Hue

Hue är hem till Kejsarstaden, den förbjudna stad som likt sin kinesiska motsvarighet var hem till det vietnamesiska kejsaren. Jag hade enorm tur vid mitt besök i Hue och var nära den enda besökaren till det enorma palatskomplexet. Att helt ostört kunna vandra runt bland den förbjudna stadens tempel och palatsbyggnader var en nära magisk upplevelse. Kejsarstaden byggdes efter att Nguyen dynastin under tidigt 1800-tal enade Vietnam under dess styra. Dess läge sägs ha bestämts av kejsarens spåmän, men stadens strategiska läge mitt i landet måste ha haft betydelse. Att Kejsarstaden är byggd för att efterlikna sin kinesiska motsvarighet vittnar både om Nguyen-dynastins konfucianistiska läggning och om Kinas ideologiska dominans. I dagens värld, dominerad av västerländska värderingar är ett parliament och demokratiska val symboler som legitimiserar det politiska styret, både i sin egen befolkning omvärldens ögon. Dåtidens motsvarighet var en isolerad kejsare i en förbjuden stad. Vissa tecken på modernitet går dock att hitta, så som den tennisbana som en av de senare kejsarna lät bygga. 

På väggarna i palatskomplexet hänger en mängd gamla fotografier där den vietnamesiska kejsaren poserar tillsammans med franska ämnetsmän. En av de senare fotografierna visar hur kejsaren tillsammans med sina två favorit fruar dricker te med den franska kolonialministern. Frankrike var till en början en källa till stöd och vapen för den vietnamesiska kungafamiljen som lät dem förstärka sin position i landet. De kom senare att hamna i konflikt, officiellt över trakasserier av missionärer, i praktiken mer om handelsrättigheter och en fransk strävan efter ökad kontroll över Vietnam. Vietnameserna var förlorare i varje konfrontation med fransmännen som först tilldelades ett fotföste i södra Vietnam, en koloni med det exotiska namnet Cochinkina. De kom senare att svälja upp hela Vietnam, dock med kejsaren kvar på tronen som frontfigur. Den sista av de Vietnamesiska kejsarna, Bao Dai hade oturen att bli avsatt två gånger. Först av Ho Chi Minh under det allmänna kaoset som följde den japanska kapitulationen. För att sedan välkomnas tillbaka som kejsare i det nybildade Sydvietnam och kort därefter bli avsatt igen. Denna gång av Sydvietnams blivande president Diem, efter en riggade folkomröstning om monarkins framtid. Det ironiska var att Diem nästan säkert hade vunnit folkomröstningen utan att fuska, Bao Dais samröre med Frankrike och Japan hade alvarligt skadat kejsarens status. Men Diem som många andra diktatorer tycks ha föredragit den maktdemonstration som ett uppenbart riggat val utgör. 

När jag besökte Hue så var det 50 år sedan Tet-offensiven 1968. Efter att ha vunnit kontroll över stora delar av den sydvietnamesiska landsbygden var Viet Cong och den nordvietnamesiska armen redo att gå till fullskalig attack mot Sydvietnams städer, i vad man hoppades skulle bli dödsstöten för regimen i söder. Offensiven kom att skaka hela Vietnam men ingen stad var lika hårt drabbad som Hue, en stad med särskild betydelse som landets kulturella huvudstad. Kommunisterna slog till under Tet, det vietnamesiska nyårsfirandet, då den sydvietnamesiska armen var distraherad. De lyckades snabbt ockupera staden och kom att hålla Hue i nära en månad, under vilket de implementerade brutal och i detalj planerad utrotningskampanj. Order från norr var att utrota alla “tyranner och reaktionära element” och långa listor av namn hade förberetts. Alla som på något vis var kopplade till den sydvietnamesiska administrationen skulle avrättas, alla partimedlemmar och politiskt aktiva skulle avrättas, alla präster, missionärer och samtliga kristna skulle dö, alla som ansågs vara intellektuella var ett hot och var tvungna att dö, en gymnasieutbildning var ofta tillräckligt för förtjäna en dödsdom. Namn på de som vars avrättning var beslutad lästes kontinuerligt upp genom högtalarsystem, dag efter dag. Tusentals människor som på något vis ansågs utgöra ett hot mot ockupationen av Hue kom att klubbas ihjäl eller ofta halvt levande dumpas i väldiga massgravar. Under min tid i Hue läste jag Uwe Siemon-Nettos självbiografi, en västtysk krigsreporter som rapporterade från Hue under Tet-offensiven. Det mest fruktansvärda kapitlet beskriver hur en massgrav upptäcks när de ser välmanikerade kvinnofingrar sticka upp ur marken, där offren försökt gräva sig ut innan de kvävts. 

Skador från Tet-offensiven är fortfarande synliga i Hue, även inne i den förbjudna staden. När Hue befriades var stridigheterna inne kring kejsarpalatset intensiva, sydvietnamesiska styrkor kontrollerade delar av palatsområdet och Vietcong andra. Så som de gamla vakttornen där Vietcong stationerade sina luftvärnskanoner. Amerikanerna drog sig till en början för att använda tunga vapen i Hue för att inte skada dess historiska delar men efter att ha lidit betydande förluster övergavs den policyn och bomberna började falla även över Kejsarstaden. Området håller på att restaureras men tillsynes inte i någon vidare tackt. Den enda byggarbetare jag såg låg på en hög bräder och sov. De viktigaste delarna så som tronrummet är i fantastiskt skick men ett antal av den förbjudna stadens tempel ligger fortfarande i ruiner. 

Tet-offensiven var i slutändan misslyckad och Sydvietnams regering med hjälp av sina amerikanska allierade återtog kontroll över landets städer. De sydvietnamesiska och amerikanska styrkorna var militärt överlägsna, norr hade räknat med att offensiven skulle generera en allmän folklig resning mot regimen, när denna uteblev var offensiven dömd att misslyckas. Vietcong och den nordvietnamesiska militären hade genom att skifta från gerillakrig till reguljär krigsföring gett sina fiender övertaget. Amerikanerna kunde nu slå tillbaka och nära krossa det kommunistiska krigsmaskineriet i söder, som förlorade över hundratusen man under offensiven. USA var troligen aldrig så nära att vinna i Vietnam som efter Tet. Ledarskapet i den amerikanska armen efterfrågade utökade resurser för att dra nytta av segern och helt eliminera gerillan i söder. Det politiska ledarskapet i Washington drog den motsatta slutsatsen från Tet, nyhetsrapporteringen kring offensiven hade seriöst skadat stödet för kriget på hemmaplan och att sända fler soldater var inte populärt. Militärens förfrågan nekades medans Nordvietnam sände fler och fler värnpliktiga över gränsen för att gradvis kompensera för de massiva förluster de lidit under Tet. 

Det finns ingenstans i Hue något minnesmärke för alla de som mördades här under Vietcongs ockupation av staden, folkmordet är inte en del av landets officiella historieskrivning. Turistresor anordnas istället från Hue till My Lai, där amerikanska soldater mördade över trehundra civila. Som en del av de upprensningsaktutioner som följde Tet-offensiven, gick den amerikanska militären till attack mot ett flertal mindre byar som gick under benämningen My Lai, där Viet Cong krigare misstänktes ta skydd. Deras agerande i My Lai kan dock bättre beskrivas som massmord än krigsförig och både kvinnor och barn dödades. Både Hue och My Lai massakrerna var naturligtvis fruktansvärda, det är dock viktigt att ha i åtanke att de ansvariga för massakern i My Lai kom att ställas inför rätta och den amerikanska allmänheten var med god anledning förskräckt när händelsen blev offentlig. De ansvariga för massakern i Hue kom istället att belönas med höga politiska poster i det återförenade Vietnam.