Jerusalem

Efter att ha landat på Ben Gurion Airport hoppade jag direkt på en såkallad Nesher, ett mellanting mellan en buss och en taxi. Likt en buss tar den upp ett flertal passagerare och likt en taxi blir man körd till valfri adress. Jag delade denna underliga farkost med bland annat en ultra ortodox jude med sin traditionella svarta hatt och långa krull. Han var mycket hjälpsam och till min förvåning pratade han perfekt engelska, utan spår av någon som helst brytning.

Det märks när man börjar närma sig Jerusalem, då plötsligt alla byggnader är vita, byggda med samma lokala kalksten. Detta är inte en slump, när Britterna befriade Jerusalem från turkiskt styre under första världskriget blev de väldigt förtjusta i vad de kallade den vita staden och stiftade en lag som sa att all framtida bebyggelse i Jerusalem skulle byggas med samma traditionella material. En lag som fortfarande är i kraft.

Jag var glad att ha en ultra ortodox medpassagerare eftersom detta betyde att jag skulle få se en av Jerusalems ultra ortodoxa förorter. Att det var just en ultra ortodox förort märktes direkt när bussen svängde av motorvägen för det var barn precis överallt. De ultra ortodoxa är kända för att vara mycket familjekära och tillskillnad från sekulära israeler som ofta har ett eller två barn, har de ultra ortodoxa (likt Israels muslimska befolkning) ofta fem eller sex barn. Dessa stora familjer är möjliga tack vare Israels generösa bidragssystem, som till stor del är designat av de ultra ortodoxas egna politiska partier. Dessa små religiösa partier har suttit i nästan varje israelisk regering sedan statens grundande, vare sig det har varit socialistisk eller konservativt styre. Tillskillnad från de sekulära partierna som fokuserar på frågor så som krig och fred, så bryr sig dessa små partier bara om en sak, bidrag till sina väljare. Vilket är ett måste då väldigt få av dem arbetar utan istället viger sina liv åt att studera den judiska Bibeln.

Efter minibussen hade snurrat runt på Jerusalems bakgator i någon timma blev jag avsläppt vid mitt hostel, i de centrala delarna av stan. Där delade jag en sovsal med sju andra budgetresenärer. Nästa dag var det dags att utforska gamla Jerusalem.

Gamla Jerusalem

När man kommer innanför den enorma stadsmuren, som omger den äldre delen av Jerusalem, är det som att komma in i en labyrint. Gränderna är trånga och övertäckta av presenning och filtar, och hela stan är i effekt en enda stor bazar. Det är omöjlig att hitta dit man ska, utan det är bara att snurra runt bland alla stånd tills man tillslut av ren slump kommer rätt. De kristna, armeniska och muslimska delarnas av stan är alla nära identiska, man märker inte när man passerar från en del till en annan. Den judiska delen skiljer markant från de andra stadsdelarna och känns som en lugn oas, tillskillnad från det höga tempot och myrrmarret av försäljare i gamla Jerusalems andra delar. Här är det istället bostadshus som fyller gatorna, de butiker som finns säljer dyr konst istället för begagnade fjärrkontroller och exotiska kryddor. Innan 1948 liknade troligen de judiska kvarteren de andra delarna av stan, men efter kriget som följde Israels grundande hamnade den gamla delen av Jerusalem på den arabiska sidan av gränsen och likt resten av Västbanken anexerades det av Jordanien. Som en följd av detta jämnades de judiska kvarteren med marken och låg i ruiner i 20 år tills Israeliska trupper återtog staden 1967, under sex dagar kriget. Sen dess har de judiska kvarteren byggts upp igen, och även om mycket energi har lagts på att återskapa kvarteren precis som de tidigare såg ut, så är det tydligt att detta är ett nybyggt område och en helt annan atmosfär råder. Det känns som att ta ett steg från öst till väst när Jerusalem tvärt ändrar karaktär och man plötsligt befinner sig i de judiska kvarteren.

Jerusalem har en lång och komplicerad historia, staden fanns här redan innan israeliterna anlände för 3000 år sedan, i gamla testamentet finns berättelsen om hur Kung David belägrar Jerusalem och sedan gör staden till huvudstad i sitt nya enade kungarike. Denna enorma historia blir synlig i de judiska kvarteren där gatorna på ett flertal ställen är gjorda av tjockt glas och man kan se flera meter ner till där gågatan gått tidigare millenium. Dessa utgrävningar möjliggjordes av återuppbyggnaden av de judiska kvarteren och är kanske en av de få "positiva" följderna av den etniskarensning som staden bevittnade på fyrtiotalet.

Church of the Holy Sepulchre

Genom Jerusalem går Via Dolorosa (lidandets väg), som följer vägen där Jesus släpade korset på väg mot kyrkogården Golgotha. Den är utmärkt med diverse stationer där olika händelser från Bibeln sägs ha ägt rum, men dessa stationer är lätta att missa och vägen inte helt lätt att följa. Efter en dryg timma nådde jag dock vägens slut destination, the Church of the Holy Sepulchre, kallad både Uppståndelsekyrkan och Den Heliga Gravens Kyrka på svenska, Kristendomens heligaste plats. Byggd i sin första iteration av Konstantin på 300-talet och täcker hela Golgotha, platsen där Jesus både korsfästes och begravdes. På en bänk vid kyrkans ingång sitter varje dag en liten Muslimsk man vars familj har varit ansvarig för kyrkans nycklar sedan Saladin återtog staden från Tempelriddarna på 1100-talet. Det första man möts av när man kommer in i Uppståndelsekyrkan är en stor platt sten som kallas The Stone of Anointing, där Jesus kropps sägs ha tvättats innan han begravdes. Den här stenen är ständigt fuktig då heligt vatten droppar ner från behållare i taket. Det verkade vara väldigt populärt att gnugga diverse klädesplagg och trasor mot stenen, så jag passade på att välsigna min keps. I kyrkans mitt finns ett mycket litet stenkapell uppstöttat med brädor, det här är allt som finns kvar av kyrkan Konstantin byggde och den rymmer Jesus grav. Resten av kyrkan är en senare konstruktion från korsfarartiden. Original kyrkan revs av en ovanligt fanatisk Kalif på 1000-talet, något som direkt ledde till korstågen då kristna riddare vallfärdade till Jerusalem för att återuppbygga Uppståndelsekyrkan. Kyrkan rymmer idag även de första korsfararkonungarnas gravar.  Att kapellet med Jesus grav överlevde har troligen mycket att göra med att den är huggen ur berget som omgav grottan där Jesus begravdes. Tillsammans med Jesus grav rymmer det lilla kapellet även Änglastenen, en bit av stenen som rullades för grottan där Jesus begravdes. När man besöker en sådan här viktig historisk plats kan man inte låta bli att undra om det verkligen är Jesus grav, som ligger i mitten av den här imponerande kyrkan? Det är faktiskt en ganska god chans att det verkligen är Jesus grav, då kyrkan byggdes relativt kort efter Jesus död och Konstantins mor som besökte Jerusalem hittade graven med hjälp av de lokala kristna, som man kan tycka borde kunna hålla reda på en sådan viktigt plats i ett par generationer.  I en annan del av kyrkan finns ett stort altare och under det ett hål i golvet, där just Jesus kors sägs ha stått. Då altaret täcker hålet måste man gå ner på knä och nästan krypa in under altaret för att se hålet, väldigt effektfullt. Jag blev fascinerad av en enorm mosaik nära kyrkans ingång som visar hur Jesus korsfästs direkt över platsen där Adams kranium ligger begravet och man kan se hur Jesus blod rinner ner genom jorden till Adams kvarlevor. Därigenom sluts kretsloppet och Adam syndande tillsammans med resten av mänsklighetens synd är förlåten, Jesus lidande och död har på något magiskt sätt kompenserat för arvssynden.

Tempelberget

I gamla Jerusalems utkant ligger platsen som traditionellt setts som världens centrum, platsen där himmel och jord är som närmast varandra, Tempelberget. Det var här enligt traditionen Gud skapade den första människan, det är hit Abraham gick för att offra sin son Isak, det är här judarna byggde sitt tempel på den tiden då bara Gud kunde dyrkas på en plats och i effekt ansågs leva i templets innersta kammare, det är här Jesus slängde ut penningsväxlarna och yttrade sin profetia att templet kommer falla och att han en dag kommer återvända för att bygga upp det igen och det är hit Mohamed tog sig när han skulle resa till himlen för att besöka Jesus, Moses och Abraham. Det är Judendomens heligaste plats och Islams tredje efter Mecca och Medina. Det judiska templet revs av romarna, inte allt för långt efter Jesus yttrade sin profetia och muslimerna kom sedan att bygga två enorma moskéer där templet tidigare stod. En del av muren som omger tempelberget är dock en del av original muren från tempeltiden och är vad vi idag kallar Klagomuren. En av moskéerna på Tempelberget, Klippdomen täcker berget Moria där Abraham nästan offrade sin son till Gud. Det är den här klippan som är den allra heligaste punkten på tempelberget. Den andra moskén, Al-Aqsa moskén är känd i väst både för att ha gett namnet till terrororganisationen Al-Aqsas Martyr Brigader och som platsen där palestinierna mördade Jordaniens Kung Abdullah. Jag hade hemskt gärna besökt tempelberget men fick tyvärr nöja mig med att se det på avstånd. Ingången vaktas av Israeliskt militär som är noga med att bara släppa in Muslimer. Detta har lett till den något paradoxala förhållandet där den israeliska militären nekar inträde till religiösa judar (bland dem ofta ministrar och israeliska partiledare, till stor media uppmärksamhet), till deras religions heligaste plats. Detta har såklart att göra med det spända förhållandet mellan judar och muslimer i Israel och de ockuperade områdena. Det var ett besök av dåvarande försvarsminister Ariel Sharon till Tempelberget som var startskottet till den palestinska intifadan och den terror och militära hämndaktioner som följde.

Då jag var förhindrad från att besöka tempelberget fick jag nöja mig med att besöka Klagomuren. Här var det feststämning då flera Bar Mitzvah firande ägde rum vid muren. Namnet klagomuren är något missvisande då alla här var mycket glada, dansade, sjöng och tågade runt med stora Torah-rullar. Klagomuren är ytterligare ett exempel på de ultra ortodoxas inflytande i israelisk politik, då muren är uppdelad i två delar, en för kvinnor och en för män. Ungefär tre fjärdedelar för männen inklusive den luftkonditionerade biten av muren, som ligger under de arabiska kvarteren och en fjärdedel för kvinnor. Staket som avgränsar de två är dock inte högt och allt firande äger rum i mitten där tjejerna hänger över staketet och deltar i festligheterna så gott det går.

Ett stenkast från klagomuren ligger olivberget, som judar, muslimer och kristna är överens om är platsen där jodens undergång kommer börja. För kristna är det som en följd av detta även platsen där Jesus kommer återvända till jorden. Största delen av berget är täckt av en massiv kyrkogård där judar har begravits i tusentals år. En gravplats här är speciellt attraktiv då man då blir bland de första att träda in i paradiset och kan därför kosta flera miljoner. Tragiskt nog jämnades stora delar av kyrkogården med marken samtidigt som de judiska kvarteren revs 1948 och jag kunde fortfarande se spår av trasiga gravar när jag besökt olivberget. Utöver ett par magnifika kyrkor och ett mormon universitet, erbjuder olivberget den bästa utsikten över tempelberget.