Osaka I

Resan till japan var något omtumlande. Vi hade ett tight byte i Helsingfors och när planet blev försenat fick vi springa som galningar för att hinna med vårt byte till Osaka. Därefter följde tio sömnlösa timmar tills vi landade klockan åtta på morgonen på Kansai flygplatsen, belägen på en konstgjord ö utanför Osaka. På flygplatsen blev vi skannade med värmesensorer för att avgöra om vi hade feber och blev utfrågade om vi besökt antingen Guinea eller Sierra Leone. Efter skanningen blev man antingen dirigerad åt vänster för att fortsätta, eller till höger för att sättas i karantän. Jag var glad att förkylningen jag gått och dragit på i över två veckor äntligen hade avtagit så att jag slapp försöka bevisa att jag var ebolafri. Därefter följde säkerhetskontrollen som utfördes under vad som såg ut att vara en hastigt uppspänd knallgul banderoll med texten “Strikt inspektions being carried out for the prevention of terrorism”. Något som jag bara kan anta är ett svar på ISIS grafiska avrättningar av Haruna Yukawa och Kenji Goto tidigare i år, då det är över 20 år sedan de japanska öarna drabbats av en terrorattack. Den senaste inhemska terrorattacken var 1995 när den japanska domedagskulten Aum Shinrikyo släppte ut nervgas i Tokyos tunnelbana.

I säkerhetskontrollen togs våra fingeravtryck elektroniskt, varefter apparaten spelade en melodi och vi belönades genom att på en liten skärm visas en bild på en vacker körsbärsblomning. Nästa steg var tullen, här fanns hjälpsamma affischer på väggarna för att klargöra hur tulldeklarationen skulle fyllas i. Detta illustrerades av en söt tecknad hund med polismössa och pekpinne. Andra affischer med en mycket generad ko och en förskräckt kyckling informerade om att man inte fick föra in kött i landet. En annan mer seriös affisch varnade för att föra in någon typ av ris i landet. Något som inte kan ha att göra med att stoppa smittspridning, utan enbart är en demonstration av den japanska jordbrukslobbyns enorma makt. Ris i japan är ungefär sju gånger dyrare än i dess grannländer, en situation som bara är möjlig genom att stänga ute utländsk konkurrens.

När vi väl kom ut från flygplatsen var det som att kliva in i en ångbastu, med brännhet sol och galen luftfuktighet. Innan vi hittat rätt tåg in till Osaka blev vi på något vänster meddragna i en undersökning om Japans statliga tågbolag, Japan Railway Group. Då jag ännu inte hade fått sätta en fot på något av deras tåg hade jag inte mycket att bidra med. Men kvinnan från tågbolaget bugade djupt och tackade mig varje gång jag kryssade i en fråga, och det var många frågor. Samtidigt som hon bugade om och om igen så fläktade hon oss hela tiden med en solfjäder, vilket inte var helt fel i värmen. Efter jag svarat på ett dussin frågor om de japanska tågen fick jag tillslut chansen att också åka med ett. Tåget vi klev på var ett så kallat ‘Limited Express’ tåg, vilket betydde att det bara stannade vid stadens viktiga knytpunkter och passerade förbi övriga stationer. Tågresan skulle dock komma att ta över en timma, vilket säger något om Osakas storlek. När jag tittade ut genom fönstret slog det mig hur tätt packade villorna var här i Osakas förorter. Det måste ha varit mindre än en meter mellan enfamiljshusen. På gatorna cyklade damer med stora paraplyn i ena handen, allt för att bevara sin ljusa hudton. Tvärtemot hur vi svenska ligger och pressar så fort solen visar sig. Desto närmare stads centrum vi kom, desto högre blev husen. Villorna övergick i flervåningshus som övergick i skyskrapor. Mitt emot oss på tåget satt en ung japansk tjej med en T-tröja med Eiffeltornet på, som gissningsvis var köpt i Paris. Det fick mig att tänka på det så kallade Parissyndromet, en psykosomatisk åkomma som varje år drabbar en mängd japanska besökare i Paris. Då japanerna tenderar att ha en överdrivet idealiserad och romantiserad bild av Paris, är det inte alla som klarar av att konfronteras av verkligheten. Vissa bryter helt enkelt samman och måste skickas hem. Jag hoppades att inte samma sak skulle hända mig, nu när jag efter en mångårig fascination av Japan äntligen var här.

Väl i Osaka virrade vi runt i diverse köpcentrum. Galleriorna tycktes alla vara ihoplänkade och det var ofta svårt att bedöma om man var över eller under jord. Vi åt grönt te-glass som visade innehålla någon typ av bönor och vara osötad. Vi köpte risbollar och kalla nudlar på 7-eleven, båda godare än nästan all typ av asiatisk restaurangmat i Sverige. Efter några timmar i Japan skrev jag följande i min anteckningsbok: Jag känner mig som en barbar i ett hav av dvärgar - som en gråsugga i en myrstack. Japan är förvirrande, Japan är fascinerande, Japan är överväldigande, Japan är också fantastiskt.

Efter att ha kraschat någon timma på hotellet och fått bot för vår sömnbrist, tog vi oss till Umeda Sky Building. Två jättelika skyskrapor som är ihopbyggda på toppen för att bilda vad de kallar “Umeda Floating Garden”. Planerad under höjden av den japanska bubbelekonomin som ett bygge med fyra sammanlänkade skyskrapor, blev bara två av men de är nog så imponerande. Vi tog en hiss upp som gick på utsidan av skrapan. En liten kille i hissen sa “sugoi” (häftigt) om och om igen medan hans mamma hela tiden svarade “kowai” (läskigt). Från hustoppen beundrade vi solnedgången. Det häftigaste kom när solen väl gått ner och Osakas miljoner lampor lyste upp natten. Staden såg nu ut precis som Bladerunner-filmens mörka framtidsstad. En film jag i tonåren sett ett tjugotal gånger. Jag minns att varje gång som Harrison Ford i början filmen äter nudlar, blev jag själv alltid så sugen att jag pausade filmen för att koka mig en egen skål nudlar. Det var passande att jag första dagen i Japan kunde kombinera Bladerunner vyn med ett besök på en ramen-restaurang. En restaurangupplevelse som tycks vara designad för att minimera all mänsklig kontakt. Besöket började med att vi beställde och betalade för nudelsoppan i en automat, varefter vi fyllde i ett formulär som specificerade hur vi villa ha våra nudlar tillagade. Hur smakrik buljongen skulle vara, hur oljig, om man ville ha vitlök eller gräslök och hur mycket soppan skulle kryddas. Vi slog oss sedan ned i ett bås med en lucka in till köket som var så pass låg att man genom den enbart såg kockens händer. Efter ha skickat in formuläret till kocken och fått ut en skål nudlar, så drogs en liten rullgardin ner över luckan. Upplägget var minst sagt annorlunda men jag kan rapportera att nudlarna var helt fantastiska.