I Hanoi avnjöt jag min frukost, bestående av färsk frukt och ägg, från en takterrass med en makalös vy över Hanoi. Medans jag var upptagen med att försöka gröpa ur min passionsfrukt började det regna och jag kunde höra åskan bullrar över staden. I min fantasi såg jag väldiga formationer av B-52:or flyga in över den nordvietnamesiska huvudstaden. Jag var trött, det var mitt eget fel. Jag hade legat uppe hela natten och läst om de amerikanska bombningarna av Nordvietnam. De gick under många benämningar, Operation Rolling Thunder, Linebacker och den kanske mest förödande Linebacker II, mer känd som julbombningen av Hanoi.
Bombkampanjen mot Nordvietnam inleddes under president Johnsson och var först av en högst begränsad karaktär. Bombaktionerna under Johnsson, likt hans övriga Vietnampolitik, kan bäst beskrivas som orediga och ofta förbryllande. Johnsson var kanske den skickligaste senatorn i USA:s historia, en mästare på att manipulera det parlamentariska systemet. Som president kom han att ärva Vietnamkonflikten från sin företrädare, President Kennedy och såg den som bäst som en distraktion, som värst som ett hinder för den omfattande välfärdslagstiftning han hade för avsikt att valla genom kongressen. Hans “Great Society”, en sort fortsättning på President Roosevelts ”New Deal”, var en massiv och högst kontroversiell expansion av den federala staten, med ambitiösa mål så som att utrota fattigdom och diskriminering av svarta amerikaner. Utvecklingen i Vietnam var nära knuten till hans inhemska politiska program. Att lämna Vietnam var otänkbart, detta skulle kosta honom det politiska kapital som krävdes för att förverkliga hans ambitiösa inrikespolitik. Lik så att lägga de resurser som skulle krävas för att vinna i Vietnam var inte på fråga. Detta skulle ge “hökarna" i kongressen en ursäkt att skära i hans välfärdsprogram för att finansiera kriget. Istället följdes en mittenväg, tillräckliga resurser skulle gå till Vietnam för att hålla Sydvietnam vid liv men inte mer än så. En politik som ledarskapet inom den amerikanska militären motvilligt gick med på och som beskrivs väl i bland annat President Trumps kortvariga säkerhetspolitiska rådgivare H. R. McMasters doktorsavhandling Dereliction of Duty.
Bombattackerna mot Nordvietnam under Johnsson var en del av Johnsons av denna strategi. President såg i bombningen av Nordvietnam ett sätt att kommunicera med Ho Chi Minh. Om Ho trappade upp våldet i Sydvietnam, släppte Johnsson fler bomber över Nordvietnam. Om attackerna och terrorn i syd avtog, stoppades bombraiderna. Metoden var inte särskilt lyckad, framförallt då möjligheten för det amerikanska flygvapnet att påverka norrs möjlighet att bedriva krig var begränsad. Den utrustning som möjliggjorde Nordvietnames krig var inte producerad i Vietnam utan i Sovjetunionen och Kina, vietnameserna fyllde enbart rollen som världskommunismens fotsoldater. Så det fanns inte mycket krigsindustri att bomba. Det logiska steget hade varit att minera Haiphonghamnen utanför Hanoi, via vilken majoriteten av Nordvietnams krigsmateriel anlände. Men detta skulle riskera att sänka ryska och kinesiska fartyg och mer direkt dra in dessa i kriget. Amerikanerna var noga med att inte upprepa det misstaget de begått i Korea, då de provocerat fram ett kinesiskt inträde i kriget. Istället riktades bombraiderna mot den infrastruktur via vilket krigsmaterialet transporterades. Men även denna strategi var begränsad av en rädsla för att dra in Vietnams nordliga granne i kriget. Varje bombmål krävde godkännande från Washington och alla mål i närheten av den kinesiska gränsen exkluderades helt, likaså Hanoi och Haiphong, städer fyllda med kinesiska och ryska rådgivare. General LeMay, mannen ansvarig för att planera de brandbombningar som ödelade Japan under andra världskriget hävdade länge att han mycket snabbt hade kunnat vinna Vietnamkriget om han bara tilläts bomba Nordvietnam på samma vis som han bombat Japan. Hans råd avvisade av Johnsson och istället fick Lemay äran att planera för domedagen, ett fullskaligt kärnvapenkrig med Ryssland.
Försiktigheten i bombattackerna mor Nordvietnam skulle avta när Nixon tillträdde som president. Nixon lyckades genom skicklig diplomati dra nytta av splittringen mellan Kina och Ryssland för att få en mer eller mindre fri hand i Vietnam och kraftigt trappa upp bombanfallen mot norr. Efter Stalins död kom relationen mellan de två kommunistiska stormakterna, Sovjet och Kina att försämras. Delvis handlade det om en ideologisk dispyt över ryssarnas avsteg från stalinismen, men kanske främst om ett ifrågasättande från Kinas sida av Sovjetunionens ledarskap i den världsomspännande kommunistiska rörelsen. Detta uppmärksammades av amerikanerna, bland annat när ryssarna försiktigt frågade sig för hur USA skulle reagera ifall Sovjet bestämde sig för att använda kärnvapen för att disciplinera kineserna. Nixon nyttjade denna splittring för att 1972 för att förhandla fram vad som brukar benämnas som öppnandet av Kina, ett amerikanskt erkännande av kommunist Kina och bildandet av vad som i praktiken var en anti-sovjetisk allians mellan USA och Kina. Något som i sin tur gjorde ryssarna högst angelägna att locka bort amerikanerna från Kina, främst genom att erbjuda diverse vapenkontrollavtal. När risken för en konfrontation med Ryssland och speciellt Kina avtog kunde Nordvietnams hamnar fyllas med minor och bombningen av Nordvietnam utvidgas, utan att detta riskerade att leda till ett tredje världskrig.
Bombanfallen nådde sin topp i med operation Linebacker II, den så kallade julbombningen av Hanoi 1972. Då det amerikanska flygvapnet i en två veckor lång operation genomförde det största bombanfallet sedan andra världskriget, närmare tvåtusen civila tros ha dött och de militära förlusterna för norr var enorma. Det var Linebacker II som tillslut tvingade Nordvietnam att sluta fred. I januari 1973, en månad efter operationen avslutades skrev Nordvietnam, Sydvietnam och USA på ett fredsavtal i Paris. Fredsavtal av dock något av en kompromiss, tillskillnad från den ovillkorliga kapitulation som bombningen av Japan hade tvingat fram 20 år tidigare. Nordvietnam gick med på att acceptera Sydvietnams existens och lova att enbart fredliga medel skulle användas för att återförena Vietnam. USA gick med på att ta hem sina soldater från Sydvietnam, men avtalet saknade krav på att alla de nordvietnamesiska soldater som infiltrerat syd skulle göra detsamma. I slutändan kom fredsavtalet bara att senarelägga Nordvietnams planer och två år senare inledde Nordvietnam en fullskalig invasion av Sydvietnam.
Fredsavtalet är kontroversiellt och inte bara för att Nordvietnam så snabbt bröt mot det. Nixons kritiker kom att hävda att det enbart var ett sätt för USA att dra sig ur Vietnam och skapa ett tillräckligt långt lagg mellan att amerikanerna åkte hem och deras allierade föll, så att USA inte kunde hållas direkt ansvarig. Det finns viss logik i detta resonemang, år 1973 när fredsavtalet skrevs på hade USA kostnader, både i liv och pengar, för kriget i Vietnam långt överskridit det strategiska värde territoriet kunde hävdas att ha. Amerikas fortsatte sitt krig i Vietnam, främst för att bevisa för sina allierade att deras militära åtaganden var trovärdiga. Vietnam var ett intyg på att USA:s beskydd gick att lita på och att en allians med Amerika var att föredra över eftergifter gentemot kommunisterna.
Till Nixons försvar så hade Sydvietnam i början av sjuttiotalet en hyfsad chans att överleva utan den amerikanska armen. I alla fall om inte den amerikanska kongressen i effekt bestämt sig för att helt överge Sydvietnam efter fredsavtalet skrevs under. Fredsrörelsen i USA vid det laget hade vuxit sig så stark att dess inflytande över det demokratiska partiet som kontrollerade kongressen var betydande. Efter den amerikanska militären lämnade Vietnam röstade kongressen för att nästan helt skära av det militära bistånd landet gav Sydvietnam. Detta var tvärt emot vad ryssarna och kineserna gjorde, som nu såg möjligheten att öka sitt militära stöd till Nordvietnam och rusta dem för en konventionell invasion av syd, nu när detta inte längre hotade ländernas relation med USA. Ännu mer kritiskt så röstade kongressen för att helt frånta presidenten rätten att bedriva krig i Indokina, vilket fråntog den amerikanska presidenten möjligheten att använda flygvapnet för att stoppa en invasion av Sydvietnam. Så det är inte konstigt att nordvietnameserna bestämde sig för att riva upp fredsavtalet och invadera syd, denna gång inte med hjälp av gerillasoldater utan genom att helt enkelt skicka sin välutrustade reguljära arme över gränsen.
Nixon själv bär ett visst ansvar för Sydvietnams fall, genom det korrupta och kriminella beteende som avslöjades i och med Watergate försvagade han presidentens ställning gentemot kongressen. När Saigon väl föll hade han redan tvingats avgå och hans vicepresident Ford hade tagit över makten. Nixon hävdade till sin död att han aldrig skulle ha tillåtit Sydvietnam att falla, vilket möjligen kan vara sant men tack vara sitt maktmissbruk fick han aldrig chansen att bevisa detta.
Det är värt att fundera över hur Sydvietnam hade utvecklats om Vietnam aldrig hade återförenats. Möjligen hade Vietnams sydliga halva utvecklats på samma sätt som Sydkorea och Taiwan, som under amerikanskt beskydd valde att överge sitt auktoritära styre och istället utvecklas till välmående demokratier. Alternativt hade Sydvietnam fastnat i ett evigt inbördeskrig, där varken regimen eller guerillan var stark nog att besegra sin motståndare och generation efter generation av unga män var dömda till att dö i strid.
Bombkampanjen mot Nordvietnam inleddes under president Johnsson och var först av en högst begränsad karaktär. Bombaktionerna under Johnsson, likt hans övriga Vietnampolitik, kan bäst beskrivas som orediga och ofta förbryllande. Johnsson var kanske den skickligaste senatorn i USA:s historia, en mästare på att manipulera det parlamentariska systemet. Som president kom han att ärva Vietnamkonflikten från sin företrädare, President Kennedy och såg den som bäst som en distraktion, som värst som ett hinder för den omfattande välfärdslagstiftning han hade för avsikt att valla genom kongressen. Hans “Great Society”, en sort fortsättning på President Roosevelts ”New Deal”, var en massiv och högst kontroversiell expansion av den federala staten, med ambitiösa mål så som att utrota fattigdom och diskriminering av svarta amerikaner. Utvecklingen i Vietnam var nära knuten till hans inhemska politiska program. Att lämna Vietnam var otänkbart, detta skulle kosta honom det politiska kapital som krävdes för att förverkliga hans ambitiösa inrikespolitik. Lik så att lägga de resurser som skulle krävas för att vinna i Vietnam var inte på fråga. Detta skulle ge “hökarna" i kongressen en ursäkt att skära i hans välfärdsprogram för att finansiera kriget. Istället följdes en mittenväg, tillräckliga resurser skulle gå till Vietnam för att hålla Sydvietnam vid liv men inte mer än så. En politik som ledarskapet inom den amerikanska militären motvilligt gick med på och som beskrivs väl i bland annat President Trumps kortvariga säkerhetspolitiska rådgivare H. R. McMasters doktorsavhandling Dereliction of Duty.
Bombattackerna mot Nordvietnam under Johnsson var en del av Johnsons av denna strategi. President såg i bombningen av Nordvietnam ett sätt att kommunicera med Ho Chi Minh. Om Ho trappade upp våldet i Sydvietnam, släppte Johnsson fler bomber över Nordvietnam. Om attackerna och terrorn i syd avtog, stoppades bombraiderna. Metoden var inte särskilt lyckad, framförallt då möjligheten för det amerikanska flygvapnet att påverka norrs möjlighet att bedriva krig var begränsad. Den utrustning som möjliggjorde Nordvietnames krig var inte producerad i Vietnam utan i Sovjetunionen och Kina, vietnameserna fyllde enbart rollen som världskommunismens fotsoldater. Så det fanns inte mycket krigsindustri att bomba. Det logiska steget hade varit att minera Haiphonghamnen utanför Hanoi, via vilken majoriteten av Nordvietnams krigsmateriel anlände. Men detta skulle riskera att sänka ryska och kinesiska fartyg och mer direkt dra in dessa i kriget. Amerikanerna var noga med att inte upprepa det misstaget de begått i Korea, då de provocerat fram ett kinesiskt inträde i kriget. Istället riktades bombraiderna mot den infrastruktur via vilket krigsmaterialet transporterades. Men även denna strategi var begränsad av en rädsla för att dra in Vietnams nordliga granne i kriget. Varje bombmål krävde godkännande från Washington och alla mål i närheten av den kinesiska gränsen exkluderades helt, likaså Hanoi och Haiphong, städer fyllda med kinesiska och ryska rådgivare. General LeMay, mannen ansvarig för att planera de brandbombningar som ödelade Japan under andra världskriget hävdade länge att han mycket snabbt hade kunnat vinna Vietnamkriget om han bara tilläts bomba Nordvietnam på samma vis som han bombat Japan. Hans råd avvisade av Johnsson och istället fick Lemay äran att planera för domedagen, ett fullskaligt kärnvapenkrig med Ryssland.
Försiktigheten i bombattackerna mor Nordvietnam skulle avta när Nixon tillträdde som president. Nixon lyckades genom skicklig diplomati dra nytta av splittringen mellan Kina och Ryssland för att få en mer eller mindre fri hand i Vietnam och kraftigt trappa upp bombanfallen mot norr. Efter Stalins död kom relationen mellan de två kommunistiska stormakterna, Sovjet och Kina att försämras. Delvis handlade det om en ideologisk dispyt över ryssarnas avsteg från stalinismen, men kanske främst om ett ifrågasättande från Kinas sida av Sovjetunionens ledarskap i den världsomspännande kommunistiska rörelsen. Detta uppmärksammades av amerikanerna, bland annat när ryssarna försiktigt frågade sig för hur USA skulle reagera ifall Sovjet bestämde sig för att använda kärnvapen för att disciplinera kineserna. Nixon nyttjade denna splittring för att 1972 för att förhandla fram vad som brukar benämnas som öppnandet av Kina, ett amerikanskt erkännande av kommunist Kina och bildandet av vad som i praktiken var en anti-sovjetisk allians mellan USA och Kina. Något som i sin tur gjorde ryssarna högst angelägna att locka bort amerikanerna från Kina, främst genom att erbjuda diverse vapenkontrollavtal. När risken för en konfrontation med Ryssland och speciellt Kina avtog kunde Nordvietnams hamnar fyllas med minor och bombningen av Nordvietnam utvidgas, utan att detta riskerade att leda till ett tredje världskrig.
Bombanfallen nådde sin topp i med operation Linebacker II, den så kallade julbombningen av Hanoi 1972. Då det amerikanska flygvapnet i en två veckor lång operation genomförde det största bombanfallet sedan andra världskriget, närmare tvåtusen civila tros ha dött och de militära förlusterna för norr var enorma. Det var Linebacker II som tillslut tvingade Nordvietnam att sluta fred. I januari 1973, en månad efter operationen avslutades skrev Nordvietnam, Sydvietnam och USA på ett fredsavtal i Paris. Fredsavtal av dock något av en kompromiss, tillskillnad från den ovillkorliga kapitulation som bombningen av Japan hade tvingat fram 20 år tidigare. Nordvietnam gick med på att acceptera Sydvietnams existens och lova att enbart fredliga medel skulle användas för att återförena Vietnam. USA gick med på att ta hem sina soldater från Sydvietnam, men avtalet saknade krav på att alla de nordvietnamesiska soldater som infiltrerat syd skulle göra detsamma. I slutändan kom fredsavtalet bara att senarelägga Nordvietnams planer och två år senare inledde Nordvietnam en fullskalig invasion av Sydvietnam.
Fredsavtalet är kontroversiellt och inte bara för att Nordvietnam så snabbt bröt mot det. Nixons kritiker kom att hävda att det enbart var ett sätt för USA att dra sig ur Vietnam och skapa ett tillräckligt långt lagg mellan att amerikanerna åkte hem och deras allierade föll, så att USA inte kunde hållas direkt ansvarig. Det finns viss logik i detta resonemang, år 1973 när fredsavtalet skrevs på hade USA kostnader, både i liv och pengar, för kriget i Vietnam långt överskridit det strategiska värde territoriet kunde hävdas att ha. Amerikas fortsatte sitt krig i Vietnam, främst för att bevisa för sina allierade att deras militära åtaganden var trovärdiga. Vietnam var ett intyg på att USA:s beskydd gick att lita på och att en allians med Amerika var att föredra över eftergifter gentemot kommunisterna.
Till Nixons försvar så hade Sydvietnam i början av sjuttiotalet en hyfsad chans att överleva utan den amerikanska armen. I alla fall om inte den amerikanska kongressen i effekt bestämt sig för att helt överge Sydvietnam efter fredsavtalet skrevs under. Fredsrörelsen i USA vid det laget hade vuxit sig så stark att dess inflytande över det demokratiska partiet som kontrollerade kongressen var betydande. Efter den amerikanska militären lämnade Vietnam röstade kongressen för att nästan helt skära av det militära bistånd landet gav Sydvietnam. Detta var tvärt emot vad ryssarna och kineserna gjorde, som nu såg möjligheten att öka sitt militära stöd till Nordvietnam och rusta dem för en konventionell invasion av syd, nu när detta inte längre hotade ländernas relation med USA. Ännu mer kritiskt så röstade kongressen för att helt frånta presidenten rätten att bedriva krig i Indokina, vilket fråntog den amerikanska presidenten möjligheten att använda flygvapnet för att stoppa en invasion av Sydvietnam. Så det är inte konstigt att nordvietnameserna bestämde sig för att riva upp fredsavtalet och invadera syd, denna gång inte med hjälp av gerillasoldater utan genom att helt enkelt skicka sin välutrustade reguljära arme över gränsen.
Nixon själv bär ett visst ansvar för Sydvietnams fall, genom det korrupta och kriminella beteende som avslöjades i och med Watergate försvagade han presidentens ställning gentemot kongressen. När Saigon väl föll hade han redan tvingats avgå och hans vicepresident Ford hade tagit över makten. Nixon hävdade till sin död att han aldrig skulle ha tillåtit Sydvietnam att falla, vilket möjligen kan vara sant men tack vara sitt maktmissbruk fick han aldrig chansen att bevisa detta.
Det är värt att fundera över hur Sydvietnam hade utvecklats om Vietnam aldrig hade återförenats. Möjligen hade Vietnams sydliga halva utvecklats på samma sätt som Sydkorea och Taiwan, som under amerikanskt beskydd valde att överge sitt auktoritära styre och istället utvecklas till välmående demokratier. Alternativt hade Sydvietnam fastnat i ett evigt inbördeskrig, där varken regimen eller guerillan var stark nog att besegra sin motståndare och generation efter generation av unga män var dömda till att dö i strid.
Efter att jag avslutat min frukost och suttit en timma och stirrat ut i Hanoi så gav jag mig ut i regnet för att besöka Hoa Lo fängelset, bättre känt som Hanoi Hilton. Att bomba Nordvietnam var inte riskfritt, ryssarna hade försett sina vietnamesiska allierade med det senaste inom luftvärnsförsvar och attackflyg. Fler än tusen amerikanska piloter sköts ner över Nordvietnam, många placerades i det fängelse de sarkastiskt döpte till Hanoi Hilton. Fängelset står kvar i centrala Hanoi, i alla fall delar av det. Ett höghus har byggts över delar av det gamla fångkomplexet, först byggt av fransmännen mot slutet av 1800-talet. Det mytomspunna fängelset är numera öppet för turister. Utställningen har två tydliga budskap, vietnamesiska fångar hade det fruktansvärt under den franska administrationen medans amerikanska krigsfångarna levde i lyx, de benämns inte ens som fångar utan som “special guests”. Det första påståendet är troligen sant, det senare är en uppenbar lögn. Den tortyr som de amerikanska piloterna utsattes för är väldokumenterad.
Utställningen är på många sätt en fortsättning av Hanois propaganda från Vietnamkriget. Då amerikanska krigsfångar under hot och framför nordvietnamesiska filmkameror tvingades berätta hur väl behandlade de var. Charaden förstördes dock när Jeremiah Denton, en tillfångatagen officerare i en intervju som sändes i amerikansk TV blinkade TORTYR i morsekod. Denton gick vidare till att bli Alabamas senator efter åtta år i fångenskap. Han är inte den enda kända fången från Hanoi Hilton. Pete Peterson gjorde politisk karriär efter sitt fångenskap och blev symboliskt utsedd som USA:s första ambassadör till det återförenade Vietnam. Men det största namnet måste vara senatorn och presidentkandidaten John McCain. Fängelseutställningen innehåller bilder på hur han med brutna armar och ben räddas från en sjö utanför Hanoi, samt hur han tas om hand om av vietnamesiska läkare. Utställningen är tyst om hur han två gånger försökte hänga sig själv men stoppades och bestraffades med tortyr. McCains flygdräkt och fallskärm är en del av utställningen, men han själv förnekade att det skulle vara hans, när han som en del av ett besök till Vietnam 2012 i rollen som senator besökte fängelset. Det är bemärkningsvärt hur många fångar från Hoa Lo fängelset som gick vidare till en politiska karriär och inte bara amerikaner. Stora delar av det Vietnamesiska ledarskapet spenderade tid i fängelset under det franska styret, vilket troligen är anledningen till att fängelset idag är öppet för allmänheten.
Utställningen är på många sätt en fortsättning av Hanois propaganda från Vietnamkriget. Då amerikanska krigsfångar under hot och framför nordvietnamesiska filmkameror tvingades berätta hur väl behandlade de var. Charaden förstördes dock när Jeremiah Denton, en tillfångatagen officerare i en intervju som sändes i amerikansk TV blinkade TORTYR i morsekod. Denton gick vidare till att bli Alabamas senator efter åtta år i fångenskap. Han är inte den enda kända fången från Hanoi Hilton. Pete Peterson gjorde politisk karriär efter sitt fångenskap och blev symboliskt utsedd som USA:s första ambassadör till det återförenade Vietnam. Men det största namnet måste vara senatorn och presidentkandidaten John McCain. Fängelseutställningen innehåller bilder på hur han med brutna armar och ben räddas från en sjö utanför Hanoi, samt hur han tas om hand om av vietnamesiska läkare. Utställningen är tyst om hur han två gånger försökte hänga sig själv men stoppades och bestraffades med tortyr. McCains flygdräkt och fallskärm är en del av utställningen, men han själv förnekade att det skulle vara hans, när han som en del av ett besök till Vietnam 2012 i rollen som senator besökte fängelset. Det är bemärkningsvärt hur många fångar från Hoa Lo fängelset som gick vidare till en politiska karriär och inte bara amerikaner. Stora delar av det Vietnamesiska ledarskapet spenderade tid i fängelset under det franska styret, vilket troligen är anledningen till att fängelset idag är öppet för allmänheten.
No comments:
Post a Comment