Skopje I

När jag på min resa till den Makedonska huvudstaden Skopje mellanlandade i Serbien, blev jag något förvånad när jag kunde passera genom de Serbiska metalldetektorerna utan problem. Motsvarande maskiner på Arlanda hade nämligen reagerat, när jag några timmar tidigare passerat dem iklädd samma kläder. Jag hade dessutom fått mitt handbagage svabbat och analyserat för att för att bedömma om det fanns spår av sprängämnen, på den topps som dragits över flertalet föremål i min väska. Är det så att de serbiska detektorer är mindre känsliga än de svenska, möjligen satta på en lägre inställning för att minska arbetsbördan för en uppenbart ointresserad säkerhetspersonal? Eller är de svenska maskinerna korrigerade så att de då och då piper för att möjliggöra slumpvisa inspektioner? Eller kan det till och med vara så att jag valdes ut för en särskilld inspektion, då jag som ensam ung man matchade en välkänd riskprofil? På Belgrade flygplats bytte jag plan till ett litet propellerflygplan som skulle ta mig den sista biten till Serbiens forna jugoslaviska systerrepublik Makedonien. De Serbiska flygvärdinnorna var hårt sminkade, väldigt service minded och bar piffiga uniformer. Jag var nu i en del av Europa där flyg fortfarande ses som något av en lyx och yrket behållit sin relativt höga status. Jag föreställer mig att det var såhär flygvärdinnorna var förr, när flyg fortfarande var ett exklusivt färdmedel. Dessa unga kvinnor som under resan serverade passagerarna vin och vodka, förhöjda känslan av att resa tillbaka i tiden som det skakiga lilla propellerplanet redan hade frambringat.

Piloten valde att flyga lågt nog, att det genom planets fönster gick att se hur det bördiga serbiska landskapet gradvis övergick i det bergiga landskapet som utgör Makedonien. Landet som jag nu reste mot befriades av Serbien från Osmanerna så sent som 1910-talet, under de så kallade Balkankrigen. Där de forna turkiska kolonierna Serbien, Bulgarien och Grekland stred för driva ut turkarna ur Europa. Som en del av Serbien och efter första världskriget som en del av Kungariket Jugoslavien, gick dagens Makedonien under namnet Sydserbien. Det var när Titos kommunister i samband med andra världskriget tog över Jugoslavien som det moderna Makedonien bildades. Som kroat, sökte Titos efter en uppdelning av Jugoslavien som skulle förhindra Serbien från att dominera de andra jugoslaviska delrepublikerna. Vad som tidigare kallats Sydserbien bröts därför loss från Serbien och blev den Socialistiska Republiken Makedonien, Jugoslavien sjätte delrepublik. Den lokala sydslaviska dialekten, standardiserades för att skapa ett officiellt språk för den nya republiken. Under order från Tito bildades även en separat makedonsk-ortodox kyrka, en kyrka som de övriga ortodoxa kyrkorna fortfarande vägrar erkänna. Det skulle inte vara helt fel att kalla Makedonien för landet som Titos skapade. Makedonien själva hävdar dock att deras historia går tillbaka hela vägen till Alexander den store. Något som blev nära övertydligt när jag tillslut landade på Alexander the Great Airport och såg namnet på motorvägen till huvudstaden, Alexander of Macedonia highway. Det är viss historisk debatt kring hurvida makedonierna som levde på Alexanders tid var greker eller eller en separat folkgrupp. Vad som i alla fall är säkert är att de inte var slaver som dagens makedoner, då slavarna först bosatte sig på balkan tusen år senare.

Alexanders landsmän gav dock namnet till de romerska provinsen Makedonien som till slut föll till osmanerna. Detta var ett landområde mycket större än det land vi idag kallar Makedonien. När de kristna balkanstaterna under 1900-talets början tillslut drev ut turkarna föll största delen av regionen till Grekland, en del till Bulgarien och en del till Serbien. Det är den här serbiska delen som vi idag kallar Makedonien. Om jag inte hade varit noga när jag beställde min resa och istället bokat ett flyg till Airport Macedonia, hade jag istället landat i norra Grekland. Detta då grekerna även kallar sin del av Makedonien för just Makedonien. När Titos bytte namn på Sydserbien till Makedonien var grekerna upprörda, ännu mer upprörda blev de när Makedonien blev självständigt och döpte sitt land till Republika Makedonija, Republiken Makedonien. Grekerna hävdar att namnet Makedonien antyder territoriella ambitioner på grekiska Makedonien och vägrar släppa in landet i varken EU eller NATO. I internationella organisationer så som FN har landet tvingats gå under den något krångliga benämningen, Former Yugoslav Republic of Macedonia. Grekerna oro är inte helt utan grund, delar av det Makedonska ledarskapet har i alla fall tidigare uttryckt en önskan för Makedonien att bli ett makedonskt Piemonte. Likt det lilla kungadömmet som enade Italien skulle hela historiska Makedonien enas under dagens Makedonien. Dock har dessa ambitioner på senare år förnekats, även av den makedonska högern. Givet Makedoniens storlek, två miljoner invånare och en armé som till och med får Sverige att se ut som en stormakt, ter sig en sådana fantasier nära löjliga. För att förstå greklands udda beteende krävs en förståelse av det grekiska inbördeskriget och rollen som landet slaviska eller makedonska befolkning spelade. Jugoslavien var de grekiska kommunisternas främsta sponsor, greklands slaver stod med få undantag alla den kommunistiska sidan. Den slaviska minoriteten roll i inbördeskriget ska inte underskattas och för många på den kommunistiska sidan handlade inte kriget så mycket om en socialistisk revolution som om minoritetstättigheter. En viss osäkerhet från grekisk sida kan även anas kring deras anspråk på ensamrätt till grekiska Makedonien. Det är mindre än hundra år sedan grekiska Makedonien fylldes med en miljon grekiska bosättare, detta efter befolkningsutbytet med Turkiet. Sen spelar såklart även den nuvarande konflikten mellan Grekland och Turkiet en roll. Greklands paranoia kring Turkiet färgar alltid landets utrikespolitik. Ett ensamt Makedonien är inget hot mot Grekland, men i allians med Greklands ärkefiende Turkiet skulle de utgöra ett hot. Givet Makedoniens växande albanska befolkning ter sig inte det helt omöjligt att Makedonien i framtiden skulle ansluta sig till den nuvarande turkisk-albanska alliansen och därigenom omringa Grekland. På flygplatsen hade jag mötts av en stor reklampelare för the Macedonian-Turkish Chamber of Commerce, med en illustration med en hand täckt med den turkiska flaggan som skakade hand med en hand täckt med den makedonska flaggan. En bild som säkerligen skulle skrämma grekiska resenärer och spä på deras redan existerande konspirationsteorier, detta givet att det finns grekiska turister som är villiga att besöka Skopje. Resten av reklamen på flygplatsen var för olika teleoperatörer som alla utlovade Makedoniens snabbaste roaming och 4G uppkoppling. Att detta var en lönsam branch är inte konstigt, givet det datapriset min operatör tog ut och hastigheten moderna 4G nät klarar av, så skulle det åtminstone teoretiskt vara möjligt att bränna tusen kronor i sekunden. Om någon ovetande stackare fick för sig att streama en högupplöst film via 4G-nätet kunde detta kunna kosta nära en halv miljon kronor. Ett skrämmande resultat av en gammal prisstruktur och den snabba utvecklingen i näthastigheter.