Istrien

Ett halvår efter min Bosnienresa var jag tillbaka på Balkan. Jag landade i Pula, en liten stad längst ut på halvön Istrien, som utgör Kroatiens norra kustremsa. Planen var att under tre veckor resa söderut längs den kroatiska kusten. Istrien och norra Dalmatien planerade jag att besöka själv, för att sedan möta upp min flickvän i Split och tillsammans utforska södra Dalmatien och de kroatiska öarna i området. Pula, staden där min Kroatienresa började, är känd främst för sin enorma arena, som under antiken användes för gladiatorspel. Den är en utmanare till Roms Colosseum, både när det kommer till storlek och design. Idag används arenan istället till stora utomhus konserter och lånade stenblock från arenan kan hittas i väggarna på flera av Pulas byggnader. Jag stannade två nätter i Pula och tog därifrån en buss till hamnstaden Rijeka. Under den fyra timmar långa bussresan fick jag chansen att se mer av Istrien och spenderade bussresan med att fundera på regionens händelserika historia. 

Som resten av Kroatien tillhörde Istrien det Habsburgska imperiet innan första världskriget. Trippelententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland lovade hela den kroatiska kusten till Italien som en muta för att locka in dem i kriget mot centralmakterna. Italien hade vid krigsutbrottet valt att stå utanför konflikten, trotts deras allians med Tyskland och Österike-Ungern. Istället sålde italienarna sig till högstbjudande. Italien var vid första världskriget ett relativt nytt land, Italiens enande hade fullbordats bara fyrtio år tidigare, när italienska trupper tågade in i Rom. Vart de slutliga gränserna för det nya riket skulle gå var fortfarande oklart. Mycket av den kroatiska kusten hade tillhört Venedig i hela 400 år innan de övergick i Österikes ägo till en följd av Napoleonkrigen, så Italiens anspråk på området var inte helt utan grund. Att lova bort Istrien och Dalmatien till Italien var naturligtvis mycket lättare för ententen än det var för centralmakterna då Österike skulle behöva ge upp en del av sitt imperium, så Italien val av sida i kriget var kanske inte så förvånande. Italiens territoriella ambitioner mötte dock motstånd när även USA gav sig in i första världskriget. President Wilson hade starkt anti-koloniala idéer när kom till hur Europas gränser skulle dras, och hade den på den tiden väldigt moderna åsikten att gränserna skulle dras med respekt för befolkningens nationalitet. Då de flesta i Istrien talade Italienska gick halvön till Italien, i Dalmatien var istället serbokroatiska det vanligaste språket, så Kroatiens södra kust gick till det nybildade jugoslaviska kungariket. 

I och med andra världskriget fick den jugoslaviska motståndsrörelsen, ledd av Jugoslavens framtida diktator Josip Broz Tito, chansen att ändra på detta. Vad som följde brukar på engelska kallas för ”the Italian Exodus” och kan inte beskrivas som annat än etniskrensning av Istriens italienska befolkning. Titos kommunister och andra anti-fascister mördade tusentals kroatiska-italienare och hundratusentals tvingades från sina hem. En övervuxen kyrkogård jag besökte i Pula var fylld med italienska namn, där årtalen på korsen inte slutade under andra världskriget utan under åren som följde krigsslutet. De flesta döda fick dock inga gravar utan dumpades i de gyttjiga sjunkhålen som är vanliga häromkring. En tragisk historia som utspelades samtidigt som ett jämförbart antal palestinier lämnade sina hem i Israel. Idag är massakrerna och massflykten från Istrien nära bortglömda utanför Italien. Det finns tillexempel inga artiklar om ämnet på svenska Wikipedia.