kontroll över ett mindre fort av lera gav beduinstammen Al Nuaimi. Det var i denna lerbyggnad som den nuvarande emiren Sheikh Humaid bin Rashid växte upp, och som var konungafamiljs bostad till så sent som 1970. Sedan dess har emirens familj, tack vara landets oljefyndigheter, tillförskaffat sig en förmögenhet som överstiger en biljon, det vill säga tusen miljarder. Emirens son, prins Rashid Bin Humaid var nyligen med i nyheterna då hans Ferrari FF, med en prislapp på drygt två miljoner, beslagtogs av London polisen då den saknade bilförsäkring. Sportbilen ställdes ut av polisen utanför Scotland Yard med en klisterlapp över vindrutan med texten ”Uninsured vehicle seized by police”. En uppmaning till alla bilägare att försäkra sina bilar och ett bevis på alla bilägare är lika i lagens ögon. Men det visade sig snabbt att lagen inte var riktigt lika blind när det kom till de superrika. Som den unga prinsen vars smeknamn är RRR, kort för ”Rich in Real estate Resourses ”, förklarade på sin Facebooksida så fick han tillbaka bilen när polisen förstod vem han var. Prinsen avslutade sin statusuppdatering med den talande slutsatsen ”Arab Money talks!”.

Vidare från Ajman kunde jag genom fönstret se hur den täta bebyggelsen gradvis övergick i sandöken. Vi var nu i Umm al-Quwain, ett litet emirat där förvånansvärt lite har hänt de senaste 50 åren. Tillskillnad från sina grannar där skyskraporna vuxit upp som svampar, så är emiratet fortfarande inte mycket mer än en öken. Här finns inga industrier och ingen olja. Befolkningen är liten och tycks bestå av småskaliga fiskare och äldre män som spenderar sina dagar med att titta ut över havet. Arabemiratens omfattande bidragssystem gör att ingen här behöver göra speciellt mycket med sina liv. Kvinnorna i enighet med muslimsk tradition spenderar sina dagar bakom de murar som omger all traditionell arabisk bebyggelse. De jättelika gallerior som gett kvinnor i övriga gulfstäder en viss möjlighet att om än tillfälligt undfly sina hem, lyser här med sin frånvaro. Det glesbefolkade furstendömet försörjs i praktiken av storebror från Abu Dhabi. Trots att Umm al-Quwains härskare Saud bin Rashid Al Mu'alla inte regerar över mycket mer än tom sandöken så har han kunna bygga upp en förmögenhet på flera hundra miljarder. Hans plats i det så kallade federala höga rådet som styr över Arabemiraten, har varit tillräckligt för att tillägna sig en ofattbar rikedom. Alla de miljarder i statsintäkter som Abu Dhabi kanaliserar till Umm al-Quwain och inte minst dess emir, är priset Arabemiratens jätte betalar för att bevara federationen enighet och stabilitet. En förutsättning för de utländska investeringar som förvandlat småorter som Abu Dhabi och Dubai från tomma ökenlandskap, inte helt olika från dagens Umm al-Quwain, till glänsande metropol.

Som tidigare beskrivet är Arabemiratens kollektivtrafik strikt könssegregerad. På bussen jag nu reste med var de främre två raderna med säten reserverade för kvinnor. Dessa säten var redan upptagna när nu två unga kvinnor klev på bussen. De enda platserna som var lediga var två platser i mitten, längst bak i bussen. Så det var där de svartklädda och beslöjade flickorna satte sig. De hade nu en främmande man sittande på vardera sida. Något som många av bussresenärerna fann helt oacceptabelt. Flera började skrika att inga kvinnor fick sitta bak i bussen. Andra skrek tillbaka att det inte fanns några lediga platser, vad skulle de göra? Den här livade diskussionen fördes helt på engelska då bussresenärerna var från väldigt olika delar av den muslimska världen. De två männen som faktiskt satt bredvid kvinnorna, en afghansk man i en vit thobe och en välklädd man från Indien eller möjligen Pakistan, verkade dock mycket nöjda och la sig inte i diskussionen. Kvinnorna sa inte ett ord under den hetsiga diskussionen, även om de var modiga nog att sitta bredvid en främmande man så var de inte villiga att gå så långt som att samtala med en man eller ens titta honom i ögonen. Det blev snabbt tydligt att personal behövdes tillkallas och en mycket liten indisk konduktör hämtades. Efter att ha fått situationen förklarad för sig av halva bussen så frågade han de passagerarna som satt på rad tre, det vill säga precis bakom platserna reserverade för det kvinnliga könet, om de kunde tänka sig att flytta bak i bussen. De vägrade tvärt och påpekade argt att det enbart var de främsta två raderna som var avsatta för kvinnor. Den kortväxta konduktören bad så mycket om ursäkt varpå han ryckta på axlarna och förklarade att det inte fanns någonting han kunde göra. En rysk man som hittills varit tyst, vars fru satt i den främre delen av bussen men som själv satt i mitten av bussen erbjöd då sin plats. Den äldre sydasiatiska mannen bredvid honom var dock mindre villig att flytta på sig, men efter konduktören bad honom snällt och han fått beklaga sig lite, så lämnade han sin plats. Det fanns nu två lediga platser i mitten av bussen. Detta var något av en kompromisslösning, tjejerna satt fortfarande mitt i den manliga delen av bussen men hade åtminstone nu inte några män direkt bredvid sig. Detta var tillräckligt för att de mer reaktionära medpassagerarna skulle vara någorlunda nöjda och vi kunde lämna Umm al-Quwain bakom oss.

Därefter reste vi vidare norrut till det nordligaste av de furstendömen som tillsammans utgör Arabemiraten, Ras al-Khaimah. Emiratets huvudstad, även den med namnet Ras al-Khaimah, var en sömnig liten stad med en fantastisk utsikt över den jättelika bergskedja som utgör gränsen till det bergiga Musandam. Det var från Ras al-Khaimah, då under namnet Julfar, som araberna invaderade det väldiga Persiska riket. Det var den andra kalifen Umar, tidigare Mohammeds högsta rådgivare och gift med profetens barnbarn, som ledde islams erövring av Persien. Införlivandet av Persien i det muslimska Kalifatet innebar Islams inträde som en världsreligion och början på slutet för zoroastrismen, världens tidigare mäktigaste religion. Jag hoppade här in i en taxi och bad chauffören att ta mig till vad jag hade hört var staden höjdpunkt, nationalmuseet. Vad som sedan följde är antingen ett bevis på risken med att låta gästarbetare på korttidskontrakt köra taxi, eller en kommentar på det bristande intresset för museum i Ras al-Khaimah. Den nepalesiska mannen bakom ratten hade ingen aning om var nationalmuseet låg. Notera att Ras al-Khaimah är en ytterst liten stad och att det senare skulle visa sig att detta var det enda museet i staden. Jag försökte med att visa honom platsen på en karta i min guidebok, detta var inte till någon nytta för han hade svårt att översätta gatorna på kartan till faktiska gator i staden. Här kan jag dock ha en viss förståelse då alla gator i Arabemiraten saknar namn. När jag googlade fram en bild på museet på min telefon och visade honom så ljusnade det. Han kände igen de två mäktiga 1800-tals kanonerna vid entrén. Möjligen hade det hjälp om jag hade förklarat att muséet jag ville besöka var ett gammalt fort. Den lerbyggnad som idag är Ras al-Khaimahs nationalmuseum är nämligen hamnens gamla fort. När jag anlände till museet var ingången in stängd, personalen satt i skuggan och fikade. Så fort de såg mig kom de dock springande, alla gästarbetare från den indiska subkontinenten, och låste upp den gamla porten. Jag fick intrycket att jag var dagens första besökare. Fortet var förvånansvärt litet, med enkla rum vars väggar och tak var av lera. Det var svårt att tänka sig att detta varit kungafamiljens bostad till så sent som 1964. Det fanns en liten men intressant utställning om Ras al-Khaimahs historia på bottenvåningen. Utställningen såg ut att ha varit på plats sedan emiren flyttade ut. Med vita informationsblad skrivna på skrivmaskin och uppklistrade på röda fältdukar bredvid svartvita fotografier. Gamla arbetsredskap var upphängda på väggen. Det fiske och de simpla hyddorna beskrevs samt de redskap som visades upp kunde ha varit från järnåldern. De datum som nämndes var dock från under mina föräldrars livstid. Detta var hur Arabemiraten såg ut innan oljeindustrin tog fart.

Från det gamla fortet letade jag mig till stadens gamla kvarter med sina låga traditionella arabiska hus. Jag skulle gissa att de var byggda runt 1970, de första riktiga bostadshusen som gulfaraberna flyttade in i. De gamla kvarteren i Ras al-Khaimah kan numera bäst liknas med ett ghetto. Gatorna var täckta med sopor och en ensam trasig soffa stod vid sidan av vägen. Det var tydligt att de som bodde kvar i de här kvarteren var de allra fattigaste, resten hade flyttat ut och lämnat sitt skräp efter sig. Då hela området kändes något obehagligt tog jag tog mig ut till stora vägen och vinkade till mig en taxi. Jag bad honom att köra mig till pärlmuseet. Enligt min guidebok skulle man där kunna se den enorma pärlan som gick under namnet Arabiens mirakel. Arabiens pärldykare var världskända innan japanerna uppfann den odlade pärlan på 40-talet och pärlfisket här dog ut. Taxichauffören visste ingenting om arabiskt pärlfiske och hade aldrig hört talas om något pärlmuseum. Han kände bara till ett museum i Ras al-Khaimah och det var det museum jag just besökt. Jag lyckades trots allt guida honom med hjälp av GPS:en i min telefon till den plats vid havet som museet borde ligga. Väl på plats visade det sig att pärlmuseet stängt ner. Istället köpte jag mig en flaska kamelmjölk och satte mig och tittade ut över havet. Jag föreställde mig de brittiska skepp som för två hundra år sedan, år 1809, kom inseglande här i Ras al-Khaimahs hamn, efter att deras kanoner ödelagt hamnstaden. Landet som idag går under benämningen Förenade Arabemiraten var då känt som Piratkusten. Al Qawasi dynastin, som idag regerar här i Ras al-Khaimah samt i Sharjah livnärde sig då på sjöröveri. Något som inte enbart betraktades som försörjning utan även som en religiös plikt. Som följare av den fundamentalistiska Wahabi skolan inom islam var deras rövartåg mot otrogna västerlänningar och osmanska kättare ett utryck för Jihad. Detta småskaliga heliga krig utgjorde ett hot mot Englands handel med Indien. Ett hot som eliminerades när Ras al-Khaimah brändes ner av den brittiska flottan. En massaker som ännu inte är bortglömd i Ras al-Khaimah men som ledde till grundandet av de så kallade Fördragsstaterna. Den gruppering av arabiska shejkdömen under brittiskt beskydd, som när Storbritannien på slutet av 60-talet avsade sig sina koloniala förpliktelser öster om Suez kom att kalla sig Förenade Arabemiraten. Det är inte en slump att makten i Arabemiraten idag ligger hos kungahusen Al Nahyan i Abu Dhabi och Al Maktoum i Dubai med sitt gemensamma släktskap och inte som förr hos Al Qawasi med sitt fäste i Ras al-Khaimah och Sharjah. Då Al Qawasis rivaler i Abu Dhabi och Dubai klev in som britternas naturliga samarbetsparter efter kriget mot Al Qawasi.

Sharjah

Efter mitt besök till Buraimioasen anlände jag via buss till det lilla ultrakonservativa emiratet Sharjah. Alla de små furstendömen som tillsammans bildar Förenta Arabemiraten styrs som separata absoluta monarkier, och är därför naturlig formade av sina emirers preferenser och världsåskådning. Sharjahs regent är Sheikh Sultan III bin Muhammad Al-Qasimi, som sedan 1972 har härskat över sanddynorna norr om Dubai. Året då hans kusin stormade palatset med två busslaster av blodtörstiga beduiner och mördade den dåvarande emiren, den nuvarande regentens bror. Från denna regeringsperiod måste tre veckor under 80-talet undantas, då den tredje brodern försökte sig på en kortlivad palatskupp, då den bror som bar kronan var bortrest till England. Trotts att Sharjah bara ligger en timma från Dubai, så har kan de två emiraten inte vara mer olika. Här är de glasskrapor som dominerar Dubais stadssiluett fåtaliga, istället är det en mer traditionell arabisk arkitektur som dominerar. Emiren med sina två doktorsexamina ser sig själv som en expert på allt mellan himmel och jord, han är därför såklart själv den ansvarige arkitekten för alla Sharjahs offentliga byggnader. Här är Sharjahs härskares traditionella smak tydlig, ministerier och postkontor liknar alla arabiska palats, som någonting ur Tusen och en natt.

Inte bara bebyggelsen men också lagstiftningen är en spegling av emirens konservativa ideologi. Här är både shorts och kjolar (som inte täcker knäna) strikt förbjudna, likaså är tight åtsittande kläder på kvinnor otillåtna. Det är den enda emiraten som är helt ”torr”, det vill säga all alkohol är förbjuden. Den annars bland araberna mycket populära vattenpipan är även den förbjuden. I alla Arabemiraten är det mot lagen för ett ogift par att dela rum, men Sharjah har gått steget längre. Här är det olagligt för en ogift man och kvinna att ens vistas tillsammans på en offentlig plats. Jag var tacksam att höjden på Sharjahs bebyggelse var betydligt lägre än den i grannemiraten Dubai och Abu Dhabi, då det även rådde komplicerade bestämmelser kring när jag som man fick dela en hiss med en kvinna. Att inte gå in i samma hiss som en ensam kvinna var en självklarhet, men om det var två kvinnor i hissen? Om hon hade en man med sig? Var det då okej? Jag måste erkänna att jag här aldrig helt fick grepp om detta. Med alla dessa lagar och regler och de ofta belagda piskstraffen var jag något förvånad när receptionisten på mitt hotell, en traditionellt svartklädd arabisk kvinna vars hijab noga täckte varje hårstrå, började flirta med mig. Till en början tänkte jag att jag måste ha missförstått situationen och att hennes vid upprepade tillfällen uttryckta oro för hur ensam jag måste känna mig, bara var ett uttryck för arabisk gästfrihet. Men hennes beteende blev snart så övertydligt att jag inte längre kunde förklara bort det. Jag började till och med få sena samtal från receptionen där luren lades på så fort jag svarade. Jag antar att jag borde känt mig smickrad, men jag hade väldigt svårt att tänka på något annat än de 80 piskrapp som tillsynes följde alla moraliska överträdelser i detta ultrakonservativa emirat.

Emiren av Sharjah har bestämt att hans lilla hörn av den arabiska öknen ska bi mellanösterns kulturella centrum. Då det inte råder några brist på oljepengar har emiren lyckats få Sharjah utnämnt till arabvärldens kulturella huvudstad. En mängd konstmuseum har byggts och stadens gamla delar restaurerats. Det är dock svårt att se hur en stad där all konst som ens kommer i närheten att avbilda den kvinnliga formen är ovälkommen, skulle kunna hävda sig vara ett kulturellt centrum. Problematiken blev tydlig när chefen för Sharjahs konststiftelse nyligen sparkades för att ha ställt ut ett konstverk som beskrev som att ha sexuella undertoner. Toleransen för politiskt kontroversiell konst måste även den beskrivas som mycket låg. Till exempel fick premiären för en ny dokumentär om Iransk-Amerikanska filmskaparen Caveh Zahedi ställas in då personalen var rädda för att bli gripna för blasfemi, då filmen innehöll scener med barn som dansade till muslimska bönutrop. Som besökare i Arabemiraten måste dock Sharjahs gamla kvarter beskrivas som en frisk fläkt, då det annars är svårt att hitta en byggnad i Arabemiraten som är äldre än 30 år. Kvarterens storlek ska dock inte överdrivas, det handlar om runt ett dussin äldre byggnader. Men den gamla marknaden finns kvar, även om den helt byggts över och nu är luftkonditionerad.

På natten byter Sharjahs gator och torg helt karaktär och det är som att bli förflyttad från Arabien till Bombay eller Lahore. Gulfaraber utgör mindre än en tiondel av Sharjahs befolkning, de flesta kommer istället från Indien, Pakistan och Bangladesh. På dagarna är alla dessa sydasiater upptagna och många arbetar i närliggande Dubai. Då brist på sysselsättning innebär omedelbar utvisning, finns det inga arbetslösa invandrare i Arabemiraten och gatorna är förvånansvärt tomma dagtid. På nätterna däremot så fylls dem med annars trångbodda gästarbetare. Det är ingen brist på restauranger inriktade på att servera dessa överarbetade själar sina hemländers föda. Det var på dessa serveringar som även jag, för en försumbar summa, fyllde min mage med helt fantastisk mat. En fysisk meny existerade sällan och tillskillnad från andra indier och pakistanier jag mötte, så tycktes restaurangpersonalen aldrig tala engelska. Istället så fick jag göra det tydlig att jag var hungrig, så kom kocken ut och visade upp diverse väldoftande grytor. Restaurangpersonalen tycktes inte ha något emot denne extra ansträngning, utan verkade istället tycka att det var väldigt roligt att ha en europeisk gäst. Innan jag kom på att den bästa lösningen var att få servitören eller kocken att rekommendera mat, så hade jag försökt mig på att beställa arabvärldens standard snabbmat, en Shawarma, men blev då serverad vad som bäst kan beskrivas som en Tikka Masala wrap.

Buraimioasen

På Dubais busstation lyckades jag efter mycket letande hitta en omärkt vit minibuss som utgjorde det enda kollektiva färdmedlet ut till ökenoasen Buraimi, eller Al Ain som den kallas här i Arabemiraten. Utöver mig själv så var bussen fylld med gästarbetare från Asien. Likt alla offentliga färdmedel i denna del av världen så var bussen könssegregerad. Även kön till biljettkiosken var könssegregerad, även om de båda köer ledde fram till samma kassör. Bussens främre rader togs upp av vackra Filippinska och Thailändska kvinnor, gissningsvis påväg till arbeten i turistindustrin. Den bakre delen av bussen, där jag satt, vad fylld med trötta män från Indien och Pakistan. Av deras utseende att döma, påväg till mer slitsamma arbeten. Inte ett ord arabiska talades på bussen, även föraren var av sydasiatisk ursprung. Under inga av de många bussresor jag gjorde i Arabemiraten så hade jag aldrig en gulfarab medpassagerare. Att åka med en buss var helt enkelt under deras värdighet. För att inte nämna att ha ett så lågt stående yrke som busschaufför.

Efter vi lämnat Dubai skyskrapor bakom oss kunde jag genom bussen fönster skåda en grupp vilda flamingos. Dessa vackra bevingade varelser, nära ett dussin av dem, spatserade glatt runt en bit från vägen. En populär förklaring till Dubais rosa fjäderfän är att de tidigare var husdjur till en rik Shejk som tröttnat och släppt ut dem. Sanningen är dock att flamingos naturlig bor på den arabiska halvön. Att de håller till i utkanten till Dubai har troligen att göra med att de här skyddas av myndigheterna.

Bussresen från Dubai till Al Ain förde oss rakt genom vad som brukar kallas för det tomma området eller “Rub' al Khali”. Världens största sandöken, som täcker stora delar av södra Arabien, från Saudiarabien till Oman, Yemen och Arabemiraten. För att förhindra sand från att blåsa in över vägen var buskage planterade längs vägkanten, bakom dessa kunde jag skymta mäktiga sanddynor och tillsynes fortsatte till horisonten. Här och där vid vägkanten stod vilda kameler, attraherade av buskarna vid vägkanten. I vissa områden var kamelerna så vanliga att gula varningsskyltar med kameler på var uppsatta för att förhindra viltolyckor. Efter timmar av sandöken började öknen gradvis övergå i grönt, med fler och fler buskar och till och med dadelpalmer. Detta var ett tydligt täcken att vi närmade oss Buraimi oasen. Väl inne i staden passerade bussen det stora glaskomplex som skulle bli stadens busstation, men som fortfarande var under konstruktion. Istället stannade vi vid en grupp containrar som utgjorde den tillfälliga busstationen. I brist på riktiga taxis hoppade jag efter utdragna förhandlingar med en grupp illegala afghanska flyktingar in i en svarttaxi. Även om jag lyckades få ner priset med en bytande andel så betalade jag i slutändan dubbelt vad en riktig taxi skulle ha kostat. Men då min förare var en ung kille som flytt från Kabul så var det inget jag grämde mig över.

Den kvällen åt jag en middag besående av dadlar och kamelmjölk på ett mitt nya hotellrum där det droppade vatten från taket. Då min kära flickvän hade rest hem till Sverige och jag rest vidare själv, valde jag ett av stadens billigaste hotell, lyxiga hotelltum har ingen större charm när man inte har någon att dela dem med. Det var dock en slående kontrast, jämfört med det imponerande hotellrum vi delat på 31 våningen i Dubai och det kryssningsfartyg vi tillbringat den senaste tiden på, där klädkoden var kostym och långklänning.

En av anledningarna att jag ville besöka Al Ain var den kortvariga väpnade konflikt som ägt rum här på 50-talet. Den fascinerande konflikt som i väst brukar kallas för “The Nasty Affair at the Buraimi Oasis”. Officiellt var konflikten mellan Oman och Abu Dhabi på ena sidan och Saudiarabien på andra, över oljefyndigheterna kring oasen. Men då Oman och Abu Dhabi var brittiska protektorat och deras arme, The Trucial Oman Scouts, leddes av brittiska officerare som i praktiken tog sina order från London, skulle en ärligare beskrivning vara en där den ena krigförande parten identifieras som Storbritannien. De Saudiska styrkorna som 1952 ockuperade Buraimi Oasen, kördes dit av fordon tillhörande det amerikanska oljebolaget Aramco. Det var även advokater för Aramco som tog fram det material som Saudiarabien grundade sitt anspråk på. Så den andra parten i konflikten skulle bättre kunna identifieras som USA eller i alla fall amerikanska oljeintressen. Att dessa två stormakter skulle finna sig själva på motsatta sidor i en konflikt över olja i Arabien, bara sju år efter de tillsammans besegrat nazisterna är för mig högst anmärkningsvärt. Den hela affären var dock relativt kortvarig och de brittiska trupperna hade inga större problem med att avlägsna saudierna från oasen. Saudiarabien fortsatte hävda att Buraimi oasen tillhörde dem fram till mitten av 70-talet, då de slöt ett fortfarande hemligt avtal med Emiren i Abu Dhabi.

Saudiskt inflytande här i Al Ain är fortfarande märkbart på den religösa fronten. Oasen är nämligen ett center för Whhahabism i Arabemiraten. Den fundamentalistiska tolkning av Islam som är nationalreligion i Saudiarabien och är en del av den salafistiska gren av islam som IS, Al Qaeda och Boko Haram följer. Det har blivit populärt, speciellt bland amerikanska protestanter, att hävda att vad Islam behöver är en reformation, likt den som Europa genomgick på 1500-talet. Detta för att frikoppla Islams positiva aspekter från religiöst våld kopplat till Jihad och det allmänna förtryck som motiveras av Sharia. Likt hur Luther och de andra protestantiska teologerna skalade bort de osunda aspekterna av den Katolska läran, för att istället återgå till vad som sågs som kristendomens grundprinciper. Men detta är en problematisk liknelse, inte enbart för att Calvin gillade att bränna kättare på bål och Cromwell förvandlade England till en teokratisk diktatur som kanske bäst kan liknas med talibanernas Afghanistan. Utan främst för att Islam redan är mitt uppe i en omvandlingsprocess som kanske bäst kan liknas med den kristna reformationen och det är denna “reformation” som har fött mycket av det som västvärlden finner mest avskyvärt med Islam. Denna väckelserörelse som ofta kallas för Whhahabism efter dess grundare, Muhammad ibn Abd al Wahhab eller Salafism av dess följare. Dess grundidé påminner mycket om den som låg till grund för den kristna reformationen. Whhahabisterna vill återgå till den renare form av Islam, baserad på den trosuppfattning som profeten Mohammed och de första tre generationerna av muslimer delade. Ibn Al Wahhab kom att på 1700-talet ingå en ohelig allians med grundaren av huset Saud, Muhammed ibn Saud. Där ibn Saud av Abd Al Wahhabi lovades världslig makt i utbyte mot att han spred Whhahabismen till sina erövringar. Huset Saud kom att ta kontroll över den arabiska öknen och 1926 grunda Saudiarabien, ett konungarike som innefattar islams två heligaste städer, Mecca och Medina. Priset som Whhahabismens grundare fick betala för att se sin fundamentalistiska tolkning at islam spridas över Arabien, var att frångå en viktig grundprincip inom tidiga Islam. Den att både den andliga och den världsliga makten skulle ligga hos en Kalif, Mohammeds ställföreträdare på jorden och att hela den muslimska världen skulle styras som ett Kalifat, en enad teokratisk muslimsk stat. Vad som i grunden skiljer de whhahabister som lever här i Al Ain och i Saudiarabien från salafistiska grupper som IS och Al Qaeda, är deras acceptans av en världslig ledare i form av den saudiska konungafamiljen och arabemiratens emirer. Det finns för övrigt inga större skillnader i deras preferenser för en bokstavstorgen fundamentalistisk tolkning av Islam. För alla de som förskräcktes över IS systematiska förstörelse av Palmyra eller talibanernas sprängning av Buddorna i Bamiyan, båda motiverade av en strikt tolkning av förbudet mot idolatri, kan det vara intressant att veta att Saudiarabien religösa ledare, landets Stormufti, är en förespråkare för att jämna självaste Mohammeds grav med marken.

*****

Dagens Al Ain är en storstad som vuxit upp kring Buraimi oasen, men i stadens kärna finns den gamla oasen kvar. Allt vatten finns djupt ner under sanden, vad en besökare möts av är istället tiotusentals höga dadelpalmer. Vackra stengångar har konstruerats som slingrar sig mellan palmerna. Palmerna växer så tätt att de i effekt utgör en enorm labyrint. Jag hade virat bort mig och gått vilse i denna palmlabyrint om det inte var för gps-funktionen på min telefon. Jag var förvånad att jag var den enda besökaren till denna enorma palmodling, som uppenbarligen var tänkt som en turistattraktion. De enda människorna jag mötte var trädgårdsmästare från södra Asien. En pakistansk trädgårdsarbetare kom fram till mig och berättade en lång historia om hans syster i England. Det hela förmedlades med väldigt begränsad engelska och mycket handgester. Tillslut bad han mig om 10 dirham, motsvarande 20 kronor. Det måste säga något om löneläget för pakistanska gästarbetare när de extraknäckar som tiggare. Jag gav honom inga pengar, önskade honom istället en god dag och fortsatte att utforska palmlabyrinten. Här och var bland palmerna låg små moskéer, byggda helt i lera för en cirka hundra år sedan. De var helt utan minareter eller andra islamska symboler. De hade dock utrustats med högtalare som fem gånger om dagen spelade upp den traditionella kallelsen till bön. Detta bönrop skulle ljuda ut två gånger medan jag vandrade runt bland palmerna och skapade en nära magisk stämning. De små moskéerna var utrustade med vattenkranar i fothöjd, för att låta besökare tvätta sina fötter innan de beträdde moskén. Den enda gången jag såg dem användas var dock av en indisk man som drog nytta av dem för att borsta tänderna. Det är för mig fascinerande att samma dynasti som nyligen byggde den enorma moskén i Abu Dhabi, den tredje största i världen, för en eller två genrationer sedan byggde tempel till Allah som bäst bäst kan beskrivas som lerhyddor.

Av den bebyggelse som tidigare omgav Buraimi oasen finns inte mycket kvar. Utöver de små moskéerna som dolde sig bland dadelpalmerna finns ett fort, även det helt byggt i lera på tidigt 1900-tal. Det var här Förenade Arabemiratens grundare Sheikh Zayed föddes och spenderade sin ungdom. Förr låg fortet mitt ute i sandöknen, idag ligger det i mitten av en stor grön park som ständigt vattnas av indiska trädgårdsarbetare. Fortet omges dock fortfarande av vad som kanske bäst kan beskrivas som en stor sandlåda. Jag attraherades dit av den utställning om Wilfred Thesiger som fortet var värd till. Den engelska upptäcktsresande fotografen och författaren som var bland de första västerlänningar som reste genom den arabiska öknen. Han gjorde sin resa så sent som på 50-talet, då denna öken var en av världens snabbt försvinnande outforskade områden. Han reste klädd som en beduin under namnet Mubarak bin London och var ute i öknen i flera år i sträck, under en tid då beduinstammarna fortfarande såg det som sin religösa plikt att döda alla otrogna, det vill säga ickemuslimer. Hans äventyr finns återberättade i den klassiska reseskildringen Arabian Sands. Som jag roligt nog tidigare under min resa hittat i en arabisk översättning i ett bibliotek i ett annat gammalt fort, på den Omanska Musandam halvön.

*****

Mitt ute i öknen, någon mil utanför Al Ain ligger en stor blå och gul Ikea butik. Jag letade mig dit, inte för att bota min hemlängtan, utan för att Ikea butiken var belägen bredvid Arabemiratens sista kamelmarknad. På marknaden var ett hundratal kameler var tillsalu, en ung kille guidade mig runt glatt runt och visade stolt upp kameler i diverse storlekar. Den yngsta kamelen var bara fem dagar gamla, men redan en ståtlig varelse. Speciellt imponerande var de gravida honorna som var så väldiga att de såg ut att vara nära att explodera. Mellanösterns oförmåga att konkurrera med västvärlden och den muslimska civilisationens stagnation har av vissa fortare skyllts på dessa ökendjur. Förklaringen, som jag ska erkänna att jag finner mindre övertygande, var att hjulet för många hundra år sedan övergavs till förmån för kamelen. Något som kom att permanent hämma regionens utveckling. På kamelmarknaden såldes även getter, ett annat djur som fått skulden för att ha retarderat mellanösterns utveckling. Dessa ofantligt populära boskaps djur, har under hundratals år rivit upp rötter och skalat av bark från träd. Vilket systematiskt har förstört all bördig mark och lett till ett ständigt expanderande ökenlandskap.