Republika Srpska

Öster om Sarajevo ligger gränsen till Republika Srpska, en i praktiken självständig serbisk republik inom Bosnien. Dess gränser stämmer ganska bra överens med det territoriet serbtrupperna höll (och hade rensat på icke-serber), när USA pressade igenom Dayton fredsavtalet 1995. Situationen med ett de facto självständigt land inom ett annat, påminde mig om när jag besökte de PLO kontrollerade områdena på Västbanken. Skillnaden var möjligen att gränsområdena på Västbanken hade skyltar om att israeler var förbjudna och riskerade att bli dödade, de enda skyltarna jag möttes av vid gränsen här var de som sa ”Welcome to Republika Srpska”. Jag hade bestämt mig för att besöka Srebrenica, platsen för den värsta massakern under Bosnienkriget. Då Srebrenica ligger djup inne i Republica Srpska, så var resan dit även en bra ursäkt för att få se Bosniens serbiska utbrytarrepublik.

Republika Srpska har i min fantasi fyllt rollen som Europas sista fasciststat. Det är dock värt att nämna att extremhögern för några år sedan förlorade sin ledande position här i Republika Srpska och republiken idag styrs av socialdemokrater. Frågan är dock vad detta egentligen betyder, Milosevic var trotts allt partiledare för Serbiens kommunistparti. Men sen har gränsen mellan fascism och kommunism alltid varit något diffus, kanske mer så här i Jugoslavien än någon annan stans. Som Robert Kaplan skriver i sin bok Balkan Ghosts: “Milosevic would reveal communism for what it truly was: fascism, without fascism's ability to make the trains run on time.” Jag tror jag hade förväntat mig något mer i stil med tjugotalets Italien eller trettiotalets Tyskland. Vad jag istället fick se av Republica Srpska var en serie fattiga och slitna byar och småstäder. I varje by kunde jag från vägen se ett antal nedbrända hus, oftast täckta med graffiti. Det var hus som innan Bosnienkriget var bebodda av muslimska familjer, och desto närmare Srebrenica jag kom desto fler blev de nedbrända husen. En del av husen var återuppbyggda, med nya slarvigt ihopsatta tegelväggar men sällan bebodda. Det var som om deras ägare mest ville bevisa att det fortfarande var deras hus, även om de inte längre hade någon önskan att bo bland sina serbiska grannar.

Om bebyggelsen var sparsam och allmänt sorglig, så kompenserade den magnifika naturen för detta, med höga berg och djupa dalar. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur Agatha Christies beskrev området: ”Principle rivers unknow. Principle mountains, also unknown, but fairly numerous. Population, chiefly brigands. Hobby, assasinating kings and having revolutions.” När jag tittade ut över landskapet var det var lätt att förstå hur Bosnien med sin bergiga terräng alltid har utgjort en naturlig gräns mellan öst och väst, varesig detta varit gränsen mellan Roms östra och västra halva, den ortodoxa och den katolska världens skiljelinje eller landet där det osmanska rikets mötte det habsburgska imperiet.

Krajina

Som ett skydd mot osmanerna beslutades det i Wien på 1500-talet att evakuera ett stort gränsområde kallat Krajina, i vad som idag är södra Kroatien och norra delen av Republica Srpska, och därigenom skapa en buffertzon mellan den kristna världen och det muslimska Kalifatet. Idén var ungefär samma som med Koreas demilitariserade zon, som idag fungerar som en buffert mellan kommunism och kapitalism. Skillnaden var bara att österrikarna hade den briljanta idén att befolka Krajina med serbiska flyktingar från det osmanska riket. Med deras brinnande hat för islam skulle de fungera som en yttre front mot turkarna. Det var som om Sydkorea skulle fylla the DMZ med exilkubaner, och förlitat sig på deras militanta antikommunism för att hålla Nordkorea ute.

Stora delar av vad som idag är Republika Srpska är kvarlevor av det Habsburgska imperiets Militärgrenze mot Islam. Kanske ännu mer dess befolkning än republikens geografiska form, då många av serberna här är flyktingar från den kroatiska delen av Krajina. Där serberna på nittiotalet hade sin egen republik, Republika Srpska Krajina. Kroaterna är luriga jävlar och bytte under de jugoslaviska krigen flera gånger sida. Först slogs de tillsammans med bosnienmuslimerna mot serberna här i Bosnien, men slöt sedan det så kallade Karadordevo avtalet med serberna. Ett avtal som bäst kan liknas med andra världskrigets kommunist-nazistiska Molotov–Ribbentrop pakt, då serberna och kroaterna nu delade upp Bosnien mellan sig och gav sig gemensamt på bosnienmuslimerna. När NATO sedan blev inblandade i konflikten på den muslimska sidan, bytte kroaterna sida igen och allierade sig med USA mot serberna. De drog nu nytta av sin nya allians för att fördriva Krajina-serberna från Kroatien, återta den mark som hade varit bebodd av serber i ett halv millenium och skapa ett etniskt rent Kroatien. Det kanske dock fanns någon mörk poetiskrättvisa i detta, som när östeuropas tyskar släpades iväg till Stalins sibiriska koncentrationsläger. Hur som helst hamnade många av de kroatiska serberna här i Republika Srpska, flyttade från ett serbiskt låssasland till ett annat.

Srebrenica

När jag väl nådde Srebrenica fick jag snart se postkontoret där den franska FN-generalen Morion, 20 år tidigare stod på taket och lovade att FN skulle beskydda Srebrenica från serberna. I utbyte mot det löftet lämnade bosnienmuslimerna ifrån sig sina vapen, något som skulle visa sig vara ett tragiskt misstag. Några hundra meter bort ligger en gammal bilbatterifabrik från kommunisttiden. Det var i den här äckliga byggnaden, som de 400 holländska soldater FN skickade satte upp sin bas. När väl serberna kom, gjorde FN-soldaterna inte mycket mer än att skjuta några varningsskott. Med FN-trupper bara några meter bort, pressade serberna in kvinnor och barn i bussar, medan tusentals pojkar och män avrättades. De som flydda in i skogen spårades upp och mördades. Totalt dog över 8 000 muslimer i området här runt Srebrenica. Mitt emot batterifabriken ligger massakerns offer nu begravda på en enorm kyrkogård, med tusentals vita gravar, där årtalen på alla gravar slutar 1995. Bredvid gravplatsen håller serberna idag på att bygga en stor ortodox kyrka, något jag bara kan anta är för att visa alla vem Srebrenica nu tillhör. Om någonting gott kom från massakern, var det att Frankrikes prestige blev så illa skadad, då det hade varit en fransk general som har lovat att skydda staden, att Frankrike började pusha för att NATO skulle agera.

På vägen tillbaka från Republika Srpska la jag märke till en intressant detalj. Det var stora skyltar som välkomnade besökaren in till republiken, men det fanns inga motsvarande skyltar som informerade resenären om att han nu återvänt till Bosnien Herzegovina. Budskapet var klart, ena sidan vill väldigt gärna ge intrycket av att de är en separat nation, medan andra sidan vill ge intrycket att så inte alls är fallet.