Osaka II

Osakadistriktet Amerikamura eller American Village känns som Osakas motsvarighet till New Yorks Brooklyn eller Stockholms Södermalm. Här är det fullt med japanska hipsters och dyra vintagebutiker. Distriktet fick sitt namn på 70-talet, då det var stället där man kunde köpa Zippotändare och andra amerikanska prylar och blev snart Osakas främsta häng för americanophiler. Fortfarande ser man Uncle Sams ansikte överallt, han dyker upp i skyltfönster och på affischer. Stadsdelen har till och med sin egen replika av Frihetsgudinnan på taket på ett shopping center. Ett sätt att veta att man kommit till Osakas lilla USA är när man ser Frihetsgudinnan sticka upp bland höghusen, ett annat sätt är att hålla koll på lyktstolparna. De ser här i Amerikamura ut som någonting ur animefilmen Metropols och tar formen av höga, smala robotliknande kreationer med en lykta som huvud. Ofta sticker deras armar ut och håller fram en företagslogo, så som en Coca Cola eller Puma skylt. Ett tredje sätt är om man ser ett cafe som säljer den till oss tidigare okända amerikanska delikatessen, mjukglass i ett korvbröd.

Utöver robotlyktorna erbjuds ytterligare ett intressant konstverk, den så kallade Peace on Earth graffitimålningen som täcker en stor vägg mitt i det amerikanska distriktet. Graffiti är annars ett ovanligt fenomen i det välordnade och skötsamma Japan, men målningen står här i Amerikamura som ett utryck för just hur otroligt hippt folket här är. Konstverket är en påminnelse om de stora japanska fredsdemonstrationerna i samband med vietnamkriget. Då japanska ungdomar iklädda amerikanska kläder skrek slogans på engelska och protesterade mot Amerika. Något som kan tyckas något paradoxalt, men även denna anti-amerikanism kan ses som ytterligare ett försök att härma efter sina amerikanska förebilder. Med tanke på fredsrörelsens enorma popularitet på amerikanska universitet och inflytande på den amerikansk populärkulturen, är det inte konstigt att även de japanska ungdomarna hakade på. När den amerikanska generalen Douglas MacArthur inledde ockupationen av Japan var hans utryckta ambition att krossa den japanska militarismen och forma om japan till en pacifistisk nation. Ironiskt nog var de stora anti-amerikanska fredsdemonstrationerna ett av de främsta bevisen på att han lyckats.

I de amerikanska kvarteren återfinns även många av Osakas love hotels. Hotell speciellt . anpassade för kortvariga besök för japanska par. Skyltarna utanför annonserar om en timma för 2000 yen (150kr), två och en halv timma för det dubbla och fem timmar för ytterligare 2000 yen. Kärlekshotellen är kända för sin intressanta inredning. En amerikan berättade för mig att han checkat in på ett av dessa hotell som visade sig ha en roterande säng och väggfasta handfängsel i duschen. Även dessa kärlekshotell kan tolkas som en anpassning till en annan amerikansk kulturell exportvara, det socialt acceptabla föräktenskapliga kärlekslivet. Jag hade tidigare varit lite misstänksam mot det hotellet vi i förväg bokat i Osaka. Det hade nämligen namnet Hotel Kinki, något som lät som ett hotell som skulle ha just en roterande säng. Det visade sig dock vara ett helt vanligt hotell.

En bit söder om Amerikamura återfinns enligt mig stadens absolut häftigaste kvarter, nostalgi kvarteren Dōtombori. Här tycks tiden ha stått still och ett besök i Dōtombori är som att resa tillbaka till mellankrigstidens japan. Kvarteren har överlevt både de amerikanska bombraiderna och kanske ännu mer mirakulöst, den japanska byggboomen som följde kriget. Japanerna älskar att bygga. Om en liten obebyggd landplätt går att hitta så ska ett hus naturligtvis klämmas in där, om en stig kan hittas som ännu inte asfalterats så måste detta genast åtgärdas. Om ingen mark finns kvar att bygga på, är det bara att riva och bygga nytt. Mycket av denna byggmani kan förklaras som en misslyckad keynesiansk stimulanspolitik med målet blåsa liv i den japanska ekonomin, genom att dränka staten i skulder för att finansiera fler och fler ambitiösa byggprojekt. Men betydelsen av den korrupta relationen mellan japanas politiska elit och byggbranschen som finansierar deras valkampanjer ske heller inte underskattas. Oavsett så har Dōtombori lyckats överleva och stadsdelen är fylld med underbara skyltar och reklampelare som påminner om Stockholms Stomatolskylt. Min favorit måste vara den rostiga men fortfarande storslagna skylten som på toppen av ett av stadsdelens höghus med det simpla budskapet "New Japan". Vi besökte ett litet café i Dōtombori som som var som taget ur det nyindustrialiserade Japan och var en underbar blandning mellan 20-talets New York och ett traditionellt japanskt krog. Dōtombori Hotel är en annan intressant byggnad, där man har försökt få utländska besökare att känna sig hemma genom att bygga in rasistiska karikatyrer i inredningen. Pelarna som utgör hotellets fasad består av enorma huvuden med kraftigt förstärkta etniska drag. På de fyra pelarna avbildas en kines, en afrikan, en turk och en europé.

Efter att ha fortsatt söderut från nostalgi kvarteren blev det snart tydligt att vi nått nörddisktriktet Den Den Town, när vi möttes av japanskor utklädda till “french maids” som delade ut reklamblad för så kallade maid cafés. Caféer där servitriserna är utklädda till franska tjänsteflickor och välkomnar gästerna med hälsningen "välkommen hem mästare!". Ett relativt nytt fenomen som uppstod i Tokyos motsvarighet till Osakas Den Den Town, huvudstadens nörddisktrikt Akihabara i början av 2000-talet. Att servitriserna klär upp sig som europeiskt tjänstefolk kan kännas lite udda. Det finns ingen brist på inhemska traditioner kring tjänare, Japan var trotts allt ett mer eller mindre feodalt samhälle fram till 50-talet. Men då tjänstefolket i anime alltid är av det franska stuket så är det såklart även den utklädnad som gäller här i nördstaden. Det hela skulle kunna ses som ett möte mellan den kontemporära japanska populärkulturen och den tusenåriga geishakulturen. Utöver maid caféer så fanns här en mängd butiker som specialiserade sig på olika typer av manga, anime eller tv-spel. Jag kunde inte låta bli att köpa två gamla Super Nintendo rollspel, Final Fantasy VI och Secret of Mana, båda i nära nyskick.

Jag har starka minne av så kallade UFO-fångare eller kloautomater från när jag var barn, det vill säga arkadspel där man styr en robotarm med målet att plocka upp en leksak eller annan vinst. I väst verkar dessa maskiner, likt arkadspel mer allmänt, varit ett 90-tals fenomen. I japan är de däremot fortfarande väldigt populära. Det är svårt att gå längre än hundra meter utan att se en UFO-fångare, fylld med söta kramdjur eller exklusiva samlarobjekt. De västerländska UFO-fångarnas mörka hemlighet var att maskinerna var riggade. Oavsett hur skicklig spelaren var så var maskinerna inställda så att klon inte knep åt hårt nog mer än någon gång ibland. En möjlig förklaring till att maskinerna fortfarande är populära i Japan är att de tillskillnad från sina västerländska motsvarigheter inte är riggade. Om man är tillräckligt skicklig så kan man, i alla fall teoretiskt sett, vinna varje gång. I hopp om att bevisa hur fingerfärdig jag är så slösade jag många yen i dessa maskiner. Tillslut lyckades jag dock vinna ett mobilskal med en animetjej på som åt Takoyaki.

Något som är ännu populärare än UFO-fångare i Japan är Pachinko. En typ av flipperspel där spelaren köper hundratals metallkulor som matas in i en maskin som sedan skjuter iväg kulorna på en spelbana. Beroende på var kulorna hamnar kan det hela kan antingen resultera i att kulorna går förlorade eller att man vinner ytterligare kulor. Om vinst med japans UFO-fångare handlar om spelarens färdigheter, så är Pachinko den absoluta motsatsen. Om man vinner på Pachinko handlar helt och hållet om tur, på det sättet liknar dessa spelmaskiner mer enarmade banditer än flipper. Nyckeln till Pachinkohallarnas enorma popularitet är att man här tillskillnad från övriga japanska arkadhallar, kan vinna pengar. Officiellt är alla typer av hasardspel förbjudna i Japan, så allt man kan byta in sina metallkulor mot är krimskrams. Det ligger dock alltid en pantbanksliknande butik i grannhuset där vinsterna i sin tur kan växlas in mot kontanter. Att inget har gjorts för att täppa igen detta uppenbara kryphål i lagen har troligen att göra med Pachinkoindustrins storlek. Dessa udda flippermaskiner drar varje år in omkring tvåtusenmiljarder kronor och branschen anställer över trehundratusen japaner. För fans av den blåa igelkotten Sonic så kan det vara intressant att veta att det är inkomster pachinkomaskiner som i många år har hållit SEGA vid livet, vars tv-spels division länge har blött pengar.