Skopje II

Efter att ha checkat in på mitt hotell, så gav jag mig ut för att utforska den makedonska huvudstaden. Jag fann mig snabbt på stadens centrala torg. Sedan ett år tillbaka fylls torget av en enorm bronsstaty av Alexander den store. Den Makedonska erövraren sitter på toppen av en hög marmorkolumn omgiven av en fontän, som på nätterna lyses upp i grönt. Det officiella namnet på statyn är "Warrior on a Horse" och den makedonska regeringen vägrar bekräfta att krigaren ska föreställa Alexander, en mindre eftergift till Grekland. Det gigantiska konstverket, om än maffigt ger känslan att det har tagits i lite väl mycket och det hela känns något komiskt. Jag kunde inte låta bli att tänka på Turkmenistans enorma guldstaty av landets diktator Turkmenbashi, som roterar för att alltid vara vänd mot solen. Den makedonska statyn av Alexander stod åtminstone still, oavsett var på himlen solen var. Den anonyma ryttaren är inte ensam, vart jag än gick i centrala Skopje stötte jag på nyresta blänkande vita marmorstatyer av gamla makedonska kungar och andra nationella hjältar. Hela stadskärnan håller på att förändras. Gamla grå kommunistbyggnader rivs och ersätts av nya museum och offentliga byggnader, alla med ett utseende som påminner om gamla grekiska tempel. Det är svårt att tolka dessa storskaliga byggprojekt som något annat en ett försök att konstruera en nationell identitet. En identitet som grundas på en mer eller mindre fiktiv koppling till det antika Makedonien och dess kungafamilj. Till Philip II som enade Grekland och hans son Alexander som erövrade hela den då kända världen. Om det är till dessa jättar som det nya Makedonien vill knyta sin identitet, så behövs såklart en mängd monument för att förmedla detta, till både det makedonska folket och besökare som mig. Man kan såklart undra om det är detta ett litet och fattigt land som Makedonien borde investera i.

Ett av de mer imponerande monumenten och troligen ett av de mer kostsamma, är en stor triumfbåge i vit marmor, intressant nog täckt med citat från Moder Theresa. Den mycket respekterade nunnan och nobelpristagerskan, som tillskillnad från vad många tror inte var från Albanien utan från den albanska minoriteten här i Skopje. Ett av Moder Theresa citat på triumfbågen handlar om hur fattiga människor behöver mer än bröd. Hon syftade på att även fattiga behöver känna sig älskade men det kan vara så att de även behöver tillåtas älska och känna stolthet över sitt land. Kanske är det därför det makedonska folket, när de fick chansen, röstade ut kommunisterna som alltid åtminstone försåg dem med bröd och ersatte dem med den nationalistiska högern. Ett av Skopje nybyggen är en rekonstruktion av Moder Theresas barndomshem. Om med vissa modifikationer, så som ett stort glaskapell på taket. Intressant nog står rekonstruktionen inte på den platsen där hon faktiskt bodde. Det är några hundra meter bort under vad som nu är en galleria, det finns ett litet plakat på makedonska som märker platsen. Istället är huset byggt över den kyrka som hon ofta besökte. När jag såg bilder på den gamla kyrkan blev jag intresserad, hur kom det sig att det byggdes en stor katolsk kyrka här i Skopje, när styret var muslimskt och den kristna befolkningen ortodox. Det visade sig att den nu försvunna katolska kyrkan var en gåva från den habsburgska kejsaren. Det måste ha krävts en hel del press från Österrike-Ungerns sida, för att sultanen i Konstantinopel skulle gå med på att låta österrikarna bygga en katolsk kyrka här. De habsburgska kejsarnas önskan att expandera sitt imperium söderut är välkänd. Franz Ferdinand, vars mord i Sarajevo ledde till det första världskriget, ska ha föreställt sig en trippel-monarki där nya territorier i balkan kompletterade rikets österrikiska och ungerska kungadömen. Jag skulle tro att den katolska kyrkan som tidigare stod här var ett uttryck för den här  aldrig fulländade österrikiska imperialistiska drömmen.

Av Skopjes många nyinvigda museum är det kanske mest intressanta the Museum of the Macedonian Struggle for Sovereignty and Independence. Som helt handlar om landets största partis historia, IMRO (Internal Macedonian Revolutionary Movement) eller VMRO som det ibland också kallas. Innan IMRO blev ett respektabelt parti, om ett på den nationalistiska högerkanten, så var dem en ökänd terrororganisation vars lönnmördare spred skräck i Europa. Först riktade de sin vrede mot den turkiska kolonialmakten, sedan mot diverse mål runt om Europa. De är kanske mest kända för att ha mördat den jugoslaviska kungen Alexander I. Ofta var deras attacker motiverade av nationalistiska aspirationer, men de agerade också på uppdrag av det Bulgariska monarkin och Benito Mussolini.  Just relationen mellan IMRO och Bulgarien är något komplex, IMRO verkar i perioder ha arbetat för ett bulgariskt övertagande av Makedonien och i perioder för ett självständigt Makedonien. Oavsett vem som skulle styra, var deras bild av Makedonien alltid en av ett Makedonien som sträckte sig från Skopje i norr till den grekiska staden Thessaloniki i söder. Det var bara tillåtet att besöka museet med en guide, gissningsvis för att försäkra att alla gäster kom därifrån med den rätta tolkningen av IMRO:s högst kontroversiella historia. Byggnaden är fylld med vackra oljemålningar av historiskt viktiga händelser, man kan lätt få intrycket att dessa är äldre målningar men de är alla bara några år gamla. Special beställda för att visas här. Tyvärr hade vår guide en väldigt kraftig brytning, så det var svårt att förstå vad han sa men det var tydligt att utställningen handlade om en serie lönnmördare och hur de alla förr eller senare avrättades av myndigheterna. Guiden var speciellt imponerad av en lönnmördare som på en dag ska ha dödat 40 zigenare. Många terroristorganisationer, så som Nelson Mandelas ANC och Menachem Begins Irgun, har gått vidare till att bli respekterade politiskapartier. IMRO verkar ha kommit en bra bit på samma resa, men bara det faktum att de använder skattepengar för att bygga ett museum om sig själva är något oroväckande.

Bara ett av Skopjes nybyggda museum ser inte ut att vara taget från antika Grekland, det judiska förintelsemuseet. Dess utställning visade sig vara varken mer eller mindre deprimerande, än de som visas på andra förintelsemuseeum runt om i Europa. Vad som är speciell med Skopjes förintelsemuseeum är hur det finansierades och varför det i sin stil skiljer sig så drastiskt från Skopjes andra museum. Efter Makedoniens separation från Jugoslavien och landets demokratisering, så rullades Titos nationalisering av ekonomin tillbaka. När möjligt lämnades egendom tillbaka till de bestulna parterna eller deras arvingar. Frågan uppstod i samband med detta, vad man skulle göra med den egendom som tillhörde alla de judar vars hela släkt sändes till Auschwitz och aldrig återvände. Beslutet fattades att placera allt i en fond, för att finansiera ett nybyggt förintelsemuseeum i centrala Skopje. Den makedonska statens agerande är i detta fall speciellt beundransvärt. Då det står i sådan skarp kontrast till hur frågan har hanterats av myndigheterna i den grekiska halvan av Makedonien. Där den judiska befolkningen innan förintelsen var mycket större och inte ens de som överlevde Hitlers koncentrationsläger har kunnat få sin egendom tillbaka.