Saigon (Ho Chi Minh-staden)

Som de flesta västerlänningar så är det mesta jag vet om Vietnam kopplat till Vietnamkriget. Vad som mötte mig när jag landade i Saigon (formellt Ho Chi Minh-staden) var dock ett blomstrade modernt metropolis, långt ifrån det Saigon som skildras i otaliga krigsfilmer och romaner. Vilket var något förvånande för mig, men borde inte ha varit det. Tre fjärdedelar av Vietnams befolkning är född efter Sagons fall och har inga minnen från konflikten. Det är också viktigt att ha i åtanke att Vietnamkriget eller det amerikanska kriget som det kallas här, bara är ett kort kapitel i landets historia. När det kommer till krig så var det ett av fem krig som vietnameserna utkämpade under 1900-talet. Innan Viet Minh vände sina vapen mot den amerikanska militären så hade de redan bedrivit två frihetskrig, mot både det japanska och det franska imperiet. Efter amerikanerna lämnade Vietnam i mitten av sjuttiotalet följde snart ett Vietnamesiskt erövingståg i Kambodja och en Kinesisk invasion av Vietnam. Om man tar ytterligare ett steg tillbaka så ter sig den amerikanska inblandigen i Vietnam som en kort episod i en tvåtusenårig konflikt mellan Vietnam och Kina om vem som ska ha överhuvudskap över Vietnam och dess närområde. En historia fylld med otaliga krig och upprepade ockupationer. När vietnamesiska skolbarn idag tränas i att bemöta en “imperialistisk invasion” så är det inte amerikanska marinsoldater de föreställer sig ska storma de vietnamesiska stränderna, utan en attack från deras kommunistiska bröder i norr. 

Men detta konstaterande ska inte ses som ett försök att förminska Vietnamkriget brutalitet och det lidande det frambringade. Uppskattningar att varierar kraftigt men så mycket som 10 procent av den vietnamesiska befolkning kan ha avlidit till följd av kriget och miljoner människor tvingades fly sina hem. Istället är det ett försök att förstå att dagens Vietnam inte är definierat av det krig som här utkämpade på 60- och 70-talet. Något som är speciellt viktigt för någon som mig som sedan gymnasietiden har varit en storkunsument av böcker och filmer om Vietnamkriget. 

Detta sagt så var det första jag gjorde i Saigon att ge mig ut för att leta upp historiskt viktiga platser från Vietnamkriget, platser som jag sett i dokumentärer och eller kände igen från nyhetsbilder. Så som den gamla amerikanska ambassaden i Sydvietnam. Jag hade föreställt mig att jag skulle kunna se den forna ambassadens tak och den upphöjda helikopterplatta som förevigats i den holländska photojournalisten Hugh van Es skildring av evakueringen av Saigon. I samband med sydvietnams fall, flög amerikanska militären ut drygt hundratusen flyktingar vars liv sågs som speciellt hotade. Flera tusen av dem evakuerades med helikoptrar från hustak i samband med Sagons fall, under benämningen Operation Frequent Wind. I en speciell rörande episod i krigets slutskede valde personalen ombord de hangarfartyg vars uppgift var att ta emot flyktingarna att välta både helikoptrar och flygplan överbord, för att göra plats på däck för så många människor som möjligt. De vietnameser som evakuerades av amerikanerna dock bara en bråkdel av de som behövde fly den nordvietnamesiska offensiven. Vietnams återförening kom att generera ytterligare två miljoner båtflyktingar som kom att fly på diverse mer eller mindre flytdugliga farkoster. Men det visade sig att den gamla ambassadens var riven. Inte av vietnameserna själva utan av amerikanska utrikesdepartementet. Ambassaden stod tom från Saigons fall till USA and Vietnam återställd normala diplomatiska relationer på 90-talet. Clinton administrationen valde att bygga sitt nya konsulat i Ho Chi Minh-staden över ruinerna av den gamla ambassaden, ett beslut med viss symbolik. Att riva den gamla byggnaden var mer eller mindre en nödvändighet, hur dåligt skick den var i blev tydligt när två vietnamesiska byggarbetare ramlade genom golvet och dog. Den nya byggnaden är betydligt mer diskret än sin föregångare, den är både bland den lägsta byggnaderna i området och inga amerikanska flaggor är synliga. Konsulatet vaktas inte av amerikansk personal utan av den vietnamesiska militären, beväpnade med de längsta batonger jag sett. Man skulle lätt kunna missta konsulatet för att vara någon typ av officiell vietnamesisk byggnad, speciellt med de röda kommunist stjärnor som är pryder vakthytterna. 

En sidnot om den forna ambassaden som är illustrativ av hur amerikanerna systematiskt underskattade de vietnamesiska kommunisternas järnvilja, är hur ambasadpersonalen förlitade sig på moderna dokumentförstörare istället för att bränna ambassadens hemliga dokument. Efter Sagons fall så åtog sig nordvietnameserna att pussla ihop alla de hundratusentals sidor som amerikanerna lämnat efter sig i miljoner av tunna papperstrimor. På detta vis kunde den vietnamesiska säkerhetstjänsten få tillgång till otaliga namn på kollaboratörer att förhöra och avrätta.  

Den gamla ambassaden var som sagt sedan länge borta men efter lite efterforskning visade det sig att de nära legendariska bilderna av helikopterevakueringen inte var tagna från ambassadens tak. Ett missförstånd troligen grundat i felaktig nyhetsrappotering. Bilderna på den dramatiska helikoperevakueringen är istället tagna från ett högt tak några hundra meter bort. CIA upprättade flertalet “extraction points” runt om i staden. Den mest välfotograferade av dessa ligger numera mitt emot en nybyggd H&M butik, något som för mig ter sig något ironiskt och reser en intressant fråga. Vilken sida kom i slutändan segrande ur vietnamkonflikten? Kriget var som välkänt mellan en auktoritär nationalistisk regim i söder som förutspråkade ett kapitalistiskt ekonomiskt system och en totalitär socialistisk regim i norr som förutspråkade en kommunistisk ekonomisk lösning. Det var den kommunistiska sidans pansarvagnar som rullade över södern, så norr ses normalt som segrare. Men det tog bara tio år innan det visade sig att kommunism, i alla fall på det ekonomiska planet, inte fungerade utan höll vietnameserna fastlåsta i fattigdom. Under 80-talet kom marknadsreformer gradvis att implementeras, efter första ha testats av vietnameserna i deras koloni i Kambodja. Staten släppte på sitt järngrepp om medborgarna och vad som idag är kvar är enbart ett kommunistiskt skal. I praktiken är dagens Vietnam i hög grad en kapitalistisk ekonomi och dess styre har mer gemensamt med den auktoritära nationalism som förutspråkades av Diem och hans efterföljare i Sydvietnam. I vilket fall det skulle kunna hävdas att konflikten faktiskt slutade i en fördröjd seger för syd. Självklart inte för dess ledarskap och förutspråkadere i Sydvietnam, de blev antingen dödade eller tvingades till landsflykt, men en seger för den politik de kämpade för. Vilket i så fall skulle betyda att Amerika och dess allierades inblandning i Vietnam i grunden var onödig, den kommunism som de hade förbundit sig att bekämpa i Sydostasien var dömd till att självdö.

Tillsammans med bilderna på helikopterevakueringen är de kanske kändaste bilderna från Saigons fall, de av den nordvietnamesiska pansarvagnen som krashar igenom staketet kring Sydvietnams presidentpalats. Palatset finns kvar idag och är till och med nyrenoverat, men har genomgått ett namnbyte till Återföreningspalatset. Det höga metallstaket som det nordvetnamesiska pansarfordonnet mejade ner är återupprättat, pansarvagnen eller mer troligt en replika står idag på andra sidan av staketet. Jag var i effekt utlåst, besökstiden hade redan passerat. Dagens Återföreningspalats är en ganska hemsk 60-tals byggnad som tycks utstråla förtryck och diktatur, men här stod tidigare en vackert franskt 1800-tals palats. Palatset, i sina olika iterationer, är intressant så det ganska bra sammanfattar landets historia de senaste hundrafemtio åren. Byggt av fransmännen som guvenörsbostad och administrativt center för den franska kolonin Cochinkina, en mindre besittning i södra Vietnam. I och med att det franska imperiet i Sydostasien under 1800-talet växte till sig, kom hela franska Indokina att styras härifrån. Det vill säga dagens Vietnam, Kambodja och Laos. När Indokina under Andra Världskriget föll till japanerna övergick palatset till att vara högkvarter för den japanska ockupationsmakten. Efter krigets slut var fransmännen närvaro kortvarig och byggnaden övergick till att att vara presidentbostad för den nybildade sydvietnamesiska republiken. Diem, landets första president bytte namn på byggnaden till Självständighetspalatset, i linje med hans nationalistiska ideologi. Det var också under Diem som den franska kolonialbyggnaden förstördes i ett misslyckat kuppförsök. Två piloter i det sydvietnamesiska flygvapnet avvek från en bombräd mot kommunistgerillan för att istället bombardera presidentbostaden, detta var i februari 1962. Presidenten överlevde men det sönderbombade palatset gick inte att rädda. Vad som var kvar revs och ersattes med den mindre tilltalande byggnad som står här idag. Sydvietnams krig mot inhemska kommunister och infiltratörer från Nordvietnam gick inte speciellt bra och fler och fler amerikanska soldater behövdes för att upprätthålla den sydvietnamesiska regimen. Amerikanerna stannade i Vietnam till 1973 då ett fredsavtal slöts med Nordvietnam och Amerika drog sig ur. Freden var dock kortvarig och två år senare rullade den nordvietnamesiska armen in över gränsen. Utan amerikanskt stöd föll regimen i syd snabbt och en nordvietnamesisk pansarvagn kom inrullandes i palatsets trädgård. Vietnam enades, byggnaden framför mig bytte namn och vi är mer eller mindre där vi är idag. Medan jag stod och stirrade på palatset och tänkte kom en äldre man körandes på motorcykel iklädd en gammal militärhjälm, ett kreativt sätt att slippa att införskaffa en ny motorcykelhjälm. Han ropade att palatset var stängt och erbjud mig skjuts. När jag inte svarade gick jag samma erbjudande på franska. Det var lite som att få Vietnams koloniala historia uppdelat för mig i bakvänd kronologisk ordning.

Det är nämnvärt att amerikanerna till skillnad från fransmännen och japanerna aldrig flyttade in i palatset. Centrala Saigon är fyllt med mäktiga efterlämningar från det franska imperiet men amerikanerna tycks inte ha lämnat någonting efter sig. Deras kritiker skulle troligen hävda att det enda de lämnade efter sig i Vietnam var förstörelse och död, och det finns säkerligen en viss sanning i det. Men deras motivation var i grunden annorlunda från fransmännen och japanerna som var mer traditionella imperiebyggare. Fransmännen byggde väldiga stenstrukturer för att de hade för ambition att stanna. Amerikanerna å andra sidan ville inget häldre än att lämna Vietnam så snabbt som möjligt. Det här kan vara ett bra tillfälle att sätta Vietnamkriget i sitt rätta historiska och strategiska kontext. 

Motivationen bakom USA:s inblandning i Vietnam handlade på många sätt mer om länder som Ryssland, Japan och Indonesien än om Vietnam i sig själv, ett land med tveksam strategisk betydelse. Ryssland har mer eller mindre sedan sitt grundande på 800-talet fört en expansiv erövringspolitik, där det försökt kompensera för sin utsatta geografiska position genom att svälja sina grannar. En politik som efter den ryska revolutionen, med landets nya totalitära ideologi antog en nära missionär karaktär. Andra världskrigets massslakt utgjorde både bevis på landets utsatthet, samtidigt som kriget lämnade efter sig en värld i spillror, redo för erövring. 

Denna ambition från Rysslands sida möttes av den fria världen med ett världsomspännande allianssystem med USA som kärna. Västvärldens mål var att omringa och grinda in den kommunistiska farsoten för att förhindra dess spridning. En värld i mitten av avkolonialisering och fylld med frihetsrörelser erbjöd dock ryssarna en möjlighet att försöka bryta upp dessa allianser, som omringade landet och dess östeuropeiska lydstater. Strategin var i grunden enkel, USA:s allierade var beroende av tredje världens naturresurser, om dessa kom under kommunistisk kontroll skulle den fria världens sammanhållning vara svår att bevara. Så ryska rådgivare, vapen och pengar kom att flöda in till alla världens konfliktområden. 

Ett typexempel på en sådant konfliktområde var Vietnam, med först sitt frihetskrig mot fransmännen och sedan sin tudelning och inbördeskrig. Vietnam i sig själv saknade nämnvärda naturresurser men utgjorde en naturlig språngbräda till Indonesiens oljefält. Oljefält som försörjde den japanska industrin och var näringen för japans återuppbyggnad. Japan, ett överbefolkat land med en nära total avsaknad av de naturresurser som möjliggör industriproduktion. Detta missförhållande var vad som hade motiverat Japans erövringståg under andra världskriget och slutligen kapitulation och amerikansk ockupation. 

Efter kriget hade Japan gjort en helomvändning och var nu Amerikas viktigast asiatiska allierade i dess kalla krig med Ryssland. Om kommunisterna skulle besitta makten att skära av den japanska industrins råvaroförsörjning skulle denna allians vara hotad och en eftergiftspolitik gentemot Ryssland skulle bli ett attraktivt alternativ för Tokyo. Ironiskt nog var det amerikanskt oljeembargo i protest mot Japans kolonialisering av Kina som hade fått Japan att attackera Pearl Harbor. Nu var det istället den amerikanska militären som garanterade Japans oljeförsörjning. 

Kortfattat var det i USA:s nationella intresse att förhindra att Sydvietnam föll till kommunisterna för att förhindra vidare förgiftning av regionen, vilket skulle hota den fri världens sammanhållning och riskera att splitra de allianser som förhindrade vidare rysk expansion. Sundheten i detta resonemang och om kostnaderna både i liv och materiella resuser var i proportion till det hot ett kommunistiskt Vietnam skulle utgöra kom att ifrågasättas desto längre kriget fortlöpte. Då strategiskt viktiga västvänliga regimer i närområdet gradvis fick ett fastare grepp om makten, speciellt i Indonesien, samtidgt som kostnaderna för Vietnamkriget accelererade i takt med USA ökade inblandning.