Buraimioasen

På Dubais busstation lyckades jag efter mycket letande hitta en omärkt vit minibuss som utgjorde det enda kollektiva färdmedlet ut till ökenoasen Buraimi, eller Al Ain som den kallas här i Arabemiraten. Utöver mig själv så var bussen fylld med gästarbetare från Asien. Likt alla offentliga färdmedel i denna del av världen så var bussen könssegregerad. Även kön till biljettkiosken var könssegregerad, även om de båda köer ledde fram till samma kassör. Bussens främre rader togs upp av vackra Filippinska och Thailändska kvinnor, gissningsvis påväg till arbeten i turistindustrin. Den bakre delen av bussen, där jag satt, vad fylld med trötta män från Indien och Pakistan. Av deras utseende att döma, påväg till mer slitsamma arbeten. Inte ett ord arabiska talades på bussen, även föraren var av sydasiatisk ursprung. Under inga av de många bussresor jag gjorde i Arabemiraten så hade jag aldrig en gulfarab medpassagerare. Att åka med en buss var helt enkelt under deras värdighet. För att inte nämna att ha ett så lågt stående yrke som busschaufför.

Efter vi lämnat Dubai skyskrapor bakom oss kunde jag genom bussen fönster skåda en grupp vilda flamingos. Dessa vackra bevingade varelser, nära ett dussin av dem, spatserade glatt runt en bit från vägen. En populär förklaring till Dubais rosa fjäderfän är att de tidigare var husdjur till en rik Shejk som tröttnat och släppt ut dem. Sanningen är dock att flamingos naturlig bor på den arabiska halvön. Att de håller till i utkanten till Dubai har troligen att göra med att de här skyddas av myndigheterna.

Bussresen från Dubai till Al Ain förde oss rakt genom vad som brukar kallas för det tomma området eller “Rub' al Khali”. Världens största sandöken, som täcker stora delar av södra Arabien, från Saudiarabien till Oman, Yemen och Arabemiraten. För att förhindra sand från att blåsa in över vägen var buskage planterade längs vägkanten, bakom dessa kunde jag skymta mäktiga sanddynor och tillsynes fortsatte till horisonten. Här och där vid vägkanten stod vilda kameler, attraherade av buskarna vid vägkanten. I vissa områden var kamelerna så vanliga att gula varningsskyltar med kameler på var uppsatta för att förhindra viltolyckor. Efter timmar av sandöken började öknen gradvis övergå i grönt, med fler och fler buskar och till och med dadelpalmer. Detta var ett tydligt täcken att vi närmade oss Buraimi oasen. Väl inne i staden passerade bussen det stora glaskomplex som skulle bli stadens busstation, men som fortfarande var under konstruktion. Istället stannade vi vid en grupp containrar som utgjorde den tillfälliga busstationen. I brist på riktiga taxis hoppade jag efter utdragna förhandlingar med en grupp illegala afghanska flyktingar in i en svarttaxi. Även om jag lyckades få ner priset med en bytande andel så betalade jag i slutändan dubbelt vad en riktig taxi skulle ha kostat. Men då min förare var en ung kille som flytt från Kabul så var det inget jag grämde mig över.

Den kvällen åt jag en middag besående av dadlar och kamelmjölk på ett mitt nya hotellrum där det droppade vatten från taket. Då min kära flickvän hade rest hem till Sverige och jag rest vidare själv, valde jag ett av stadens billigaste hotell, lyxiga hotelltum har ingen större charm när man inte har någon att dela dem med. Det var dock en slående kontrast, jämfört med det imponerande hotellrum vi delat på 31 våningen i Dubai och det kryssningsfartyg vi tillbringat den senaste tiden på, där klädkoden var kostym och långklänning.

En av anledningarna att jag ville besöka Al Ain var den kortvariga väpnade konflikt som ägt rum här på 50-talet. Den fascinerande konflikt som i väst brukar kallas för “The Nasty Affair at the Buraimi Oasis”. Officiellt var konflikten mellan Oman och Abu Dhabi på ena sidan och Saudiarabien på andra, över oljefyndigheterna kring oasen. Men då Oman och Abu Dhabi var brittiska protektorat och deras arme, The Trucial Oman Scouts, leddes av brittiska officerare som i praktiken tog sina order från London, skulle en ärligare beskrivning vara en där den ena krigförande parten identifieras som Storbritannien. De Saudiska styrkorna som 1952 ockuperade Buraimi Oasen, kördes dit av fordon tillhörande det amerikanska oljebolaget Aramco. Det var även advokater för Aramco som tog fram det material som Saudiarabien grundade sitt anspråk på. Så den andra parten i konflikten skulle bättre kunna identifieras som USA eller i alla fall amerikanska oljeintressen. Att dessa två stormakter skulle finna sig själva på motsatta sidor i en konflikt över olja i Arabien, bara sju år efter de tillsammans besegrat nazisterna är för mig högst anmärkningsvärt. Den hela affären var dock relativt kortvarig och de brittiska trupperna hade inga större problem med att avlägsna saudierna från oasen. Saudiarabien fortsatte hävda att Buraimi oasen tillhörde dem fram till mitten av 70-talet, då de slöt ett fortfarande hemligt avtal med Emiren i Abu Dhabi.

Saudiskt inflytande här i Al Ain är fortfarande märkbart på den religösa fronten. Oasen är nämligen ett center för Whhahabism i Arabemiraten. Den fundamentalistiska tolkning av Islam som är nationalreligion i Saudiarabien och är en del av den salafistiska gren av islam som IS, Al Qaeda och Boko Haram följer. Det har blivit populärt, speciellt bland amerikanska protestanter, att hävda att vad Islam behöver är en reformation, likt den som Europa genomgick på 1500-talet. Detta för att frikoppla Islams positiva aspekter från religiöst våld kopplat till Jihad och det allmänna förtryck som motiveras av Sharia. Likt hur Luther och de andra protestantiska teologerna skalade bort de osunda aspekterna av den Katolska läran, för att istället återgå till vad som sågs som kristendomens grundprinciper. Men detta är en problematisk liknelse, inte enbart för att Calvin gillade att bränna kättare på bål och Cromwell förvandlade England till en teokratisk diktatur som kanske bäst kan liknas med talibanernas Afghanistan. Utan främst för att Islam redan är mitt uppe i en omvandlingsprocess som kanske bäst kan liknas med den kristna reformationen och det är denna “reformation” som har fött mycket av det som västvärlden finner mest avskyvärt med Islam. Denna väckelserörelse som ofta kallas för Whhahabism efter dess grundare, Muhammad ibn Abd al Wahhab eller Salafism av dess följare. Dess grundidé påminner mycket om den som låg till grund för den kristna reformationen. Whhahabisterna vill återgå till den renare form av Islam, baserad på den trosuppfattning som profeten Mohammed och de första tre generationerna av muslimer delade. Ibn Al Wahhab kom att på 1700-talet ingå en ohelig allians med grundaren av huset Saud, Muhammed ibn Saud. Där ibn Saud av Abd Al Wahhabi lovades världslig makt i utbyte mot att han spred Whhahabismen till sina erövringar. Huset Saud kom att ta kontroll över den arabiska öknen och 1926 grunda Saudiarabien, ett konungarike som innefattar islams två heligaste städer, Mecca och Medina. Priset som Whhahabismens grundare fick betala för att se sin fundamentalistiska tolkning at islam spridas över Arabien, var att frångå en viktig grundprincip inom tidiga Islam. Den att både den andliga och den världsliga makten skulle ligga hos en Kalif, Mohammeds ställföreträdare på jorden och att hela den muslimska världen skulle styras som ett Kalifat, en enad teokratisk muslimsk stat. Vad som i grunden skiljer de whhahabister som lever här i Al Ain och i Saudiarabien från salafistiska grupper som IS och Al Qaeda, är deras acceptans av en världslig ledare i form av den saudiska konungafamiljen och arabemiratens emirer. Det finns för övrigt inga större skillnader i deras preferenser för en bokstavstorgen fundamentalistisk tolkning av Islam. För alla de som förskräcktes över IS systematiska förstörelse av Palmyra eller talibanernas sprängning av Buddorna i Bamiyan, båda motiverade av en strikt tolkning av förbudet mot idolatri, kan det vara intressant att veta att Saudiarabien religösa ledare, landets Stormufti, är en förespråkare för att jämna självaste Mohammeds grav med marken.

*****

Dagens Al Ain är en storstad som vuxit upp kring Buraimi oasen, men i stadens kärna finns den gamla oasen kvar. Allt vatten finns djupt ner under sanden, vad en besökare möts av är istället tiotusentals höga dadelpalmer. Vackra stengångar har konstruerats som slingrar sig mellan palmerna. Palmerna växer så tätt att de i effekt utgör en enorm labyrint. Jag hade virat bort mig och gått vilse i denna palmlabyrint om det inte var för gps-funktionen på min telefon. Jag var förvånad att jag var den enda besökaren till denna enorma palmodling, som uppenbarligen var tänkt som en turistattraktion. De enda människorna jag mötte var trädgårdsmästare från södra Asien. En pakistansk trädgårdsarbetare kom fram till mig och berättade en lång historia om hans syster i England. Det hela förmedlades med väldigt begränsad engelska och mycket handgester. Tillslut bad han mig om 10 dirham, motsvarande 20 kronor. Det måste säga något om löneläget för pakistanska gästarbetare när de extraknäckar som tiggare. Jag gav honom inga pengar, önskade honom istället en god dag och fortsatte att utforska palmlabyrinten. Här och var bland palmerna låg små moskéer, byggda helt i lera för en cirka hundra år sedan. De var helt utan minareter eller andra islamska symboler. De hade dock utrustats med högtalare som fem gånger om dagen spelade upp den traditionella kallelsen till bön. Detta bönrop skulle ljuda ut två gånger medan jag vandrade runt bland palmerna och skapade en nära magisk stämning. De små moskéerna var utrustade med vattenkranar i fothöjd, för att låta besökare tvätta sina fötter innan de beträdde moskén. Den enda gången jag såg dem användas var dock av en indisk man som drog nytta av dem för att borsta tänderna. Det är för mig fascinerande att samma dynasti som nyligen byggde den enorma moskén i Abu Dhabi, den tredje största i världen, för en eller två genrationer sedan byggde tempel till Allah som bäst bäst kan beskrivas som lerhyddor.

Av den bebyggelse som tidigare omgav Buraimi oasen finns inte mycket kvar. Utöver de små moskéerna som dolde sig bland dadelpalmerna finns ett fort, även det helt byggt i lera på tidigt 1900-tal. Det var här Förenade Arabemiratens grundare Sheikh Zayed föddes och spenderade sin ungdom. Förr låg fortet mitt ute i sandöknen, idag ligger det i mitten av en stor grön park som ständigt vattnas av indiska trädgårdsarbetare. Fortet omges dock fortfarande av vad som kanske bäst kan beskrivas som en stor sandlåda. Jag attraherades dit av den utställning om Wilfred Thesiger som fortet var värd till. Den engelska upptäcktsresande fotografen och författaren som var bland de första västerlänningar som reste genom den arabiska öknen. Han gjorde sin resa så sent som på 50-talet, då denna öken var en av världens snabbt försvinnande outforskade områden. Han reste klädd som en beduin under namnet Mubarak bin London och var ute i öknen i flera år i sträck, under en tid då beduinstammarna fortfarande såg det som sin religösa plikt att döda alla otrogna, det vill säga ickemuslimer. Hans äventyr finns återberättade i den klassiska reseskildringen Arabian Sands. Som jag roligt nog tidigare under min resa hittat i en arabisk översättning i ett bibliotek i ett annat gammalt fort, på den Omanska Musandam halvön.

*****

Mitt ute i öknen, någon mil utanför Al Ain ligger en stor blå och gul Ikea butik. Jag letade mig dit, inte för att bota min hemlängtan, utan för att Ikea butiken var belägen bredvid Arabemiratens sista kamelmarknad. På marknaden var ett hundratal kameler var tillsalu, en ung kille guidade mig runt glatt runt och visade stolt upp kameler i diverse storlekar. Den yngsta kamelen var bara fem dagar gamla, men redan en ståtlig varelse. Speciellt imponerande var de gravida honorna som var så väldiga att de såg ut att vara nära att explodera. Mellanösterns oförmåga att konkurrera med västvärlden och den muslimska civilisationens stagnation har av vissa fortare skyllts på dessa ökendjur. Förklaringen, som jag ska erkänna att jag finner mindre övertygande, var att hjulet för många hundra år sedan övergavs till förmån för kamelen. Något som kom att permanent hämma regionens utveckling. På kamelmarknaden såldes även getter, ett annat djur som fått skulden för att ha retarderat mellanösterns utveckling. Dessa ofantligt populära boskaps djur, har under hundratals år rivit upp rötter och skalat av bark från träd. Vilket systematiskt har förstört all bördig mark och lett till ett ständigt expanderande ökenlandskap.