Hoi An

Jag vaknade upp sent, fortfarande något jettlaggad, på mitt hotell i Hoi An efter en sen ankomst kvällen innan. En blick på klockan gjorde det tydligt att jag redan missat frukosten med en dryg timme. När jag passerade förbi köket blev jag dock fångad av en äldre vietnamesisk tant, som utan säga att ord jag förstod gjorde det tydligt att jag inte fick gå därifrån med en tom mage. Istället visades jag till ett litet bord invid receptionen och snart hade jag ett fat med färsk frukt och en rykande skål med Pho framför mig. Mitt sena uppvaknande betydde också att jag perfekt tajmat in dagens propagandasändingar. Från sprakande högtalare uppsatta på pelare och husväggar längs gatan började det spelas högljudd patriotisk musik följt av en långdragen nyhetsuppläsning, som i alla fall i min fantasi rapporterade om årets lyckade risskörd och ökad industriproduktion. Det hela påminde mig om äldre sovjetiska radioapparater som kom med både radiokanal och ljudnivå förinställd och saknade avstängningsknapp. På många sätt representativt av den stalinistiska ideologi under vilket dem producerades. Där inga beslut fanns som inte bättre kunde fattas av en byrokratisk elit än av individen själv, för deras eget bästa såklart. Om man vill vara lite fräck skulle man kunna säga att Vietnam effektivt löste problemet med “fake news” redan på 70-talet när högtalarsystemen och de obligatoriska nyhetssändingarna infördes. Genom att filtrera alla nyheter genom propagandaministeriet och sen spela upp dem på maxvolym kunde det säkerhetställas att alla medborgare hade en komplett, korrekt och av kommitté sanningsstämplad bild av världen. 

Hoi An visade sig vara fantastiskt vacker gammal handelsstad och välkommet avslappnad jämfört med Saigons tempo och allmänna koas. Efter tusen år som handelhamn finner dess arkitektur inspiration i flertalet kulturer. Dess mest kända byggnadsverk är troligen den täckta japanska bron, vars namn mer eller mindre säger vad det är. En rikligt dekorerad träbro som stadens  japanska handelsmännen lät bygga på 1500-talet. Träbron fyller inte enbart sin traditionella funktion som bro, det vill säga att den låter människor passera över vatten, utan är även konstruerad med ett tak och ett stort sidorum med ett altare och fungerar även som ett tempel. Efter kineserna och såklart vietnameserna så var japanerna länge en av de stora etniska grupperna i Hoi An. I alla fall fram till att japanerna på 1600-talet valde att stänga av sig från resten av världen. När de på slutet av 1800-talet återvände hade Japan under den såkallade Meiji Restorationen helt ändrat attityd och istället gjort sitt bästa för att lära av sin omvärld, olyckligt främst av Preussen och det nybildade Tyskland, med sin måttlösa militarism. Så det var kanske inte var så konstigt att det dröjde mindre än femtio år innan den japanska militären följde handelsmännen. Kort efter att Frankrike nederlag mot Nazityskland gjorde Japan det tydligt att de ville ha Franska Indokina. Frankrike har ett dåligt rykte för att kapitulera i förtid, i många fall är detta oförtjänt, dock inte i kriget med Japan i Vietnam. Fransmännen gjorde inget motstånd värt namnet och japanerna var i Hanoi på ett fåtal dagar. Det japanska ledarskapet var så nöjda att de tillät fransmännen behålla den formella makten och fortsätta sköta administrationen av kolonin, medan Japan i praktiken ockuperade Indokina. I alla fall fram till 1945 då japanerna gjorde sig av med den franska administrationen och bytte ut dem mot en vietnamesisk marionettkejsare, i linje med hur de styrde i Machuriet. 

Japanerna ville ha kontroll över Vietnam och dess närområde av två anledningar, för att skära av norra Vietnam från Japans fiender i Kina samt att förse sin väldiga armé med ris. Det senare av dessa målsättningar kom att ha katastrofala följder för Vietnam när först en torka och sedan en översvämning ledde till två dåliga risskördar i rad 1944. När den japanska armen hade fått sin del av skörden var inte mycket kvar vietnameserna att leva på, vilket resulterade i masssvält. Svältkatastrofen kom i stora delar av Nordvietnam att leda till fler dödsoffer än krigen med Frankrike och USA sammantaget, uppskattningarna varierar men närmare två miljoner kan ha svultit till döds. Den naturliga lösningen, att transportera mat från den mindre drabbade södern till norr uteblev då transporter kopplade till kriget fick prioritet i den strikt centralplanerade krigsekonomin. Det hjälpte inte att de allierade bombade kritisk infrastruktur för att försvåra transporterna av japanskt krigsmateriel. Masssvälten kom att vända nordvietnamererna mot både japanerna och fransmännen (som fortfarande formellt styrde) och skifta deras lojalitet till Ho Chi Minh. Det är inte fel att säga att det var den massdöd som den japanska ockupationen skapade som gav liv till Viet Minh och kickade igång decennier av krig och lidande. 

Med dessa tankar i huvet så vandrade jag runt i de forna japanska kvarteren i Hoi An och kom att minnas när jag i Japan besökte den högst kontroversiella shintohelgedomen Yosukuni i Tokyo. Där alla de som dött i det japanska imperiets tjänst hedras, inklusive flertalet dömda krigsbrottslingar. Helgedomen har ett krigsmuseum kopplat till sig, där en del galenskaper påstås, så som att Våldtäkten av Ninking, andra världskrigets kanske mest gräsliga krigsbrott, aldrig ägt rum. En mindre del av utställningen handlade om hur det japanska imperiet var att tacka för Asiens självständighet. Då avskrev jag det hela som ännu ett bissart påstående från den japanska nationalist högern, men de kanske inte var helt fel ute. Den japanska imperialismen ska inte förhärligas, den saknade helt den humanism som tenderade att förmildrade den europeiska imperialismen och karaktäriserades av ren grymhet. Men dess framgångar vände upp och ner på de rashierarkier som legitimerar européernas styre och visade att fransmän, britter och holländare inte var övermäktiga. Efter ha sett det franska militärens totala oförmåga att stå emot den japanska militärmakten är det inte konstigt att deras styre ifrågasattes. 

De mesta av Hoi Ans gamla delar är dock inte japanska utan kinesiska. Den nationalitet som historiskt sett har dominerat handeln i Hoi An och mycket av Vietnam. Den kinesiska diasporan i Sydostasien fyllde länge en roll mycket lik den som judarna fyllde i Europa och var överrepresenterade i både handel och näringsliv. Jag spenderade mycket av min tid i Hoi An på att besöka olika gamla kinesiska samlingshus, som fungerade som någon typ av kombinerad handelskammare och tempel för olika kinesiska grupperingar i Hoi An. Vad de alla hade gemensamt var att de var fantastiskt vackra och vittnade om en enorm rikedom, fyllda med storslagna tavlor och med innergårdar med fantasifulla drakskulpturer som tagna direkt ur Disney's Mulan. Varje samlingshus var som ett försök att återskapa den Förbjudna staden i miniatyr. Ur ett marxistiskt perspektiv måste en sådan rikedom ha setts som bevis på utsugning av det vietnamesiska proletariatet. Så var kanske inte konstigt att bajonetterna riktades mot Vietnams kineserna efter landets återförening, både som en etniskminoritet och som klassfiender. Av de omkring två miljoner båtflyktingar som tvingades fly efter Sydvietnams fall var många just vietnameser med kinesiskt ursprung. Bestulna på allt de ägde gav de sig av på båtar som knappast kunde klassas som sjödugliga och hundratusentals drunknade.