Thessaloniki

När jag i Makedonien berättade att jag skulle resa vidare till den grekiska staden Thessaloniki fick jag alltid samma fråga, "You know Thessaloniki is a part of Macedonia, yes?". Det självklara svaret på den frågan var ja, inte ens Thessalonikis grekiska befolkning skulle förneka detta. Många greker skulle dock förneka att den forna jugoslaviska delrepubliken som idag kallar sig för Makedonien har rätt att kalla sig för Makedonien. För dem är Makedonien istället namnet på den region i Grekland där Thessaloniki ligger och inget annat. Det är den här grekiska regionen som enligt dem är arvtagare till Filip II och Alexander den stores Makedonien.

Jag checkade ut tidigt på morgonen från mitt hotel i Skopje och tog mig till busstationen, för att ta en buss till Thessaloniki. Jag tänkte att det var bra att starta min resa tidigt då det var oklart hur lång tid det skulle ta vid den grek-makedonska gränsen. På stationen visade sig att min bussbiljett inte räckte för att få komma in på bussplattformen. Jag behövde även köpa en så kallad plattformsbiljett för motsvarande 20 öre, från ett separat bås från det där jag köpt min vanliga bussbiljett. Det hela var något förvirrande men som tur var hade jag gott om tid på mig och kom tillslut på bussen. Någon kilometer ifrån gränsen svängde bussen plötsligt av till höger och tog en lång omväg genom den lilla staden Gevgelija. Målet med denna avstickare visade sig vara att plocka upp en makedonsk polisman på vägen. Jag trodde först att detta var för någon typ av inspektion men det blev snart uppenbart att det enbart var för att ge honom skjuts till jobbet. Väl tillbaka på motorvägen passerade vi en lång rad långtradare och deras frustrerade förare, som alla väntade på att få passera gränsen. Det tycktes dock vara totalstopp. Grekerna har vid flera tillfällen stängt gränsen till Makedonien när de har velat sätta press på landet. Då Makedonien saknar ett eget utlopp till havet är de helt beroende av sina granländer för sin import och export. Något som har gett Grekland en mäktigt vapen, som de har kunnat använda för att få igenom sin vilja gentemot Makedonien. Resenärer hade som tur var en egen fil och den var nära tom. Väl framme vid gränsen gick föraren av och stod en längre stund och småpratade med en kvinnlig gränsvakt, varefter han åter kom ombord på bussen och samlade in allas pass. Från mina makedonska medresenärer, vilket var de flesta på bussen, hämtade han även in visum, hela bunten gavs sedan till en annan gränsvakt. Efter alla papper noggrant kontrollerats i ett litet bås, fick vi klartecken att passera gränsen och bussen körde vidare. Jag blev här något fundersam då gränspolisen på den makedonska sidan fortfarande hade alla pass och övriga dokument. Men jag var inte speciellt orolig, jag var nu inom Schengenområdet och kunde i värsta fall resa vidare med enbart mitt ID-kort. Men vi kom att stanna även på den grekiska sidan av gränsen. Efter att föraren haft en längre konversation med några fler vakter, den här gången grekiska, så fick vi tillslut tillbaka alla pass.

När jag väl klev av bussen i Thessaloniki var det som att ha rest en femtio år fram i tiden eller som att passerat runt halva jorden. Trotts att Grekland var inne i en djup lågkonjunktur var skillnaden i levnadsstandard enorm. Överallt fanns caféer och restauranger, alla fyllda med med greker klädda i märkeskläder och vackra smycken. Makedoniens BNP per capita är bara en femtedel av Greklands, det vill säga din genomsnittliga grek är fem gånger rikare än din genomsnittliga makedonier. Detta var inte bara en abstrakt siffra utan märktes direkt. Det kändes som att jag nu var tillbaka i Europa, även fast jag bara färdats ett fåtal mil.

Efter att snabbt ha checkat in på min hotell började jag vandra längs Thessalonikis strandpromenad. Med det böljande blå medelhavet på min ena sida och nybyggd bländande vit arkitektur på min andra sida, slog det mig hur mycket Thessaloniki påminde mig om en annan medelhavsstad. Om man över havet drog en uppskattningsvis hundrafemtio mil lång rak linje i sydostlig riktning, skulle linjen nå Tel Aviv. En stad som i mitt sinne är sammanlänkad med Thessaloniki av mer av deras delade medelhavskaraktär. Likt Tel Aviv är Thessaloniki en bosättarstad, befolkad av flyktingar som återvänt till sitt historiska hemland ifrån länder där de inte längre var välkomna. Efter första världskriget, med det Osmanska riket krossat, såg Athen sin chans att expandera österut och återta den landmassa som ett halvt millennium tidigare varit grekisk. Samtidigt som en nyfunnen turkisk nationalism ledde Atatürk till att konstruera en turkisk nationalstat ur vad som i hundratals år varit ett multikulturell imperium. Resultatet från dessa överlappande ambitioner var krig och storskaliga befolkningsförflyttningar. Ur den blivande turkiska nationen utvisades en och en halv miljon greker. Flyktingar som kom att bosätta sig här i Greklands nyvunna erövringar, som på liknande vis tömdes på en halv miljon muslimer som flydde till Turkiet. Det skulle dock dröja ytterligare två decennier innan Thessaloniki fullbordade sin förvandling till den mest grekiska av grekiska städer.

För Thessaloniki var under mellankrigstiden fortfarande primärt en judisk stad. Thessaloniki hade i fyrahundra år varit staden som judarna kallade Israels moder. När Ferdinand och Isabella, som ett steg i upprättandet av det katolska Spanien, utvisade landets judar, så seglade dessa spansktalande judar österut. De välkomnades med öppna armar av den katolska kyrkans ärkefiende, den osmanska sultanen här i Thessaloniki. Spaniens agerande fick stå som förebild för Portugal och flera av de Italienska staterna, som snart även dem kom att kräva att deras judiska befolkning gav sig av. Thessaloniki fick under 1400-talets slut fylla samma roll som Tel Aviv fick fylla under 1900-talets början, som den hamn där judiska flyktingskepp fann sin fristad. Om man längs Thessalonikis strandpromenad vandrar västerut så når man snart stadens stora industrihamn. Något som fick mig att minnas det kontroversiella tal som den israeliska premiärministern Menachem Begin höll i Knesset, där han argumenterade för att förbjuda det israeliska statliga flygbolaget från att flyga på sabbaten. Ett tal som handlade mer om den gamla hamnen här i Thessaloniki än den moderna flygindustrin. Om vilket stort symboliskt värde det var att hamnen i Thessaloniki hade varit stängd, inte på den kristna vilodagen, utan istället på den judiska sabbaten. Hur det var ett av de få exemplen där “gojim” fick anpassa sig efter judarna istället för tvärtom. Men Thessalonikis roll som ett sorts temporärt judiskt hemland, fick sitt slut i och med andra världskriget. När den italienska invasionen av Grekland misslyckades och istället den tyska krigsmakten invaderade, tog det inte lång tid hela Thessalonikis judiska befolkning förflyttats till Auschwitz. På 20 år hade hade Thessaloniki rensats på först muslimer under det grek-turkiska kriget och sedan på judar under det andra världskriget. Staden var nu återigen en grekisk stad, fylld med nyanlända bosättare från Mindre Asien, redo att återupprätta Thessaloniki som en grekisk stad. De judar som överlevt Hitlers dödsläger fick av grekiska domstolar höra att all deras egendom inklusive deras hem nu tillhörde greker, de var inte längre välkomna i den stad som judar i hundratals år sett som sin stad. Ett pånyttfött Grekland hade lyckats ta sin del av de osmanska sultanernas multietniska rike och där skapat ett uteslutande grekiskt hemland. En bedrift som flertalet andra balkanländer under kommande decennier, till omvärldens stora förskräckelse, skulle försöka emulera. Österut längs strandpromenaden kan man inklämt bland nybyggda höghus hitta vackra, obebodda och sönderruttnande herrgårdar. Jag föreställde mig att de välbärgade judiska barn som en gång bodde i dessa ståtliga träbyggnader, givet att de överlevde förintelsen, kanske nu sitter och ser ut över en liknade medelhavsvy hundrafemtio mil bort i i en strandlägenhet i Tel Aviv. 

Om man istället för att se ut över havet vänder blicken i sydvästlig riktning ser man berget Olympus, som enligt grekisk mytologi är hem till de tolv mäktigaste gudarna, däribland gudarnas konung Zeus och drottning Hera. Om något ett tecken på grekernas historiska koppling till Thessaloniki och grekiska Makedonien. Berget var under den osmanska tiden en hemvist för den grekiska motståndsrörelsen och de banditer som ständigt plågade det turkiska styret. När Grekland först blev fritt från turkiskt överherreskap på 1800-talets början, låg Olympus fortfarande på den osmanska sidan av gränsen. Det skulle dröja nära hundra år till innan turkarna fördrevs även från grekiska Makedonien och de gamla grekiska gudarnas hemvis återigen tillhörde grekerna. Olympus och dess historia fick mig att tänka på berget Ararat. Armenien är idag i en konflikt med Turkiet över deras heliga berg Ararat, som i hög grad påminner om grekernas tidigare konflikt med Turkiet över Olympus. Berget är likt Olympus i armenisk mytologi gudarnas hemvist, för att inte nämna att det är platsen där Noahs ark landade efter syndafloden avtagit. Berget återfinns i mitten av Armeniens statsvapen och har länge varit en symbol för armenisk nationalism. Det ligger dock idag på den turkiska sidan av gränsen, nära nog att man kan se det från den armenska huvudstaden Yerevan, men utanför armeniskt territorium. Något som provocerar armenier något ofattbart. Jag tänkte mig att detta måste vara precis samma ilska och habegär som grekerna kände under 1800-talet när de från sitt nybildade kungadöme såg upp mot Olympus på den osmanska sidan av gränsen.

Mannen ansvarig för utvisningen av en och en halv miljon greker from Anatolien är den turkiska republikens grundare Mustafa Kemal Atatürk. Ironiskt nog är han född och uppvuxen inte i dagens Turkiet, utan här i Thessaloniki. Jag besökte hans barndomshem, som idag är end del av det turkiska konsulatet. Byggnaden är omgiven av ett fem meter högt stängsel och vaktas av ett halvt dussin grekiska soldater. När jag drog i den enorma dörren av rent stål som leder in till konsulatet var den låst, möjligen var man tvungen att boka tid i förväg. Men när en grupp koreanska turister släpptes ut genom dörren passade jag på att slinka in. De turkiska vakterna verkade inte ha något problem med detta, utan sökte igenom min väska och lät mig passera genom en metalldetektor, för att sedan släppa in mig i byggnaden. Den höga säkerheten var bevis på den spänning som fortfarande finns mellan Turkiet och Grekland. De två länderna har varit i konflikt sedan de båda staternas grundande och det är en konflikt som fortgår, detta trotts de båda länderna har varit NATO medlemmar i över 60 år. Inne i Atatürks gamla hem fick jag på nedervåningen se en något obehaglig tecknad propagandafilm för barn om hur fantastisk Atatürk var. Som en utomstående ter sig mycket av den sekulära turkiska identiteten för mig ta formen av ren dyrkan av Atatürk. Något som kan tyckas vara en skakig grund att bygga en demokrati på. På övervåningen finns ett rum där man har försökt återskapa Kemals barndomshem, ett ganska typiskt 1800-tals hem. Atatürks islamistiska motståndare har ofta anklagat Kemal för ha haft judiskt blod. Enligt dessa kritiker ska Atatürks förfäder varit judar som konverterat till islam, något som inte var helt ovanligt i osmanska Thessaloniki. Anklagelsen verkar dock enbart ha sin grund i att han var född just här, i den då judiska staden Thessaloniki.

Robert Kaplan efter att ha bott i Grekland i många år, drog slutsatsen att landet inte alls hör hemma i väst, utan helt enkelt är en del av Orienten. När jag på förmiddagen satt och åt en hamburgare i ett av Thessalonikis lyxigare kvarter och funderade på detta betvivlade jag Kappans slutsats. Speciellt efter att ha kommit från Makedonien så kändes Grekland precis lika mycket som en del av väst som Italien eller Frankrike. Först när jag senare på dan övergav Thessalonikis flashiga fasad för att utforskade stadens fattigare kvarter, började jag tänka att han kanske hade rätt. Visst kändes bakgatorna här snarlika de i mellanöstern. Att hävda att Grekland inte är en del av väst kan låta något paradoxalt, då det var i de grekiska stadsstaterna som den västerländska civilisationen föddes. Men detta var för över tvåtusen år sedan. Man får inte glömma bort att det Bysantinska riket bestod av vad som tidigare varit roms östra halva och därför främst var ett orientaliskt imperium. Efter tusen år som en del av Bysans följde sexhundra år av osmanska styre. Byzantium var en grekisk stad och dess imperium på många sätt ett grekiskt imperium. När sedan osmanerna tog över behöll grekerna en central roll inom imperiets administration, då turkarna från början var ett nomadiskt krigarfolk. En klassisk utbildning fokuserar på antika Grekland och hoppar sedan mer eller mindre över grekernas senare historia. Det är inte konstigt att europeiska ledare om och igen blir förvånade när Grekland inte beter sig som de förväntar sig att ett europeiskt land bör göra.