Ohrid

Dagen innan min bussresa till Ohrid hade det regnat i Skopje, uppe i bergen där temperaturen är lägre kom nederbörden istället i formen av snö. Detta hade lett till att alla bussar till Ohrid ställts in. Så när jag tidigt på morgonen tog mig till bussterminalen var det lite av en chansning. Bussarna verkade dock vara igång igen, kassören var åtminstone villig att sälja mig en biljett. Skopje är en stad fylld med gatuhundar, en av dem är en terrier som bor inne på Skopjes bussterminal. När jag skulle betala för min biljett, låg hunden och sov på golvet vid biljettbåset och jag fick sträcka mig över den för att kunna betala. Jag satte mig och väntade på min buss och hörde snart ett skrik som gjorde ont i hjärtat. Det lät som ett barn som hade skadat sig men det var gatuhunden. Någon hade inte varit lika försiktig som mig och trampat på den stackars jycken.

Efter att ha klivit på bussen märkte jag att den åkte åt fel håll och blev något orolig när vi istället svängde in på en stor bussparkering. Parkeringen måste vara vart bussar kommer för att dö, det fanns bussar utan hjul, bussar som såg ut att vara från 50-talet och bussar som var alldeles för tillknycklade för att köras. Chauffören sa någonting på makedonska, som jag naturligtvis inte förstod och klev ur bussen för att ha ett möte med en man med slips, som jag gissar var någon typ av chef. De kom sedan ut tillsammans med en mekaniker som klev på bussen. Vi körde några varv runt parkeringen medan mekanikern lyssnade på motorn. Han gick sedan ur bussen för att krypa in under den och började skruva, varefter busschauffören tryckte på gasen och alla var tillsynes nöjda med hur det lät. Jag kan tillägga att jag inte hörde någon skillnad och började ifrågasätta om det här verkligen var bästa bussen att åka upp i bergen med. Busschauffören verkade i alla fall inte längre orolig och vi lämnade Skopje bakom oss. Medan bussen långsamt klättrade upp i bergen så passerade vi genom flertalet små byar vars höga vita minareter avslöjade dem som albanska. När vi kom högre upp i bergen täcktes landskapet i snö och vi passerade in i en tjock vit dimma. En dimma som jag välkomnade, då den gjorde det svårare att se ner för de djupa stup som alltid var på ena sidan av vägen.

Sedan 11 september har det blivit populärt bland författare att skriva böcker om den moderna terrorismens historia. Många av dessa återberättningar börjar någonstans här i de makedonska bergen. Det var 1901 som IMRO kidnappade den amerikanska missionären Ellen Stone, när hon reste mellan två makedonska byar. Målet med kidnappning var att kräva en hög lösesumma från amerikanerna, som sedan skulle finansiera IMRO:s fortsatta revolutionära verksamhet. Det hela ledde till något av en diplomatisk kris  mellan Amerika och Turkiet. Theodore Roosevelt som då höll positionen som Assistent Secretary of the Navy argumenterade till och med för att skicka den amerikanska flottan till Konstantinopel. Hotet om krig skulle ge Europas sjuka man, som osmanerna vid det här laget kallades, den spark som krävdes för att ta kidnappningen seriöst. I slutändan var det dock en av amerikanerna kraftigt nedförlandlad lösesumma som gav Ellen Stone sin frihet tillbaka. Det är roligt att tänka sig att de makedonska bergen jag nu reste genom var sekelskiftets Tora Bora, där den tidens terrorister gömde sig undan gårdagens stormakter.

Ohrid visade sig vara en charmig liten stad, vid sidan av den vackra sjön Ohrid. Staden har alltid varit ett centrum för den ortodoxa kyrkan. Patriarken i Ohrid var länge en av den ortodoxa kyrkans mest inflytelserika figurer. Den lilla staden sägs ha 365 kyrkor, en för årets alla dagar. Jag kan förstå valet av Ohrid som centrum för religiös verksamhet, det är någonting med sjön som är nära magisk. Kanske är det sjöns ålder, med sin fem miljoner år långa historia är den en av de allra äldsta i världen. När jag tittade ut över Ohridsjön kändes det som jag var tillbaka i Kapernaum och det var  Gennesaretsjön som jag hade framför mig. Det kändes som om det lika gärna kunde ha varit här som Petrus och Andreas levde som fiskare och det var här på stranden som Jesus en dag dök upp och kallade dem till att bli fiskare av män. Jag spenderade min tid i Ohrid på att försöka besöka så många av stadens kyrkor som möjligt. Många var inte långt från att klassas som ruiner och många hade länge användts som moskéer av turkarna, som vitmålade väggarna och därigenom förstörde ofta fantastiska freskomålningar. På andra ställen hade målningarna istället attackerat av vidskeplig kristna, som skrapat bort ögonen från de avbildade helgonen. Dessa ögon svaldes sedan av gravida kvinnor eller stoppades av oroliga mödrar i deras söners bröstfickor innan de skickades ut i krig. Den äldsta kyrkan jag besökte i Ohrid hade nyligen grävts fram av arkeologer och mosaiken som som utgjorde golvet i kyrkan, vittnade om dess ålder och nära koppling till det hedniska. Här fanns inga av de kristna symboler som vi idag använder, bara geometriska former, avbildningar av djur och intressant nog en väldig massa swastikor. En symbol som tydligen var lika populär bland de första kristna här i Ohrid som i 30-talets Tyskland. Kyrkan var troligen kopplad till den religiösa skola som Sankt Klemens grundade här. Det var här som han fullföljde sina gamla lärare, Sankt Kyrillos och Sankt Methodios arbete och skapade det kyrilliska alfabetet. En innovation som skulle sprida den kristnaläran till de slaviska folken. Klemens tillsammans med Kyrillos och Methodios har inte bara helgonförklarats för sin insats, utan även blivit viktiga nationalistiska symboler för balkans ortodoxa slaver. Detta är troligen varför den makedonska staten nu har börjat bygga ett nytt universitet tillägnat Sankt Klemens på platsen där den legendariska skolan en gång låg.