Sarajevo III

För att få en bättre överblick över Sarajevo, bestämde jag mig för att gå igenom staden från öster till väster. Det är en väldigt häftig väg att gå, då staden genom århundraden har byggts på västerut. Det är därför möjligt att uppleva stadens tidsepoker i sin rätta ordning. Jag började min promenad i de turkiska kvarteren, då det var under det osmanska riket som Sarajevo grundades. De låga trähusen och de många moskéerna, ger stadsdelen en stark orientalisk karaktär. Trots att de flesta av Sarajevoborna är muslimer, så är detta något man som besökare snabbt glömmer. De enda kvinnorna som bär slöja i Sarajevo är turkiska turister och alkohol säljs överallt. Jag föreställer mig att denna avslappnade attityd till islam, kan spåras tillbaka till Sarajevobornas förfäders konvertering till Islam. De sydslaver som valde att under det ottomanska styret överge kristendomen för islam, gjorde så främst att ekonomiska skäl snarare än religös övertygelse. Då islam gav dem tillgång till jobb i den osmanska administrationen och de slapp betala de höga straffskatterna, som imperiets icke-muslimska undersåtar påtvingades. Speciellt den så kallade blodskatten, då sultanen i Konstantinopel krävde kristna barn för att fylla sin slavarme, måste ha varit en stark motiverande faktor. På en hög kulle i stadens utkant kunde jag se en gammal medeltida borg. Det var där uppe som de sista stridigheterna ägde rum, innan den habsburgska armen på 1800-talets slut ockuperade Sarajevo. Bosnien hade vunnit en kortvarig frihet som en följd av det Rysk-Turkiska kriget 1878, som befriade mycket av Balkan från det vi det laget sönderruttnande Osmanska riket. Med stormakternas samtycke roffade dock österrikarna snabbt åt sig Bosnien, för att kompensera för Rysslands stärkta position på kontinenten och återställa Europas maktbalans. När jag fortsatte västerut passerade jag en stor grönsaksmarknad, som jag i förväg hade letat upp på min karta. Det var en serbisk artilleriattack mot den här marknaden som var sista droppen för USA och initierade NATOs bombkampanj. Jag har starka minnen av nyhetsbilder från torgmassakern, speciellt en bild av en ung tjej i tighta läderbyxor helt utan huvud, är svår att glömma.

Nästintill de turkiska kvarteren, kommer stadens mäktiga stadskärna med sina nyrenässans hus. De habsburgska kejsardömet förvandlade Sarajevo från en liten turkisk provinsstad till en proper europeisk storstad. Med de enorma summor som österrikarna öste över staden kan man misstänka att de föreställde sig en större roll för Sarajevo, om deras imperium hade expanderat ytterligare i sydostlig riktning för att inkorporera resten av de sydslaviskt folken. Deras invasion av Serbien 1914, kom dock att trigga första världskriget och innebära slutet för huset Habsburg. Här passerade jag en katolsk kyrka, som var så uppenbart tysk i utseendet att den lika gärna kunde ha stått i München. Från exteriören att döma var den från den österrikiska tiden men insidan var hypermodern, säkerligen helrenoverad efter belägringen av Sarajevo och fylld med expressionistisk konst. Här precis som i den katolska katedralen där jag var på gudstjänst, var Jesus avbildad bärandes på St Görans rödvita korsflagga. Något jag fann oroväckande då det är den flaggan som den gamla rödvita kroatiska fascistflaggan är baserad på.

Efter stadskärnan följer kvarteren som byggdes under Titos styre, möjligen i samband med att Sarajevo anordnade vinter OS 1984. Det var en blandning av grotesk gråa och bruna kommunistbyggnader, en stil som jag i Sarajevo kom att tänka på som neo-bysantinsk. Motiveringen för vad jag tyckte var en ny fyndig klassificering, var att efter Konstantinopels fall, flyttade den ortodoxa civilisationens centrum från Byzantium till det ryska tsardömet. Där den ortodoxa kulturen sedan smälte samman med den tysk-judiska kommunismen, för att bilda marxist-leninismen. En ideologi som återexporterades hit till Byzantiums gamla närområde av Röda Armen, för att slutligen inspirera de här gräsliga betongblocken. Många av dem fortfarande fyllda med kulhål, då det är i de här delarna som minst reparationer har gjorts och spåren från Bosnienkriget är som tydligast. Gatan jag gick på kallades under kriget för Sniper Valley, då de som vågade sig hit var ett lätt byte för serbiska krypskyttar. Här och var hade kommunistbyggnaderna börjat ersättas med nya glasskrapor, ett tecken på att Sarajevo idag är en del av den globaliserade världsekonomin. Om tio eller tjugo år, kanske lagom till att Bosnien går med i EU, skulle jag tro att hela den här stadsdelen är riven och helt ersatt med ny bebyggelse.

Här stannade jag en taxi och bad honom köra mig till "Tunneln". Chauffören talade inte ett ord engelska men verkar förstått mig, då han körde mig till ett hus fyllt med skotthål i en villaförort bredvid Sarajevos flygplats. Det var under det här huset som ingången till Sarajevos smått legendariska tunnel låg, som under belägringen hade höll staden vid liv. Idag kan man för några bosniska mark få komma ner i tunneln. Jag skulle uppskatta att den var en gånger en och en halv meter, i bredd och höjd, och utrymmet utnyttjades till max. Tunnelns golv var utrustat med räls och jag trängdes med elkablar och en oljepipeline, som i tre år hade försett Sarajevo med både elektricitet och bränsle. Då min taxi hade släppt av mig någonstans i Sarajevos utkant, tog jag fram min karta. Jag såg att jag bara var en hundra meter från gränsen, till den delen av Sarajevo som ligger inom Rebublica Srpska. Så jag bestämde mig för att gå dit. Vägen tog dock abrupt slut vid vid någonting som bäst kan liknas vid israelernas mur på Västbanken. Tätt ihoppackade betongblock täckta med taggtråd och skyltar som förbjöd fotografering. Från en höjd kunde jag se ett nära identiskt villaområde på den serbiska sidan av muren.