Kyoto

Kyoto är japans historiska huvudstad och har länge varit landets religiösa och kulturella centrum, i kontrast till Tokyo som istället har varit landets ekonomiska centrum. Städernas distinkta roller kan förklaras med att den ena staden i tusen år var den japanska Kejsarens hemvist, medan den andra var Shogunens högkvarter. Från 800-talet fram till Meijirestaurationen på slutet av 1800-talet, var japans politiska styre tvådelat. Kejsaren var Shintoismens högsta höns och på papper landets överhuvud, en roll som i praktiken bara var ceremoniell. Den verkliga makten låg hos landets militäraledare Shogunen. Tokyo kom därför att bli landets politiska, militära och ekonomiska center, medan landets kulturella och religiösa verksamhet attraherades till Kyoto. Stadens kulturella och historiska betydenhet kombinerat med dess nära obetydlig ekonomiska värde, ledde till att Kyoto senare helt skonades från de amerikanska bombningarna som ödelade så många andra japanska städer, så som Tokyo.

Det var dock nära att även Kyoto och dess enorma kulturarv tillintetgjordes av det amerikanska flygvapnet. När kommittén ansvarig för att föreslå japanska mål för det nyutvecklade kärnvapnet, levererade sin lista till USA:s militära ledarskap var Kyoto högst upp på listan, Hiroshima stod som nummer två. Det nykonstruerade vapnets syfte var att chocka det japanska folket tillräckligt för att tvinga fram en kapitulation. Från detta perspektiv var Kyoto det perfekta målet, dess psykologiska värde var enormt. Genom att helt utplåna den japanska civilisationens hjärta skulle japanernas krigslust tillslut släckas, något som de tusentals ton av napalm som släppts över Tokyo inte lyckats åstadkomma. Den amerikanska krigsministern Henry Stimson la dock in sitt veto och Little Boy kom istället att släppas över Hiroshima. Många faktorer låg säkerligen bakom hans beslut, men när vi vandrade runt i Kyoto så blir jag mer och mer övertygad om att det faktum att den amerikanska krigsministern hade spenderat sin smekmånad här Kyoto måste ha spelat in. Det är svårt att tänka sig hur det skulle vara möjlig att fatta beslutet att fullständigt utplåna en stad så vacker som Kyoto när man sett den med egna ögon. Även om målet var att undvika en markinvasion av japan, något som enligt hans egen stab skulle kosta mellan 400 000 och 800 000 amerikanska liv, för att inte nämna de fem till tio miljoner japanska liv som även räknades gå förlorade vid en invasion. Istället för Kyoto valdes Hiroshima ut, likt Kyoto hade staden varit relativt skonad från tidigare bombangrepp. Tillskillnad från Kyoto hade staden även en betydlig industri, men dess förstörelse räckte inte för att tvinga fram en kapitulation, japanernas smärtgräns var ännu inte nådd. En andra kärnvapenattack, denna gång riktad mot Nagasaki skulle krävas. Vilket reser en intressant fråga. I en värld där Hiroshima byttes mot Kyoto, skulle Nagasaki ha skonats? När vi vi trasande upp och ner på Kyotos smågator så kunde jag inte sluta tänka på vad som skulle ha hänt om Stimson aldrig hade sett dessa charmiga kvarter, utan istället spenderat sin smekmånad på säg Hawaii. Skulle en av världens kulturskatter gått förlorad? Skulle japanerna gett upp efter Kyotos förstörelse och hundratusentals liv ha räddats?

Ett par hundra meter från vårt hotell, letade jag upp jag ett intressant monument som inte nämndes i vår guidebok eller fanns med på någon av stadens turistkartor. Ett simpelt stenmonument uppe på en kulle som kyotoborna kallar Öronkullen. Vilket är ett lite konstigt namn med tanke på vad monumentet är fyllt med, trettiotusen avskurna koreanska näsor. Ett krigsbyte taget av mannen som på 1500-talet enade Japan och sedan försökte erövra världen, Toyotomi Hideyoshi. Som jag har förstått det så stannar koreanska turistbussar då och då vid Öronkullen och minnesmärket är mycket kontroversiellt i Sydkorea. När koreanerna gråter och svär över de här stenarna och alla de näsor som fyller dem så är det egentligen inte Toyotomis erövringståg de är upprörda över. Det hela skulle säkerligen vid det här laget varit förlåtet om inte japanerna hade återupprepat det hela 500 år senare. Vad koreanerna egentligen är upprörda över är de hundratusentals koreanska män som under andra världskriget togs som slavar för att arbeta i japanska gruvor och industrier och de över hundratusen koreanska kvinnorna som kidnappades för att "trösta" japanska soldater.

I närheten av öronkullen så ligger en liten godisbutik som är flera hundra år gammal och har skötts av samma familj i 20 generationer. Den lilla godisbutiken var högt uppe på listan av saker jag ville se i Kyoto då jag är väldigt förtjust i japanska skräckhistorier. Butiken säljer enbart en sorts godis, en typ av kristalliserat socker som de kallar för "Yūrei Kosodate Ame", vilket betyder ungefär godis som livnär spökbarn. Namnet kommer från den 400 år gamla historien om en kvinna som varje natt kom till butiken för att köpa godis. På den tiden betalade man genom att lägga pengarna i en liten låda utanför butiken och när ägaren upptäckte att kvinnan hade lurat honom och enbart lagt ett blad i lådan, sprang han efter henne. Han följde henne till en kyrkogård där kvinnan svängde in och försvann. Kvinnan var borta men inne på kyrkogården hörde ägaren ett barn gråta under marken, så han hämtade prästen som skötte om gravplatsen och tillsammans började de gräva. I jorden fann de kvinnans ruttnande lik och ett skrikande nyfött barn med en godisbit i handen. Jag köpte såklart en hel hög spökgodis för att ta med mig hem.