Sharjah

Efter mitt besök till Buraimioasen anlände jag via buss till det lilla ultrakonservativa emiratet Sharjah. Alla de små furstendömen som tillsammans bildar Förenta Arabemiraten styrs som separata absoluta monarkier, och är därför naturlig formade av sina emirers preferenser och världsåskådning. Sharjahs regent är Sheikh Sultan III bin Muhammad Al-Qasimi, som sedan 1972 har härskat över sanddynorna norr om Dubai. Året då hans kusin stormade palatset med två busslaster av blodtörstiga beduiner och mördade den dåvarande emiren, den nuvarande regentens bror. Från denna regeringsperiod måste tre veckor under 80-talet undantas, då den tredje brodern försökte sig på en kortlivad palatskupp, då den bror som bar kronan var bortrest till England. Trotts att Sharjah bara ligger en timma från Dubai, så har kan de två emiraten inte vara mer olika. Här är de glasskrapor som dominerar Dubais stadssiluett fåtaliga, istället är det en mer traditionell arabisk arkitektur som dominerar. Emiren med sina två doktorsexamina ser sig själv som en expert på allt mellan himmel och jord, han är därför såklart själv den ansvarige arkitekten för alla Sharjahs offentliga byggnader. Här är Sharjahs härskares traditionella smak tydlig, ministerier och postkontor liknar alla arabiska palats, som någonting ur Tusen och en natt.

Inte bara bebyggelsen men också lagstiftningen är en spegling av emirens konservativa ideologi. Här är både shorts och kjolar (som inte täcker knäna) strikt förbjudna, likaså är tight åtsittande kläder på kvinnor otillåtna. Det är den enda emiraten som är helt ”torr”, det vill säga all alkohol är förbjuden. Den annars bland araberna mycket populära vattenpipan är även den förbjuden. I alla Arabemiraten är det mot lagen för ett ogift par att dela rum, men Sharjah har gått steget längre. Här är det olagligt för en ogift man och kvinna att ens vistas tillsammans på en offentlig plats. Jag var tacksam att höjden på Sharjahs bebyggelse var betydligt lägre än den i grannemiraten Dubai och Abu Dhabi, då det även rådde komplicerade bestämmelser kring när jag som man fick dela en hiss med en kvinna. Att inte gå in i samma hiss som en ensam kvinna var en självklarhet, men om det var två kvinnor i hissen? Om hon hade en man med sig? Var det då okej? Jag måste erkänna att jag här aldrig helt fick grepp om detta. Med alla dessa lagar och regler och de ofta belagda piskstraffen var jag något förvånad när receptionisten på mitt hotell, en traditionellt svartklädd arabisk kvinna vars hijab noga täckte varje hårstrå, började flirta med mig. Till en början tänkte jag att jag måste ha missförstått situationen och att hennes vid upprepade tillfällen uttryckta oro för hur ensam jag måste känna mig, bara var ett uttryck för arabisk gästfrihet. Men hennes beteende blev snart så övertydligt att jag inte längre kunde förklara bort det. Jag började till och med få sena samtal från receptionen där luren lades på så fort jag svarade. Jag antar att jag borde känt mig smickrad, men jag hade väldigt svårt att tänka på något annat än de 80 piskrapp som tillsynes följde alla moraliska överträdelser i detta ultrakonservativa emirat.

Emiren av Sharjah har bestämt att hans lilla hörn av den arabiska öknen ska bi mellanösterns kulturella centrum. Då det inte råder några brist på oljepengar har emiren lyckats få Sharjah utnämnt till arabvärldens kulturella huvudstad. En mängd konstmuseum har byggts och stadens gamla delar restaurerats. Det är dock svårt att se hur en stad där all konst som ens kommer i närheten att avbilda den kvinnliga formen är ovälkommen, skulle kunna hävda sig vara ett kulturellt centrum. Problematiken blev tydlig när chefen för Sharjahs konststiftelse nyligen sparkades för att ha ställt ut ett konstverk som beskrev som att ha sexuella undertoner. Toleransen för politiskt kontroversiell konst måste även den beskrivas som mycket låg. Till exempel fick premiären för en ny dokumentär om Iransk-Amerikanska filmskaparen Caveh Zahedi ställas in då personalen var rädda för att bli gripna för blasfemi, då filmen innehöll scener med barn som dansade till muslimska bönutrop. Som besökare i Arabemiraten måste dock Sharjahs gamla kvarter beskrivas som en frisk fläkt, då det annars är svårt att hitta en byggnad i Arabemiraten som är äldre än 30 år. Kvarterens storlek ska dock inte överdrivas, det handlar om runt ett dussin äldre byggnader. Men den gamla marknaden finns kvar, även om den helt byggts över och nu är luftkonditionerad.

På natten byter Sharjahs gator och torg helt karaktär och det är som att bli förflyttad från Arabien till Bombay eller Lahore. Gulfaraber utgör mindre än en tiondel av Sharjahs befolkning, de flesta kommer istället från Indien, Pakistan och Bangladesh. På dagarna är alla dessa sydasiater upptagna och många arbetar i närliggande Dubai. Då brist på sysselsättning innebär omedelbar utvisning, finns det inga arbetslösa invandrare i Arabemiraten och gatorna är förvånansvärt tomma dagtid. På nätterna däremot så fylls dem med annars trångbodda gästarbetare. Det är ingen brist på restauranger inriktade på att servera dessa överarbetade själar sina hemländers föda. Det var på dessa serveringar som även jag, för en försumbar summa, fyllde min mage med helt fantastisk mat. En fysisk meny existerade sällan och tillskillnad från andra indier och pakistanier jag mötte, så tycktes restaurangpersonalen aldrig tala engelska. Istället så fick jag göra det tydlig att jag var hungrig, så kom kocken ut och visade upp diverse väldoftande grytor. Restaurangpersonalen tycktes inte ha något emot denne extra ansträngning, utan verkade istället tycka att det var väldigt roligt att ha en europeisk gäst. Innan jag kom på att den bästa lösningen var att få servitören eller kocken att rekommendera mat, så hade jag försökt mig på att beställa arabvärldens standard snabbmat, en Shawarma, men blev då serverad vad som bäst kan beskrivas som en Tikka Masala wrap.