Sapparo

Med det japanska inbördeskriget över, shogunen störtad och makten tillbaka i kejsarens händer, beslutades det mot slutet av 1800-talet att annektera Hokkaido. Den enda bosättningen av någon betydelse var vid det laget Hakodate, men med dess läge på Hokkaidos sydkust var hamnen illa placerad för att fylla funktionen som Hokkaidos huvudstad. Kolonialiseringen av Japans nya provins kom istället att koordineras från Sapparo. Vid det laget bara en liten handelsstation i mitt ute i vildmarken, etablerad för byteshandel med Ainufolket. Hokkaidos urbefolkning, ofta avbildade som män med enorma svarta skägg och kvinnor med blåmålade läppar. Ainufolket var till antal relativt få och blev snabbt en marginaliserad grupp när hundratusentals japaner uppmuntrades att flytta norrut efter Hokkaidos inkorporering i det nya japanska imperiet. Utanför Sapparos tågstation möttes jag av avbildning av dessa tidiga pionjärer, estetiskt tilltalande bronsstatyer som avsiktligt för tankarna till Eva och Adam i lustgården. Hokkaidos bördiga mark kan mycket väl ha upplevts som ett paradis av de bosättare som anlände från ett överbefolkat och bergigt Japan. Det Sapparo jag besökte hade en befolkning på två miljoner, ett fantastiskt antal med tanke på att staden för bara några generationer sedan var en avlägsen handelsstation.

Från tågstationen är det inte långt till en massiv nybarock tegelstensbyggnad från 1871, intryckt mellan nyare och betydlig högre bebyggelse. Med undantag för det gamla klocktornet ett kvarter bort måste detta vara Sapporos äldsta byggnad. Den fungerade länge som Hokkaidos administrativa högkvarter. Det var härifrån den som kolonialiseringen och bosättningen av Hokkaido samordnades, en i högsta grad byråkratisk affär. Detta var trotts allt byråkratins århundrade och japanerna efter att ha noga studerat det byråkratiska maskineriet i Preussen och Storbritannien, visade sig vara mästare på denna svartkonst. Bosättningsprojektets centralplanerade natur blev för mig som tydligast när jag med hjälp av en linbana åkte upp på berget Miowa i Sapparos utkant. Från denna höjd med utsikt över hela staden så gick det inte att missa hur Sapparos vägar, utan undantag, utgör ett perfekt rutnät. Detta skiljer Sapparo dramatiskt från äldre städer i Japan, som alla är ett virrvarr av gator och gränder till följd av deras oplanerade nära evolutionära framväxt.

När jag reste runt på Hokkaido höll jag avsiktligt utkik efter individer som skulle kunna tänkas tillhöra det inhemska Ainufolket, jag såg aldrig någon. Det vittnar om hur lyckad den ofta påtvingade assimileringen av Hokkaidos urbefolkning varit. Efter annekteringen av Hokkaido förbjöds Ainufolkets språk, likaså deras religon. Deras traditionella jakt och fiske förbjöds, istället uppmanades de att söka sysselsättning i det expanderande jordbruket på ön. Äktenskap mellan japaner och ainu uppmuntrades och samtliga ainu gavs nya japanska namn. Gruppen designernas som föredetta infödingar. Detta gav den japanske staten möjlighet att till så sent som 1997 hävda att Japan helt saknade etniska minoriteter. Denna position har dock mjukats upp på senare år och 2008 erkände Japan Ainufolket som en inhemsk minoritet av det japanske parlamentet. Något som säkerligen hjälpte Japans anseende internationellt, vilket alltid har hög prioritet. Samtidigt som följderna för den nationella sammanhållningen och harmonin, alltid av högsta prioritet, så här sent är nära obefintliga. Assimileringen är så gott som komplett och vad som idag finns kvar, med undantag för uppskattningsvis 300 individer på Hokkaidos östkust, är japaner som ett intressant anekdot kan nämna att de hade en farfar eller farmor som var Ainu.