Jag lämnade mitt hotell tidigt på morgonen med målet att se mer av de små furstendömen som ligger längst ut på toppen av den halvö som utgör de förenade Arabemiraten. För detta ändamål behövde jag en buss som kunde ta mig i nordlig riktning. Vilket jag enligt min karta kunde hitta bara några hundra meter från de kvarter där jag bodde i Sharjah. Att ta sig någonstans till fots utanför Sharjahs mest centrala delar visade sig dock vara en nära omöjlighet. Kuststadens överbelastade trafikleder hade effekten att likt vallgravar låsa in fotgängare i stadens gamla kvarter. De stadsplanerare som ansvarat för den gamla hamnens påskyndade förvandling till en modern världsstad hade valt att blunda för fotgängare i sina ambitiösa planer. Det fanns i Sharjah ett ytterst begränsat antal övergångsställen och dessa var tillsynes enbart där som dekoration. I linje med arabvärldens totala avsaknad av trafikregler så var det inte en bilist som så mycket som saktade in inför dessa övergångar. Två kvinnliga gästarbetare kom att omedvetet demonstrerade för mig hur man här korsade ett övergångsställe. De stod i nära tio minuter vid övergångsstället medan bilarna svischade förbi, när de tillslut såg en öppning sprang de våghalsigt över gatan så fort de kunde. Jag lyckades med mycket tålamod korsa flertalet livshotande körbanor för att tillslut nå en punkt enbart ett tiotal meter från den busstation som var mitt mål. Här fick jag dock erkänna mig besegrad och vinka till mig en taxi. Då den övertrafikerade vägen jag hade framför mig visade vara ett oöverkomligt hinder. Det kändes löjligt att ta en taxi de sista meterna till busstationen men taxichauffören som plockade upp mig såg inget konstigt i detta. I det moderna Arabien går ingen till fots en meter längre än nödvändigt. Något som kan förklara att befolkningen i Arabemiraten, Saudiarabien, Kuwait och Bahrain alltid toppar listor på de fetaste länderna i världen. Enligt Världshälsoorganisationen är hela tre fjärdedelar av Arabemiratens befolkning är överviktig, med en tredjedel grovt överviktig. I dessa siffror döljer sig dock en mängd relativt hälsosamma sydasiater. Om man i statistiken kunde isolera gulfaraber skulle siffrorna säkerligen vara ännu mer hårresande.
Jag bytte från taxi till en buss som lovade att ta mig norrut via emiratet Ajman. Det lilla furstendömet ligger storleksmässigt någonstans mellan Liechtenstein och Andorra och utgör det hörn av öknen som kontroll över ett mindre fort av lera gav beduinstammen Al Nuaimi. Det var i denna lerbyggnad som den nuvarande emiren Sheikh Humaid bin Rashid växte upp, och som var konungafamiljs bostad till så sent som 1970. Sedan dess har emirens familj, tack vara landets oljefyndigheter, tillförskaffat sig en förmögenhet som överstiger en biljon, det vill säga tusen miljarder. Emirens son, prins Rashid Bin Humaid var nyligen med i nyheterna då hans Ferrari FF, med en prislapp på drygt två miljoner, beslagtogs av London polisen då den saknade bilförsäkring. Sportbilen ställdes ut av polisen utanför Scotland Yard med en klisterlapp över vindrutan med texten ”Uninsured vehicle seized by police”. En uppmaning till alla bilägare att försäkra sina bilar och ett bevis på alla bilägare är lika i lagens ögon. Men det visade sig snabbt att lagen inte var riktigt lika blind när det kom till de superrika. Som den unga prinsen vars smeknamn är RRR, kort för ”Rich in Real estate Resourses ”, förklarade på sin Facebooksida så fick han tillbaka bilen när polisen förstod vem han var. Prinsen avslutade sin statusuppdatering med den talande slutsatsen ”Arab Money talks!”.
Vidare från Ajman kunde jag genom fönstret se hur den täta bebyggelsen gradvis övergick i sandöken. Vi var nu i Umm al-Quwain, ett litet emirat där förvånansvärt lite har hänt de senaste 50 åren. Tillskillnad från sina grannar där skyskraporna vuxit upp som svampar, så är emiratet fortfarande inte mycket mer än en öken. Här finns inga industrier och ingen olja. Befolkningen är liten och tycks bestå av småskaliga fiskare och äldre män som spenderar sina dagar med att titta ut över havet. Arabemiratens omfattande bidragssystem gör att ingen här behöver göra speciellt mycket med sina liv. Kvinnorna i enighet med muslimsk tradition spenderar sina dagar bakom de murar som omger all traditionell arabisk bebyggelse. De jättelika gallerior som gett kvinnor i övriga gulfstäder en viss möjlighet att om än tillfälligt undfly sina hem, lyser här med sin frånvaro. Det glesbefolkade furstendömet försörjs i praktiken av storebror från Abu Dhabi. Trots att Umm al-Quwains härskare Saud bin Rashid Al Mu'alla inte regerar över mycket mer än tom sandöken så har han kunna bygga upp en förmögenhet på flera hundra miljarder. Hans plats i det så kallade federala höga rådet som styr över Arabemiraten, har varit tillräckligt för att tillägna sig en ofattbar rikedom. Alla de miljarder i statsintäkter som Abu Dhabi kanaliserar till Umm al-Quwain och inte minst dess emir, är priset Arabemiratens jätte betalar för att bevara federationen enighet och stabilitet. En förutsättning för de utländska investeringar som förvandlat småorter som Abu Dhabi och Dubai från tomma ökenlandskap, inte helt olika från dagens Umm al-Quwain, till glänsande metropol.
Som tidigare beskrivet är Arabemiratens kollektivtrafik strikt könssegregerad. På bussen jag nu reste med var de främre två raderna med säten reserverade för kvinnor. Dessa säten var redan upptagna när nu två unga kvinnor klev på bussen. De enda platserna som var lediga var två platser i mitten, längst bak i bussen. Så det var där de svartklädda och beslöjade flickorna satte sig. De hade nu en främmande man sittande på vardera sida. Något som många av bussresenärerna fann helt oacceptabelt. Flera började skrika att inga kvinnor fick sitta bak i bussen. Andra skrek tillbaka att det inte fanns några lediga platser, vad skulle de göra? Den här livade diskussionen fördes helt på engelska då bussresenärerna var från väldigt olika delar av den muslimska världen. De två männen som faktiskt satt bredvid kvinnorna, en afghansk man i en vit thobe och en välklädd man från Indien eller möjligen Pakistan, verkade dock mycket nöjda och la sig inte i diskussionen. Kvinnorna sa inte ett ord under den hetsiga diskussionen, även om de var modiga nog att sitta bredvid en främmande man så var de inte villiga att gå så långt som att samtala med en man eller ens titta honom i ögonen. Det blev snabbt tydligt att personal behövdes tillkallas och en mycket liten indisk konduktör hämtades. Efter att ha fått situationen förklarad för sig av halva bussen så frågade han de passagerarna som satt på rad tre, det vill säga precis bakom platserna reserverade för det kvinnliga könet, om de kunde tänka sig att flytta bak i bussen. De vägrade tvärt och påpekade argt att det enbart var de främsta två raderna som var avsatta för kvinnor. Den kortväxta konduktören bad så mycket om ursäkt varpå han ryckta på axlarna och förklarade att det inte fanns någonting han kunde göra. En rysk man som hittills varit tyst, vars fru satt i den främre delen av bussen men som själv satt i mitten av bussen erbjöd då sin plats. Den äldre sydasiatiska mannen bredvid honom var dock mindre villig att flytta på sig, men efter konduktören bad honom snällt och han fått beklaga sig lite, så lämnade han sin plats. Det fanns nu två lediga platser i mitten av bussen. Detta var något av en kompromisslösning, tjejerna satt fortfarande mitt i den manliga delen av bussen men hade åtminstone nu inte några män direkt bredvid sig. Detta var tillräckligt för att de mer reaktionära medpassagerarna skulle vara någorlunda nöjda och vi kunde lämna Umm al-Quwain bakom oss.
Därefter reste vi vidare norrut till det nordligaste av de furstendömen som tillsammans utgör Arabemiraten, Ras al-Khaimah. Emiratets huvudstad, även den med namnet Ras al-Khaimah, var en sömnig liten stad med en fantastisk utsikt över den jättelika bergskedja som utgör gränsen till det bergiga Musandam. Det var från Ras al-Khaimah, då under namnet Julfar, som araberna invaderade det väldiga Persiska riket. Det var den andra kalifen Umar, tidigare Mohammeds högsta rådgivare och gift med profetens barnbarn, som ledde islams erövring av Persien. Införlivandet av Persien i det muslimska Kalifatet innebar Islams inträde som en världsreligion och början på slutet för zoroastrismen, världens tidigare mäktigaste religion. Jag hoppade här in i en taxi och bad chauffören att ta mig till vad jag hade hört var staden höjdpunkt, nationalmuseet. Vad som sedan följde är antingen ett bevis på risken med att låta gästarbetare på korttidskontrakt köra taxi, eller en kommentar på det bristande intresset för museum i Ras al-Khaimah. Den nepalesiska mannen bakom ratten hade ingen aning om var nationalmuseet låg. Notera att Ras al-Khaimah är en ytterst liten stad och att det senare skulle visa sig att detta var det enda museet i staden. Jag försökte med att visa honom platsen på en karta i min guidebok, detta var inte till någon nytta för han hade svårt att översätta gatorna på kartan till faktiska gator i staden. Här kan jag dock ha en viss förståelse då alla gator i Arabemiraten saknar namn. När jag googlade fram en bild på museet på min telefon och visade honom så ljusnade det. Han kände igen de två mäktiga 1800-tals kanonerna vid entrén. Möjligen hade det hjälp om jag hade förklarat att muséet jag ville besöka var ett gammalt fort. Den lerbyggnad som idag är Ras al-Khaimahs nationalmuseum är nämligen hamnens gamla fort. När jag anlände till museet var ingången in stängd, personalen satt i skuggan och fikade. Så fort de såg mig kom de dock springande, alla gästarbetare från den indiska subkontinenten, och låste upp den gamla porten. Jag fick intrycket att jag var dagens första besökare. Fortet var förvånansvärt litet, med enkla rum vars väggar och tak var av lera. Det var svårt att tänka sig att detta varit kungafamiljens bostad till så sent som 1964. Det fanns en liten men intressant utställning om Ras al-Khaimahs historia på bottenvåningen. Utställningen såg ut att ha varit på plats sedan emiren flyttade ut. Med vita informationsblad skrivna på skrivmaskin och uppklistrade på röda fältdukar bredvid svartvita fotografier. Gamla arbetsredskap var upphängda på väggen. Det fiske och de simpla hyddorna beskrevs samt de redskap som visades upp kunde ha varit från järnåldern. De datum som nämndes var dock från under mina föräldrars livstid. Detta var hur Arabemiraten såg ut innan oljeindustrin tog fart.
Från det gamla fortet letade jag mig till stadens gamla kvarter med sina låga traditionella arabiska hus. Jag skulle gissa att de var byggda runt 1970, de första riktiga bostadshusen som gulfaraberna flyttade in i. De gamla kvarteren i Ras al-Khaimah kan numera bäst liknas med ett ghetto. Gatorna var täckta med sopor och en ensam trasig soffa stod vid sidan av vägen. Det var tydligt att de som bodde kvar i de här kvarteren var de allra fattigaste, resten hade flyttat ut och lämnat sitt skräp efter sig. Då hela området kändes något obehagligt tog jag tog mig ut till stora vägen och vinkade till mig en taxi. Jag bad honom att köra mig till pärlmuseet. Enligt min guidebok skulle man där kunna se den enorma pärlan som gick under namnet Arabiens mirakel. Arabiens pärldykare var världskända innan japanerna uppfann den odlade pärlan på 40-talet och pärlfisket här dog ut. Taxichauffören visste ingenting om arabiskt pärlfiske och hade aldrig hört talas om något pärlmuseum. Han kände bara till ett museum i Ras al-Khaimah och det var det museum jag just besökt. Jag lyckades trots allt guida honom med hjälp av GPS:en i min telefon till den plats vid havet som museet borde ligga. Väl på plats visade det sig att pärlmuseet stängt ner. Istället köpte jag mig en flaska kamelmjölk och satte mig och tittade ut över havet. Jag föreställde mig de brittiska skepp som för två hundra år sedan, år 1809, kom inseglande här i Ras al-Khaimahs hamn, efter att deras kanoner ödelagt hamnstaden. Landet som idag går under benämningen Förenade Arabemiraten var då känt som Piratkusten. Al Qawasi dynastin, som idag regerar här i Ras al-Khaimah samt i Sharjah livnärde sig då på sjöröveri. Något som inte enbart betraktades som försörjning utan även som en religiös plikt. Som följare av den fundamentalistiska Wahabi skolan inom islam var deras rövartåg mot otrogna västerlänningar och osmanska kättare ett utryck för Jihad. Detta småskaliga heliga krig utgjorde ett hot mot Englands handel med Indien. Ett hot som eliminerades när Ras al-Khaimah brändes ner av den brittiska flottan. En massaker som ännu inte är bortglömd i Ras al-Khaimah men som ledde till grundandet av de så kallade Fördragsstaterna. Den gruppering av arabiska shejkdömen under brittiskt beskydd, som när Storbritannien på slutet av 60-talet avsade sig sina koloniala förpliktelser öster om Suez kom att kalla sig Förenade Arabemiraten. Det är inte en slump att makten i Arabemiraten idag ligger hos kungahusen Al Nahyan i Abu Dhabi och Al Maktoum i Dubai med sitt gemensamma släktskap och inte som förr hos Al Qawasi med sitt fäste i Ras al-Khaimah och Sharjah. Då Al Qawasis rivaler i Abu Dhabi och Dubai klev in som britternas naturliga samarbetsparter efter kriget mot Al Qawasi.
No comments:
Post a Comment