Plovdiv

Efter att ha upplevt Sofia som något av en besvikelse var jag redo att resa vidare. Jag hoppade in i en taxi och bad att bli körd till tågstationen. Den mycket språksamma taxichauffören frågade ut mig om mitt boende i Sofia, vad jag hade betalat, hur många nätter jag var varit där och så vidare. För att sedan konstatera att jag hade valt helt fel. Jag borde, inte helt förvånande givet hans yrke, ha valet ett billigare och lyxigare hotel utanför stadskärnan och åkt taxi in till centrum. Givet hur billig taxiresa visade sig vara hade han säkert rätt. Men även om jag var nöjd med priset så var jag mindre nöjd med varit han hade kört mig, vilket visade sig inte vara tågstationen utan busstationen. Jag fick en förklaring att åka buss till Plovdiv både var snabbare och billigare. Båda var sant, jag hade själv kollat upp både priser och restiden innan, men hade valt tåget pågrund av min förkärlek för just tåg. En preferens som jag tycks dela med få på balkan, då tåglinjerna nästan alltid tycks antigen vara nedlagda eller dåligt underhållna. Nu när jag väl var på busstationen kunde jag dock lika gärna ta bussen, jag fick dessutom detaljerade instruktioner om var jag skulle köpa biljetten och från vilken plattform bussen skulle avgå. När jag skulle köpa biljetten råkade jag ut för ett mindre missöde. Den äldre, mycket vänliga tanten i kassan ville ha 60 lev för biljetten. Ungefärligen motsvarande 300 svenska kronor. Jag minns att jag tyckte detta var lite i överkant, men det var trots allt en nästan fyra timmar lång resa så var det inte så farligt. När jag betalat fick jag kvittot noga ihopvikt så att plattformen och platsnummret var synligt men inte mycket mer, jag fick även en noga förklaring vilken siffra som var plattformen och vilken som var min plats. Något som var uppskattat då jag har problem med det kyrilliska alfabetet. När jag något senare vek ut kvittot blev det synligt att det faktiska biljettpriset inte var 60 lev utan 16 lev. Möjligen hade jag hört fel och den luriga kassörskan hade bara låtit bli att rätta mig, eller så var det här ett väl inövat lurendrejeri. Sättet hon vek kvittot på gav i alla fall intrycket av att det inte var första gången. Jag blev dock inte arg, det handlade trots allt inte om några stora pengar, utan fann det hela snarare underhållande. Jag var bars nöjd att min buss avgick i tid och var lätt att hitta. 

Väl på plats i Plovid möttes jag av fantastiskt charmig 1800-tals bebyggelse. Stadens äldre delar påminde mig i hög grad om Tblisi på andra sidan svarta havet. Både i stilen men framförallt i den glada blandningen av färgglada noggrant renoverade hus och fallfärdiga ruckel, ofta bredvid varandra. Det kändes som en stad där jag glatt kunde vandra runt i timtal. Inklämt mellan de små äldre husen fanns inte bara vackra ortodoxa kyrkor utom gott om antika ruiner att upptäcka. För den som kan sin antika historia så var Plovid eller Philippopolis som det då hette huvudstad i den romerska provinsen Thrakien. Det var en av de första städer som Alexander den stores far Filip II tog över när han la grunderna för det hellenististiska imperium som hans son sedan skulle kraftigt utvidga. Det var dock inte detta som hade lockat mig till Plovdiv. Utan den historiska händelse som hade initierat mitt intresse för Plovdiv var dess roll i Bulgariens enande 1885. Något som också uppmärksammas av ett storskaligt monument i modern stil i gamla Plovdivs utkant. 

Statskuppen i Östrumelien och Bulgariens enande kan lätt ses som en obskyr historisk händelse men är mycket spännande om man har ett intresse för 1800-tals stormaktspolitik. Innan jag går in på vad som hände i Plovdiv 1885 kan det vara hjälpsamt att måla upp den geopolitiska situationen på balkan på slutet av 1800-talet, det är även i detta kontext det hela blir intressant. Det Osmanska riket som under många hundra år hade kontrollerat regionen var år 1885 i långsamt förfall. Grekerna hade brutit sig fria cirka 60 år tidigare, men kontrollerade bara södra delen av vad som idag kallas Grekland, med de nordligaste delarna kring Makedonien och Thrakien fortfarande i turkiska händer. Serbien hade vunnit självstyre inom imperiet några år innan grekerna men hade bara varit fullt självständiga sedan slutet på det Rysk-turkiska kriget sju år tidigare. Samma krig hade givit Bulgarien något snarlikt självständighet, där den främsta begränsningen bara tycks ha varit att deras nyligen importerade tyska monark bara fick titulera sig som prins. De hade dock inte kontroll över vad hela dagens Bulgarien, utan bara de norra delarna. Den södra delen, med Plovid som sin huvudstad, utgjorde istället den nyskapta staten Östrumelien. Ett halvt självständigt område under turkisk överhöghet. Att det inte hette Sydbulgarien, vilket hade tyckts mer naturligt, i alla fall enligt bulgarerna, var ett krav från Storbritannien. Ett land som såg sig som det svaga Osmanska rikets beskyddare. Inte av några altruistiska skäl utan för att de ville hålla ryssarna och deras slaviska allierade så långt borta från Istanbulsundet och Medelhavet som bara möjligt, en potentiellt svag punkt i deras havsburna imperium. 

Situationen var något förenklat följande, det fanns ett stort landområde på balkanhalvön under svagt turkiskt styre, omgivet av små, nyligen självständiga och mycket landhungriga länder. Ryssarna hade gjort återupprepade försök att frånta turkarna deras europeiska territorium, till fördel för sina slaviska grannar, men varje gång i olika grad blivit stoppade av de andra stormakterna med britterna i spetsen. När Bulgarien tillslut erövrade sin sydliga halva kom detta dock att ske utan hjälp från den ryska krigsmakten. Man skulle till och med kunna säga att det lyckades för att det skedde utan ryskt stöd. Metoden var storskaliga folkliga demonstrationer och lokala miliser som intog Plovdiv. Det hela skedde relativt smidigt då mycket av det östrumeliska självstyret redan var positiva till att bli en del av Bulgarien. Istället för att använda den småskaliga östrumeliska armen för att slå ner demonstrationerna, så skickades den istället till gränsen i förberedelse för en osmansk motreaktion. En motreaktion som aldrig kom. Det turkiska imperiet var vid det här laget så svagt att det var rädda för att dras in i ytterligare ett krig med de europeiska stormakterna, speciellt när de saknade stöd från sin traditionella beskyddare Storbritannien. Britterna som bara några år tidigare hade insisterade på en uppdelning av landet välkomnade nu Bulgariens enande. Förklaringen till deras helomvändning återfinns i ryssarna kanske lika oväntade reaktion. Då kuppen i Östrumelien hade skett utan rysk tillåtelse, var det en demonstration av bulgarisk självständighet från Ryssland. När ryssarna tidigare hade stöttat bulgarerna mot turkarna var det för att de ville ha en slavisk lydstat på balkan, och nu hade Bulgarien dubblera sitt territorium utan rysk inblandning. Ryssland svarade med att motsätta sig Bulgariens enande och kallade hem de ryska befäl som i praktiken styrde den bulgariska armen. Istället för att skada Bulgarien, vilket var målet, övertygade detta britterna att de kunde leva med ett mäktigt Bulgarien. Varken den Osmanska riket, Storbritannien eller Ryssland var villiga att gå till krig över Bulgariens annektering av Östrumelin. Oväntat kom istället krigsförklaringen från Serbien. Bulgarien och Serbien hade båda stora territoriala ambitioner på Balkan. Från ett realpolitiskt perspektiv så skulle ett mäktigt Bulgarien innebära ett rival för Serbien i deras ambition att ta över Makedonien och andra osmanska territorium, så lika bra att stoppa dem i ett tidigt skede. Det kortvariga Serbisk-bulgariska kriget gick dock inte speciellt bra för Serbien och och kriget avslutades utan att Bulgariens unnade stoppades. En något komplicerad historia men ett ytterst bra exempel på den typen av stormaktspolitiska konflikt och diplomatiska överväganden som gör 1800-tals historia så fascinerande och ett perfekt ämne att kontemplera omgiven av gamla Plovdiv.