Västbanken

Västbanken är vad britterna kallade området väster om Jordanfloden för att skilja det från östbanken, vad vi idag kallar Jordanien. Israelerna kallar Västbanken Judea och Samaria och har sedan sexdagarskrig 1967 ockuperat området. Innan dess utgjorde det den västra halvan av kung Husseins Jordanien. I och med Osloavtalet mellan Israel och palestinerna 1993 delades området upp i tre zoner. Zon "A" är helt under palestinsk kontroll, zon "B" styrs av palestinierna men israeliska militären är närvarande och zon "C" är helt under israelisk kontroll. Jag hade tidigare rest igenom och besökt Västbanken men aldrig zon "A" vilket är den delen där nästan alla av Västbankens byar och städer ligger. Innan zon A:s infarter sitter en smått skrämmande skylt som på hebreiska, arabiska och engelska säger följande:

"This road leads to area "A" under the Palestinian authority. The entrance for Israeli citizens is forbidden. Dangerous to your lives and against the Israeli law."

Jag kunde inte låta bli att tänka på Checkpoint Charlie i Berlin där man innan berlinmurens fall på engelska, ryska och tyska kunde läsa "You are now leaving the American sector". Den kända skylten hade dock inte samma hotfulla ton. Då förbudet mot israeliska medborgare inte gäller kristna och muslimska israeler utan bara landets judiska befolkning så påmindes jag även om skyltarna som på 30-talet sattes upp utanför diverse städer i Tyskland med texten  "Juden sind hier unerwuenscht", judar är ovälkomna här. Som tur är så är jag varken jude eller israel och kunde glatt fortsätta in på Västbanken.

Mitt första stopp var Betlehem, byn där Jesus föddes. Jag var där framförallt för att besöka Födelsekyrkan som är byggd över grottan där Jesus sägs ha fötts. De flesta av er har säkert sett kyrkan på TV, då SVT alltid sänder midnattsmässan därifrån på julafton. Kyrkan är likt Uppståndelsekyrkan i Jerusalem byggd på 300-talet av kejsare Konstantin. Idag är den uppdelad i två delar, en Katolsk och en Ortodox del, båda med varsin ingång till grottan under kyrkan. Tyvärr besökte jag kyrkan på en söndag och grottan var fylld med ortodoxa präster, jag kunde bara titta in från grottans ingång.

Efter lite presentshopping i Bethlehem åkte jag vidare till flyktinglägret "Camp Aida" som är bebott av flyktingar (och deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn) från Självständighetskriget 1948. Lägret ligger precis vid den israeliska säkerhetsbarriären som här är täckt med otroligt ambitiös och storslagen graffiti som skildrar palestiniernas kamp mot den israeliska ockupationen. Mitt bland dessa konstvärk var ett israeliskt vakttorn som var helt svart från attacker med molotov cocktails. Själva flyktinglägret liknade inte alls de flyktingläger vi ofta ser på TV, utan såg mer ut som en medelklassförort. Vilket kanske inte är så konstigt då dessa människor har bott här i över 50 år. Jag var i lägret med en palestinsk aktivist som guide och han berättade väldigt rörande historier om hur alla här i Aida hade kvar nycklarna till sina gamla hus i vad som idag är Israel. När han inte hade guidade turer arbetade han på en PR-byrå, vilket man nästan märkte på hans ordval, han använde tillexempel aldrig ordet självmordsbombningar utan talade bara om "accidents". Han var dock väldigt duktig som guide och när jag berättade att jag nyligen tagit min examen I ekonomi fick jag hans "bussinescard" ifall jag i framtiden skulle göra några affärer på Västbanken. Vägen till Camp Aida, som nästan allt annat på de palestinska områdena verkade vara betalt för av amerikanerna. Överallt jag åkte satt stora skyltar med texten "This is a gift from the American people to the Palastinian people". Amerika är inte blyga för att använda sina biståndspengar som ett propagandaverktyg samtidigt som de köper inflytande hos palestinierna i förberedelse för framtida fredsförhandlingar.

Efter Camp Aida fortsatte jag till Jeriko, världens äldsta stad, här har människor bott kontinuerligt i över 10 000 år. I gamla testamentet finns tillexempel berättelsen om hur israeliterna under Josua belägrar staden och hur Gud river murarna, efter att israeliterna har gått runt staden i sju dagar enligt Guds instruktioner. Slaget om Jeriko är ett bra exempel på hur gamla testamentets Gud ofta verkar vara en ganska elak typ, tillskillnad från den Gud vi läser om i nya testamentet. Då Gud här beordrar Josua att döda alla män, kvinnor, barn och djur i Jeriko, en total massaker. Det mest imponerande att se i Jeriko är The Monastery of the Temptation, ett storartat kloster inhugget i The Mount of Temptation, ett högt berg intill Jeriko. Det är byggt på samma berg där Satan frestade Jesus med diverse rikedomar för att testa hans tro i Bibeln.

Nästa stopp på min resa var ett litet badställe vid Jordanfloden. Det är inte vilket badställe som helst utan platsen där Johannes Döparen döpte Jesus. Jordanfloden utgör även gränsen till Jordanien vilket blev tydligt när jag märkte att vägen bussen tog gick genom ett stort minfält, med stängsel och skyltar som varnade för minor på båda sidor av vägen. Väl framme vid dopplatsen var det fullt med amerikaner och sydkoreaner som döpte sig i floden, jag nöjde mig dock med att doppa fötterna. På andra sidan floden, några meter bort fanns en identisk badplats på den jordanska sidan av floden, även den flitigt besökt av nyfrälsta sydkoreaner.

Sista destinationen på min resa på Västbanken var Ramallah, Palestiniernas administrativa huvudstad, som i väst är känd bland annat för att ha flertalet gator döpta efter självmordsbombare. Jag och en amerikan jag mötte på bussen vandrade runt i stadens centrala delar och vi var båda chockade över den höga levnadsstandarden. Från nyheterna får man lätt intrycket att de palestinskas områdena är fattiga men här gick alla runt och fingrade på sina iPhones (jag såg inte en enda telefon på Västbanken som inte var en iPhone) och gatorna var fyllda med nya bilar. Det enda som tycktes skilja Ramallah från städerna i väst var att här istället för Starbucks hade de Stars & Bucks. Jag såg även reklam för en musikal med en maskerad terrorist i huvudrollen och en ny palestinsk film med namnet Cowboy 2000. I Ramallah passade jag på att besöka Yasser Arafats grav. Ett nybyggt marmorkomplex där två soldater alltid står i givakt på vardera sida av graven. Graven är belägen på platsen där Israelerna belägrade Arafats högkvarter under den andra intifadan, efter en självmordsattack mot ett hotel för pensionärer i Netanya. Arafat tycks fortfarande vara mycket populär på Västbanken och nästan varje butik hade en bild av honom på väggen eller i skyltfönstret, den nuvarande palestinska presidenten Mahmoud Abbas bild var inte alls lika vanlig.