Hakodate

Med boende bokat och klart för den kommande veckan ställde jag mig i kö på Tokyos enorma centralstation för att köpa en biljett på Shinkansen norrut. Min plan var att besöka Japans nordligaste ö, Hokkaido. Något som jag sett fram mot sedan mitt första besök i Japan sommaren innan. Storleksmässigt är Hokkaido den näst största av de japanska öarna men med en befolkning på bara fem miljoner, på långa vägar den minst tätbefolkade delen av Japan. Hokkaidos klimat kan liknas med det svenska, något som var högst välkommet då temperaturen i centrala japan i augusti närmar sig 40 grader. Att spendera dagarna täckt med svett och kollapsa på kvällarna med lättare solsting hade redan börjat kännas som det normala och jag såg fram mot något mer humana temperaturer. När jag tidigare rest med det japanska snabbtåget hade jag rest utan att boka en plats och aldrig haft några problem med att hitta en sittplats i tågets oreserverade sektion. Det visade sig dock att den norrgående Shinkansenlinjen efter Tokyo, enbart hade reserverade platser. Med min dåliga framförhållning var samtliga platser uppbokade på alla av dagens tåg. Vad som fanns att erbjuda var ståplats bredvid in och utgångar att samt utanför toaletterna. Då jag skulle färdas över 80 mil var detta ett mindre tilltalande erbjudande, men vad skulle jag göra? Hotellet var redan betalat och jag hade en stark längtan att ta mig norrut snarast möjligt, så jag tackade ja till en ståplatsbiljett och påminde mig själv om att detta trotts allt var ett av världens snabbaste tåg med en maxhastighet på 300 kilometer i timmen. Men med gott om stopp på vägen och långa bromssträckor så skulle det ändå ta närmare fem timmar innan jag var framme.

Det visade sig dessutom att stationen innanför spärrarna helt saknade sittplatser så jag åt min bento ståendes, samtidigt som jag underhöll mig själv med att försöka tyda alla skyltar på stationen med hjälp av dess ofta övertydligt illustrationer. Min favorit var en varningsskylt på japanska och engelska med rubriken "Stop selfie!". Skylten visade ett tackat par som till sin dotters stora förskräckelse lyckat haka fast sin selfie stick i elledningarna över spåret, en man vars telefon längst ut på sin fotopinnar krossas av ett förbipasserande tåg och en självcentrerad man som vid spårkanten backar in i en oförberedd kvinna. Väl på tåget blev jag inklämd mellan utgångarna tillsammans med två unga män och en ung kvinna, samt alla deras medtagna väskor och påsar. Det hela var inte så farligt tills en äldre man i sista sekund innan avgång klämde sig in bredvid mig. Att det var trångt verkligen inget större problem för mig, japanerna är vana vid trängsel och visar normalt all möjlig hänsyn. Mitt problem var att den sist påstigna mannen hade uppenbara hudproblem. Han fingernaglar var täckta med någon form av svamp och han hade otäcka svampliknande utslag på hals och armar. När han på det varma tåget sedan började klia på dessa så triggade detta en hypokondri hos mig som jag inte visste att jag hade och min egen kropp började klia. Jag satte på mig mina stora hörlurar, klickade på dess noise-cancelling funktion och försökte så gott det gick istället fokusera på ljudboksversionen av Yoshiki Tanakas klassiska 80-tals rymdopera, Legend of the Galactic Heroes. När den spetälska mannen fyra timmar senare vid Aomori äntligen lämnade tåget klämde jag mig fram till tågets toalett, tvålade in både händer och armar och gnuggade mig länge under kranen. Det var inte bara den pestsjuke mannen som klivit av vid Aomori utan flertalet sittplatser visade sig nu vara lediga. Jag klev ner i en av de ytterst bekväma tågstolarna och tittade ut genom fönstret. Vi närmade oss nämligen världens längsta undervattenstunnel. Den över fem mil långa Seikantunneln som nedgrävd djupt under havsbottnen passerar Tsugarsundet, från den japanska mittenön Honshu till landets nordliga ö, Hokkaido. Mindre förvånansvärt så var inte själva tunneln mycket att se, tunnlar sällan är, men med lite fantasi så var det fortfarande en upplevelse att vara flera hundra meter under vattenytan. När snabbtåget tillslut lämnade Seikantunnelns mörker kunde jag genom fönstret se storvuxna barrträd, en märkbar kontrast till de tätbevuxna tropiska trädhav jag vant mig vid i södra Japan. Det dröjde inte länge innan vi var framme i Hakodate. Efter en lång resdag var det underbart när jag på hotellet kunde knäcka upp en öl och krypa ner i mitt hotellrums småskaliga sittbadkar.

Jag hade velat besöka Hakodate för dess betydelsefulla roll i det så kallade Boshinkriget, det japanska inbördeskriget som mot slutet av 1800-talet ledde till shogonatets fall och grundandet av det japanska imperiet. När den reforminriktade unge kejsare Meiji med hjälp av södra Japans samuraiklaner tog den politiska makten i landet, så drevs shogunens anhängare på flykt. Likt hur den anti-bolsjevistiska vita armen under det ryska inbördeskriget retirerade österut till Sibiriens mest avlägsna delar, för att undfly de revolutionära styrkorna. Så retirerade shogunens anhängare norrut, till det japanska rikets mest avlägsna delar, deras motsvarighet den sibiriska fjärran östern, Hokkaido. Ön var ännu inte riktigt en del av Japan, utöver ett fåtal fiskebyar och handelsstationer fanns här enbart skog och primitiva vildar med väldiga skägg. På dess södra kust, här i Hakodate grundade shogunens anhängare den kortlivade republiken Ezo. Efter en redig frukost bestående av misosoppa, ris, fiskrom och rå lax uppfiskad tidigare samma morgon, så hoppade jag på en spårvagn till den gamla fästningen Goryokaku. Den stjärnformade fästningen var huvudbas för motståndarna till det japanska kejsardömet. Idag är fästningen något av ett turistmål och påminner mer om en park än någonting med militärt syfte. Även om de gamla murarna finns kvar och roddbåtar går att hyra för att ro runt den gamla vallgraven. Fästningen är annars övervuxen med vackra körsbärsträd, vilket gör detta till Hakodates främsta destination under Hanami, när körsbärsträden blommar. I mitten av fästningen finns dock en mer traditionella japanska träbyggnaden bevarad, som under Ezo republiken fungerade som en typ senat. Här inne utropades den nya president republiken, vars statsskick var nära modellerat på det amerikanska men vars värderingar var de av den Franska revolutionen. Troligen en följd av alla de franska legosoldater och militära rådgivare som backade upp utbrytarrepubliken. Val till politiska poster hölls, de första någonsin i Japans historia. Även om det är värt att nämna att rätten att rösta var begränsad till samurajer. Ezo republiken hann dock inte ens fylla ett, utan föll samma år som den grundades. Efter kejsarens arme vann slaget vid Hakodate, Boshinkrigets sista militära konfrontation, så omringades Goryokaku fästningen och shogunens forna anhängare gav upp.

Den gamla hamnen i Hakodate är mycket speciell då det här är fullt med europeiska trävillor från sekelskiftet, i diverse glada färger. Det hela känns högst paradoxalt, men vars förklaring går att finna i en liten park i området, Perry's park. Tillägnad och med en bronsstaty av ingen mindre än Kommendör Matthew C. Perry. Den amerikanska befälhavaren vars expedition till Japan, känd som "öppnandet av Japan", tvingade japanerna att bryta sin 200 åriga isolation från omvärlden och öppna två hamnar för handel med omvärlden. En av dessa två hamnar var Hakodate, vilket förklarar den västerländska arkitekturen i det gamla hamnområdet. Det är inte enbart amerikanskt kulturellt inflytande som här är märkbart utan även det av Ryssland. En mäktig rysk-ortodox kyrka ligger i de gamla hamnkvarteren och en bit bort letade jag upp det forna ryska konsulatet, som efter en period som skolbyggnad nu står öde. Japans problematiska relationen till Ryssland som är speciellt viktig för att förstå Hokkaidos historia. Efter det Japanska inbördeskrigets slut annekterades snart Hokkaido till det japanska imperiet och ett omfattande bosättarinitiativ inleddes för att pacificera ön. Det hela hände snabbt och med stor hast, då det gällde att få ett fast grepp om Hokaido innan ett ständigt expanderande Ryssland kunde inkräkta på Japans närområde. Efter Kommendör Perry öppnade upp Japans ögon för omvärlden, var det som skrämde det japanska ledarskapet mest Rysslands ostliga expansion. Den transsibiriska järnvägen var under konstruktion med sin planerade slutstation i Valdivostok, Rysslands öppning till det japanska havet. Det var tydligt för de reformföruspråkare som kom att dominera den unge kejsaren Meijis hov att Japan var tvunget att moderniseras och bygga upp en modern västerländsk arme om de skulle undvikas att slukas av det ryska tsardömet. Det är inte en slump att den japanska moderniseringens (den så kallade Meijirestaurationen) ständigt upprepade slagord var "berika landet, stärk militären". Då detta var en nödvändighet för att bevara Japans självständighet och hålla Ryssland ute.