Berlin

Jag har länge varit fascinerad av Kalla Kriget och det finns ingen konstruktion som är så nära sammanknippad med den konflikten som Berlinmuren eller den antifascistiska skyddsvallen, som det östtyska ledarskapet föredrog att kalla den. Inte mycket av muren finns idag kvar, en bit står bevarad på Niederkirchnerstrasse utanför SS och Gestapos gamla högkvarter. Ett längre segment av muren finns bevarat i Friedrichshain-Kreuzberg och brukar kallas för East Side Gallery, då muren här är helt täckt med graffiti. Jag besökte så klart båda och gick här och funderade på varför muren tillslut föll.   

Berlinmuren

Var det Reagans militära upprustning som skruvade upp kapprusningen till en nivå som var omöjlig för Sovjet att matcha och därigenom tvingade ryssarna att släppa greppet om Östeuropa? Var planekonomin helt enkelt ett ohållbart ekonomiskt system, dömt att misslyckas? Är det västvärdens långsiktiga ”Containment”-policy som förtjänar äran? Eller var det Orientens hyper-konservativa muslimska despoter Zia-ul-Haq och Kung Fahd som knäckte den ateistiska supermakten? Alla fyra påståenden är troligen sanna. Som nationalekonom är jag övertygad om planekonomins oförmåga att allokera resurser på ett effektivt vis, men detta förhindrade inte den sovjetiska ekonomin från att hålla lågan levande i 70 år och under den tiden bygga upp en militär arsenal som kunde utmana västs samlade styrka. Alliansstrukturer som NATO, ringade in Sovjetunionen och förhindrade att Lenins multinationella skapelse expanderade ytterligare i väntan på dess slutliga kollaps. Då kommunismen visade sig förmögen att sprida sig utan Röda Armens direkta assistans även utanför Sovjetunionens närområde, fordrades en global kamp mot Marxist-Leninismen och Moskvas inflytande. På detta sätt kan alla britter som stred bland Malayas öar, alla portugiser och sydafrikaner som miste sina liv i Angola, Mozambique och Sydvästafrika och alla fransmän och amerikaner som offrade sig i Indokina sägas ha bidragit till Berlinmuren och hela det sovjetiska imperiets slutgiltiga fall. I slutändan var det Reagans upptrappning av kapprustningen och investeringar i högteknologisk vapenteknik som tydliggjorde planekonomins oförmåga att mäta sig med det kapitalistiska systemets produktionskapacitet och inovationsförmåga. Reagan administrationens massiva investeringar i det militära tvingade fram perestroika, Gorbachevs i slutändan misslyckade försök att blåsa nytt liv i den sovjetiska ekonomin. Det innebar även slutet för den så kallade Brezjnevdoktrinen, när det sovjetiska ledarskapet kom till insikten att de helt enkelt inte längre hade råd med sitt östeuropeiska imperium. Medan Amerika pressade upp den kommunistiska supermaktens utgifter så gick Kung Fahds Saudiarabien till attack mot ryssarnas främsta exportvara. Den sovjetiska invasionen av Afghanistan övertygade den saudiska kungafamiljen att ryssarna var ute efter den Persiska gulfens oljerikedomar, vilket i tur fick dem att kraftigt öka sin oljeproduktion med målet att pressa ner det globala råoljepriset och ruinera den ryska oljeindustrin. Tillsammans med CIA finansierade även saudierna den afghanska motståndsrörelsen som Pakistans fanatiska diktator Zia-ul-Haq utrustade och tränade för ett heligt krig mot de otrogna inkräktarna. Ryssarnas afghanska trauma kan ses som den sista pusselbiten som fick Soviet att överge sina imperialistiska ambitioner. Utan rysk tvång övergav de östeuropeiska staterna snart sitt kommunistiska styrelseskick, Tyskland återförenades och Berlinmuren föll.       

Siegessäule

I mitten av Tiergarten, Berlins storslagna stadspark ligger Siegessäule eller Segerkolonnen på svenska. En maffig 60 meter hög kolonn med en sju meter hög guldavbildning av den romerska segergudinnan Victoria på toppen. Bygget påbörjades som ett segermonument efter det dansk-tyska kriget 1864, till följd av vilket Preussen knep Schleswig och Holstein från danskarna. Innan kolonnen stod klar hade ytterligare två krig avklarats. 1866 besegrades Österike, efter vilket Preussen fick kontroll över hela norra Tyskland. När Preussen och dess tyska allierade sedan besegrade fransmännen 1871, blev även Bayern och södra Tyskland plus franska Alsace-Lorraine en del av det nya tyska imperiet. Så en enorm guldstaty placerades på toppen och Segerkolonnen blev istället en symbol för det enade Tyskland och de tre krigen som möjliggjorde detta.

En bit upp är kolonnen täckt med en serie målningar fyllda med symbolik som illustrerar kriget mellan tyskarna och fransmännen. På ena sidan av kolonnen har vi gudinnan Germania, personifikationen av Tyskland, med den preussiska örnen på bröstet. Hon står på en hög med hö, omgiven av uppenbart tyska bönder och skickar ut en svart örn som slåss i luften mot det franska imperiets gyllene örn. Mitt emot Germania återfinns hennes naturliga fiende, personifikationen av Frankrike, Liberté. Tillskillnad från den vackra barbröstade kvinnan från Eugène Delacroix skildring av den andra franska revolutionen, är den franska gudinnan här istället avbildad som en småtjock sur tant. Framför henne med rest vapen står en man i romersk toga, för att understryker Frankrikes position som ett latinskt land. Budskapet att det inte inte handlar om ett krig mellan två stater, utan om en konfrontation mellan två nationer och två distinkta folk är tydligt. Det är inte så konstigt att Frankrike efter andra världskriget ville riva Segerkolonnen, som tur är stoppades dem av de andra allierade. Fransmännen släpade dock iväg en serie bronskonstverk som skildrade det fransk-preussiska kriget och täckte kolonnens fot. Dessa lämnades inte tillbaka förrän slutet at 80-talet, och täcker idag återigen kolonnen. Ett antal kulhål har dock avsiktligt lämnats kvar i bronsgjutningarna, för att påminna om deras bortförande. 

På kolonnens andra sida finns ännu en storartad målning fylld med symbolik. Här avbildas det tyska imperiets grundande och kröningen, inte av den preussiska kaisern, utan av Germania själv som det enade Tysklands drottning. Vilhelm I återfinns istället i publiken vid Bismarck sida, i ett hav av jublande soldater. Det är varken förbundskanslern eller kungen som har vunnit de tre krigen och enat Tyskland, utan den tyska nationen, personifierad i Germania. En serie trappor på kolonnens insida leder upp till en utsiktsplats precis under guldstatyn. Om man orka ta sig upp för alla trappor belönas man både med en fantastisk utsikt över Tiergarten och centrala Berlin, och roligt nog även med chansen att titta upp under segergudinnans kjol.  

Brandenburger Tor

Brandenburger Tor är Berlins stadsport och kanske stadens mest kända symbol. Porten är ungefärligen 25 meter hög, uppburen av sex enorma pelare. På toppen återfinns den grekiska segergudinnan Nike i en vagn dragen av fyra hästar. Hon håller stolt upp en lans som pryds av det tyska hjärnkorset och den preussiska örnen. Stadsportens historia är lång men det är dess moderna historia som jag finner fascinerande. För att skydda porten från de amerikanska bombplanen monterades segergudinnan ner under andra världskriget. När Berlin sedan ockuperades av segermakterna så drogs gränsen mellan öst och väst precis bredvid stadsporten, med själva porten på östsidan. Den nedmonterade gudinnan Nike fanns dock på västsidan. Efter staden hade repat sig från kriget så ville berlinarna på båda sidor av gränsen naturligtvis reparera stadsporten och sätta upp Nike igen på toppen. Detta mötte dock motstånd från kommunisterna i Östberlin, som förknippade porten med preussisk militarism. I slutandan lyckades dock både sidor komma överens om att porten skulle repareras, men det rika Västberlin fick betala för hela kalaset även om porten låg i stadens östra halva. När den nyrestaurerade segergudinnan väl överlämnades till myndigheterna i öst för att återfå sin plats på porten, knipsade östtyskarna av både hjärnkorset och den preussiska örnen innan statyn sattes upp. Så när Kennedy stod framför Brandenburger Tor och höll sitt “ich bin ein Berliner”-tal, och när Reagan yttrade sin profetiska uppmaning “Mr. Gorbachev, tear down this wall!”, så gjorde de båda det framför en avbildning av Nike utan hennes kontroversiella spjut. Sedan stadens återförenande pryder hjärnkorset och örnen åter igen stadsporten, kanske som en symbol för Tysklands återvunna självförtroende. 

Bredvid stadsporten återfinns Riksdagen, en maffig byggnad som stod tom ända fram till 1991. Under Kalla Kriget så hade Västtyskland istället sin huvudstad i den lilla staden Bonn vid den belgiska gränsen. Den gamla Riksdagen i Berlin återuppbyggdes kaxigt nog ändå och lämnades oanvänd i väntan på landets återförenande. Det nya riksdagshuset är utrustat med en enorm glaskupol för att illustrera den tyska demokratins öppenhet. Vad jag fann mest intressant med byggnaden var orden ”Dem Deutschen Volke” (åt det tyska folket), som står i enorma bokstäver över ingången. De här orden dök först upp på fasaden under första världskriget för att stärka folkets stöd för kriget. Orden hade funnits med i originalritningen för Riksdagen men plakatet lämnades blankt då konservativa politiker klagade. Det Tyskland som Bismarck grundade var nämligen en union av tyska furstar och deras undersåtar och inget annat.

Slottet

Berlins slott, tillsammans med stora delar av staden förstördes under kriget av de amerikanska och brittiska bombplanen. Slottsruinen hamnade efter kriget i den sovjetiska ockupationszonen och de östtyska kommunisterna beslutade att riva vad som fanns kvar för att bygga ett enormt torg, för militärparader och av staten organiserade demonstrationer. På 70-talet hade dock modet skiftat och vad som nu var populärt i socialistiska kretsar var idéen om ett folkets palats. Det här var samtidigt som Kulturhuset byggdes i centrala Stockholm och det Palast der Republik som östtyskarna ersatte det gamla preussiska slottet med, påminner i höggrad om den svenska kulturbyggnaden både i design och funktion. 

Utöver alla caféer och  restauranger som fanns i byggnaden, var det även här som det östtyska parlamentet möttes. Då Östtyskland var en enpartistat fanns det inte mycket för landets riksdagsledamöter debatera och de flesta tyskar glömde nog bort att institutionen ens existerade, men 1990 fick parlamentet chansen att fatta både sitt första och sista verkliga beslut. Då de röstade för lägga ner Östtyskland och bli en del av väst. Efter återföreningen upptäcktes det snabbt att byggnaden var lika giftig som regimen som byggt den, hela konstruktionen var fylld med asbest och revs snart. Idag är återuppbyggnaden av det gamla preussiska slottet i full gång, kritiken mot byggnadens militaristiska och nationalistiska symbolik har tystnat. Det verkar som om Tyskland snart kommer ha tillbaka sitt gamla slott samtidigt som de i och med den europeiska skuldkrisen återtar sin position som Europas ledare.